Sexton minusgrader ...

.. hindrar inte föräldrar med barn att ta plats på den tillfälliga läktaren i Stadsparken. Det är tradition sedan många år att Luleå Stassteater (Jo, de heter så. En fristående teatergrupp.) spelar upp dagliga berättelser fram till jul. Scenografin är tomtens lilla hus och vad som händer kring det inför julen. Det brukar vara väldigt fantasifullt. Barnen gillar det och det händer att de lägger sig i, när det händer något som de inte vill vara med om.

Vi gick bara förbi i skymningen. Det såg ut att vara fullsatt, men vi mötte barnaskaror som fortfarande var på väg dit. Det var ungefär 10 minuter till föreställningens början.

*****

Ibland är det noga ...

.. ja till och med mycket noga. Dagens rapporter från SMHI berättar bl.a. mycket detaljerat om att "östra Gotland" kan få lite dåligt väder.

 - Östra Gotland, tänker jag. Hur stort är det?

Jag slår upp det. Hela ön är 3200 kvadratkilometer. Östra delen kan kanske utgöra hälften av det, dvs. 1600.

Luleå kommun har 2100 kvadratkilometer landmassa och ungefär det dubbla om man lägger till havsyta som tillhör kommunen.

Jag har aldrig hört SMHI utfärda särskild prognos för Luleå, som sammanlagt är större än hela Gotland.

Då gäller oftast "hela norra Norrland", som ju består av Västerbottens och Norrbottens län, vilket betyder en tredjedel av Sverige! Eller 93 stycken "östra Gotland".

*****

Champagne

Årets sista vinprovningskväll i kvarteret ägnades helt åt bubbelviner. Äkta champagne, men även andra sorter. Av varierande kvalitet och smak, ska jag också säga. Liksom stora prisskillnader. 

Den första var en roséchampagne från Moët & Chandon. Friskt och gott till ett pris av 539 kronor.

Men den största överraskningen fanns i glas nummer 2. Detta var det vin som fick bäst betyg av oss alla. Gusborne Rosé Brut. En orangerosa variant. Inte äkta champagne, men gjort enligt den metoden. Överraskningen framförallt var att ursprungslandet var ... håll i dig ... England! Pris 399 kronor.

Nummer tre i raden var äkta vara igen. Nicolas Feuillatte Blanc de Blancs Collektion Vintage. Föll oss inte så väl i smaken. Pris 379 kronor.

 - Satsa en tjuga till och ta det engelska istället, sa Nina, en av deltagarna. 

 

Det fjärde glaset. Clotilde Davenne Brut Extra Crémant de Bourgogne. Här sjunker priset till 155 kronor. Trots det tyckte någon att det var bättre än vin nummer 3. Så kan det vara.

 

Glas fem och sex gav lite menlösa smaker för 119 kronor. Särskilt sexan. Bouchard Ainé & Fils Brut de chardonnay. Femman var lite bättre. Loxarel A Pèl rosé.

 

Tilltugg ingick också den här gången. Goda små kex med renost eller räkost, chips och en torkad korv. 

 

Det blev en trevlig kväll. Nästa träff blir i januari. 

 

*****

Jag löser en del ...

.. korsord. Inte de enklaste. Mycket väl valda och svåra. Jag vill ha utmaningen. Tidningen Vi:s tema- och storkryss är bra. DN:s torsdags- och söndagsditon likaså. Knepiga så det räcker och blir över i vissa fall. Det är nyttigt för associationsträning och hjärnvindlingar. Man lär sig faktiskt en del ibland.

Skickar in korsorden gör jag dock aldrig. Det kanske man borde, vis av erfarenhet. Det var nämligen det som räddade en semesterresa från Kiruna till Gotland i min barndom. Pappa lyckades vinna inte mindre än 99 kronor på Året runts korsord.

- Då har vi råd med resan, sa han.

Man vann inte hundralappen jämnt, eftersom en sådan exempellös summa innebar att man måste betala skatt på vinsten. 

Men det jag egentligen undrar när det gäller korsord idag, är hur de insända lösningarna kontrolleras. Vem sitter och kollar att varje ruta är korrekt ifylld. Säg att det kommer in 1000 korsord till Vi. Vilket sisyfosarbete det vore. Kanske finns det någon sorts scanner, som fixar jobbet nuförtiden. Men knappast på den tiden då man vann 99 spänn.

Nu tar jag itu med DN:s söndagsklurigheter.

*****

Spårat

Sent omsider blev jag uppspårad av budbee-killen, som hade lite svårt att förstå var vår entré kunde hittas. Men han var tvungen att ringa upp mig för att få instruktioner.

Vi har förstås en lite knepig fastighet att ta sig in i för en som är obekant med kvarteret. Postadress är Skomakargatan, men publik entré är från Stationsgatan. Det är ordentligt skyltat, så det borde inte vara problem. Men den här killen hade försökt ta sig in via garagenedfarten, av någon anledning. 

Nåväl - nu finns den på plats här hemma. Världens snyggaste kalender. Som vanligt visar jag inte mer än omslaget. 

-----

 

 

Apropå spår - nu ska man lätt kunna spåra polisen också. 

De har en ny policy som trädde i kraft nyligen. Det råkade jag höra i radion i veckan.

Den består i att polisbilar som är ute och rör sig, men inte är under utryckning, ska uppmärksammas genom att blåljuset ska stå på i fast läge.

Det ska ge trygghet, sägs det. Och det har jag inget emot. Förr i tiden gick konstaplarna omkring och patrullerade till fots. 

Så sker även nu, men med utgångspunkt från en bil. Den blir så att säga en polisstation. Mycket uppskattat av nyfikna barn, som ibland också får provsitta i bilen.

-----

Nu har jag även spårat den som spårat på vår gård här i stan. 

Jag blev ju härom veckan lite ställd, när jag upptäckte något som jag tolkade som harspår i snön.

När vi kom hem från att ha gjort ärenden i eftermiddag och precis skulle låsa upp dörren fick jag se något som rörde sig nere bland hallon- och krusbärsbuskarna nere på gården. Jo - mycket riktigt - en hare skuttade omkring där. Jag förstår inte hur den hamnat här mitt i stenöknen. Visserligen gågator i stor utsträckning, men det är också många gator med biltrafik. Någon skog finns inte närmare än den s.k. Gültzauudden, visserligen på cityhalvön, men minst 1,5 km bort. Nåja ... vi får väl hoppas att den är försiktig och kan ta sig ut och in från gården. Den är ju rejält inhägnad med plank. Kul ändå, med lite naturliv i stan. Och inte bara fåglar.

Jag trodde rätt - det var hare.

*****

Jag blev lite ...

.. förvirrad, häpen eller misstänksam i samband med att jag fick en bekräftelse från min kalenderleverantör - du vet den där "världens snyggaste" - som sade att allt var i sin ordning. 

"Du kan följa leveransen här", stod det. En länk att klicka på alltså. Jag kände inget behov av att använda den samma dag.

 

Världens snyggaste väggkalender tillverkas i Belgien, har jag för mig, så det kan ta lite tid innan man får sin leverans. Något år har det gått väldigt snabbt, fyra dagar eller så.

 

Nu hade jag redigerat och beställt redan den 27 november och en utlovad leverans skulle ske 5 dagar därefter. Jag vet rätt bestämt att jag begärt att det skulle sändas med Post Nord till mitt närmaste utlämningsställe. Coop på Storgatan. 

Inget hände, varför jag gick in på den där spårningslänken.

 - Felaktigt nummer, sa en dator.

Jag kopierade numret en gång till och klistrade in det i den avsedda rutan.

 - Felaktigt nummer, sa förmodligen samma dator.  

Jaha, tänkte jag. Har jag blivit svindlad, eller nå't?

Modig som jag är beslöt jag mig för att vänta ett tag till. Men så igår, 12 dagar efter beställning, mejlade jag leverantörens kundtjänst, och fick svar ganska omgående. 

Samtidigt dök det upp en liten ikon i min mobil. Något som heter Budbee hörde av sig och påstod att det var de som hade ansvaret. Nu ville de veta hur jag ville ha leveransen utförd. Budbee redovisade också de data jag hade lämnat till vad jag trodde var PostNord. Mitt telefonnummer, portkod, lägenhetsnummer m.m. för nu var det inte tal om något Coopalternativ. 

Idag meddelade Budbee att jag skulle få leveransen mellan klockan 16 och 22. Okej, jag ska vara hemma. 

 - Vi ringer om vi har problem att hitta dig.

Nu har de ändrat sig och meddelat att de kommer att ringa på mellan kl 20 och 21.

 

Det där med e-handel undviker jag i möjligaste mån, men i det här fallet finns inget val. Men nog var det enklare förr.

Vi får se.

*****

Den mörkaste tiden ...

.. innebär inte speciellt mycket för mig. Man är väl van, som norrbottning av födsel och ohejdad vana, kan jag tro. Inte heller ligger jag sömnlös på somrarna bara för att det är ljust dygnet runt. Några mörkläggningsgardiner, eller persienner är det inte tal om heller. 

Det finns ju det som förgyller det mörka. Dit hör förstås julen, som jag firar - inte som religiös högtid, eftersom jag är otrolig - utan som ett festligare slut på ett år. Midvinterblot light, kanske.

Förgyllningen består också av det faktum att av våra 6 orkidéplantor här hemma, står nu 5 i knopp. Och idag slog den allra exklusivaste ut med sin första blomma. På samma stjälk finns ytterligare sex knoppar som kommer att slå ut efterhand. Inte nog med det. Denna cymbidium erbjuder därefter ytterligare en stjälk, som kanske kommer att blomma i januari. 

Den har en lite speciell historia. Gammal i gården. Kanske 12-13 år, jag minns inte så noga. Den tillbringar mesta tiden ute på vår balkong. Även vintertid, för den tål frost. Nu har jag aldrig utsatt den för frysgrader, för så fort den visar blomningstendenser åker den in. 

Fin är den. Sparsmakad i färg, men komplicerad i formgivningen.

Eller hur?

*****

Äntligen något ...

.. som liknar vinter. Årets första plogning på vår gata. Snöyra i luften. Friskt, ljust och fint. 

 

 

 

 

 

 

*****

E-ordet

Det har ju blivit olämpligt att använda n-ordet för att benämna svarta personer. Det har jag full förståelse för. 

Härom dagen satt jag på ett fik, där det strömmade musik lite lågt ur högtalarna. Jag fick för mig att det var lite "julstil" på låtarna. De hördes inte alltför tydligt vad gäller texter.  

 Men jag tror jag hade fel. Någon jul gick inte att skönja, när Alma Cogan dök upp med någon gammal slagdänga från många decennier sedan.  Plötsligt hörde jag texten:  

You must never do a tango with an Eskimo
No, no, no, oh dear, no
When a lady from Nebraska's at a party in Alaska
She must never do a tango with an Eskimo
You can do it with a Latin from Manila to Manhattan
You can do it with a Gaucho in Brazil

But if once those Eskimoses start to wiggle with their toeses 

You can bet your life, you're gonna get a chill 

You can never do a tango with an Eskimo 

No, no, no, oh dear, no 

 

Och jag tänkte - får man sjunga sådär nuförtiden. Har inte e-ordet förkastats av inuiterna, som de nu kallas? Texten var ju inte direkt smickrande heller. 

 

Såhär står det i Wikipedia: "Enligt den svenska Diskrimineringsombudsmannen bör ordet eskimå undvikas: Eskimå kan uppfattas som kränkande och bör därför undvikas, även om det finns delade meningar bland grönlänningar/inuiter.”

 

*****

Vill du höra låten? Här finns den.

Efter 171 idoga ...

.. "rullningar" av degkulor och långa gräddningstider i bara 130 grader, är nu årets Råneåpepparkakor snyggt paketerade i fina burkar. 171 kakor - ja, nu har vi förstås smakat sammanlagt 4 stycken så då återstår bara 167. 

Men det är väl bra?

*****

En så'n där dag ...

.. då inget händer, mer än att några reparatörer som ska serva hissen i huset, börjar jobba kvart över sju! Och det blir ett väldigt bankande.

Hade bomullshuvud på morgonen. Skjuter tisdagsträningen till onsdag.

Äter lunch på Ego. En synnerligen god torsk. Varefter vi handlade. Ost, bananer, päron, torkad skinka, frukostbröd, mjölk, smör, Saint agur, grädde, tunnbröd, Bullens korv, ..... och något mer.

Började göra degen till årets Råneåpepparkakor. Bara för att ställa undan den tills imorgon. (Recept finns i högerkolumnen.)

Så det blev en del gjort i alla fall.

*****

Snyggt

Härom dagen såg vi en utmärkt funktion, när vi var ute på vandring. 

Vägmarkeringar döljs ju förstås när snö täcker underlaget. Det hade man rått bot på här. Det är första gången jag ser den här varianten. Klok funktion.

Det satt en "projektor" i belysningsstolpen intill, som projicerade bilden på snön.

*****

Ingen mer ...

Baldacci för mig. Har kämpat mig igenom de nästan 500 sidorna i boken Mörkläggningen. Den var bitvis spännande. Men alltför, alltför rörig. Jag hängde inte med bland alla karaktärer. Där fanns Decker (huvudperson), Jamison, Kelly, Southern, Harper, Ames, Stuart, McClellan, Blå, Caroline, Liz, Swanson, Purdy, Dawson, Hugh, Shane, Cramer (hon var död redan i början av boken), Parker, Robie med flera, med flera. 

En stor skara av dem dog vartefter. Alltid våldsamt. Självmord. Sprängda i luften. 

Nej - den boken var nog skriven för att bli actionfilm. Den genre som jag aldrig intresserat mig för.

So, goodbye David Baldacci.

Nu tar jag itu med en Smirnoff istället. 

Millenniumserien var jag hängiven. I alla fall originalet av Stieg Larsson.

Den där Lagercrantz, som tog vid, blev inte något för mig av någon anledning. 

Och nu blir det som sagt, en´ Smirnoffs Karin som fått axla ansvaret för Lisbeth Salanders och Mikael Blomkvists vidare äventyr. Om nu Mikael ens är med i Havsörnens skrik. (Jo, det är han, ser jag redan av omslagsfliken.) Jag har ju läst Karin Smirnoffs böcker om bror och mor och ner och hem. Speciella vad gäller språk.

Hur nu detta kan användas i den här spänningsromanen återstår att se.

 *****

Förtjänt

Man måste ju ut och gå en runda, om man nu inte har något annat för sig. Vi har ingen ursäkt att låta bli. Det får bli "Antikrundan". Den som går via Östermalm och runt hela Skurholmsfjärden. Du vet den som Roffe Bengtsson lovordade i någon humorsketch för länge sedan, när han på bredaste luleådialekt proklamerade "På Skurholmsfjärden en sommarmorgon - mot framtidens land, på en gummimadrass".

Idag behövdes inga hjälpmedel för att komma ut på vattnet. Vill man ut och skaffa middagsmat i dessa dyrtider är det bara att gå och hämta. Bara man har en isborr och ett pimpelspö.

Jag skulle nog inte ge mig ut på isen, för jag tycker vi har haft lite för få minusgrader för att den ska hålla. Å andra sidan har vi ju nästan ingen snö, och då fryser ju isarna till snabbare. Åtminstone på stillastående vatten. Annat är det förstås med Lulsundskanalen. 

Efter någon timme har man rundat innerfjärden och kommer tillbaka hem för en kopp kaffe och en saffransbulle. Det är man förtjänt av.

Inte är det så dumt.

*****

Skymningspromenad

Stugasessionen blev kort. Snart var vi hemma igen och kunde ta en promenad i skymningen. Den kommer rätt tidigt så här års. Solen går officiellt ner 13.25. Och med mulet väder blir det mörkt rätt snabbt. 

Men vi kunde i alla fall njuta av en vacker himmel. Vacker på sitt sätt över stadsdelen Bergnäset på andra sidan älven. 

Bilden tagen nästan en timme efter solnedgång.

*****

Förberedd

Under tråkiga och gråa november åkte vi ut till stugan i skogen vid havet endast en helg. Sparat ström har vi ju också gjort då, förstås.

Men idag kände vi behov av att åka ut och kolla att allt står rätt till. Men också för att fixa inför framtida decembervistelser där. Vem vet - kanske firar vi jul i skogen. Det brukar vi göra ibland. Mysigt, när vädret är vinterlikt.

Inget att pulsa i.

Det är lite si och så med vinterläget. Snö har vi. Säkert en hel centimeter! Avundsjukt kollade vi in Götalandsvintern för några veckor sedan. Den snön hade vi gärna tagit emot. För götalänningarna slösar ju bara bort den.

Men nu har vi gjort jul, eller åtminstone adventsnyggt. Planerar att vara där nästa helg. Men man får ju hålla lite koll på elpriserna också. Så fånigt! Sådant har vi ju aldrig brytt oss om förr. Men nu ska tydligen befolkningen skattas av elleverantörerna. Ordentligt! 

Havet har i alla fall fått isbeläggning

Just nu har vi samma elpris som söderut, trots att vi har ström så det räcker och blir över. Exporterar bl.a. till Finland. Ett märkligt beteende kan jag tycka, eftersom det "ger högre elpriser i norra Sverige", som någon elmarknadsansvarig uttryckte det. Egentligen borde han anmälas. 

Men vi har vattenkraft. Mer eller mindre förödda älvar får vi stå ut med. Stora vindkraftsparker likaså. Men söderut kan vi inte skicka strömmen, för kapaciteten saknas i elnätet.

De får skylla sig själva där i syd, tycker jag, när de ihärdigt säger nej till vindkraft på grund av det ena och det andra. 

Nåja - vi får väl se hur stora räkningar vi får i vinter. Men något ruttet är det med marknaden. Det är ett som är säkert. Ingen "specialist" kan ju heller förklara hur det funkar. Vinster däremot - det vet de hur de ska ta hand om.

Nu hänger den på plats. Landets snyggaste adventsstjärna.

 

 

 

 

 

 

*****

Lite lat blev jag ...

..och kanske lite oinspirerad för att stå för kvällens middag. Det resulterade i att vi beslutade att gå på en krog i grannkvarteret istället.

Där serveras "After work-buffé" på fredagarna. God mat. Mycket mat. Trivsam stämning.

Bord fixades i samband med att jag skulle gå på ett annat ställe för lunch. Jag svängde förbi på vägen och fick höra att det var mycket bokat. 

 - Men ni är ju stamgäster här, så vi ska väl fixa något, sa den trevlige servitören på stället.

Stamgäster, tänkte jag. Visst - någon gång per månad brukar vi luncha här. Men låt gå.

Visst var det ordnat när vi kom dit vid 18-tiden. Stället var proppat. Men ett bord var vikt för oss.

Här kom en arbetskompis förbi och pratade en stund. Min f.d. frisör gjorde detsamma och pratade länge. Dessutom tar en dam fast mig där jag står vid buffébordet. Jag känner inte igen henne, men hon berättar att jag var hennes chef en kort period på 70-talet, då hon praktiserade hos oss. Jovisst. När jag fick veta hennes namn, så stod allt klart. Kul. Till Benke viskade hon att jag varit en bra chef.

Benke fick också en pratstund med en kvinna från hans hemby. De hade gått i samma skola. Nu satt hon vid bordet intill.

Trevlig kväll, som avslutades På spåret. Hemma, alltså.

*****

Inte första gången

Det har hänt förr att jag träffat på den mannen, som du förgäves letade efter i förra inlägget.

Han med den grå kalufsen därborta.

Här är det förra tillfället.

*****

Lunchställe ...

.. delar jag förstås med en välkänd TV4-journalist och nyhetsankare.

Man väljer ju sällskap.

(Hen syns i bild.)

*****

Men ...

.. vad är det som händer?

När jag kom hem från träningen slängde jag en blick upp över hustaken. Där var det nå't konstigt BLÅTT som svävade.

*****