Hemligheter och sanningar

Varför finns det inga deckarkungar? Det var inledningsdiskussionen på den välbesökta författarträffen igår kväll. Och hur kan det finnas flera drottningar i Sverige. Drottningen är ju den högsta. Vem slåss om tronen? Och varför skulle kvinnliga deckarförfattare klösa ögonen ur varandra. Tänk er Jan Guillou och Leif GW Persson i en fight. Nä - just det!

Nåväl - Vi fick nöja oss med att de finns, att de forskar, fantiserar och producerar spännande berättelser, utan synbar konkurrens. Snarare råder ett slags läge av ständig "kamratrespons", där man stöttar varandra. Åsa Larsson och Mari Jungstedt var helt överens.

Hur gör man när man skriver. Var börjar man?
"Jag ser en början, en kvinnlig präst som hängts upp i kyrkan. Död. Och sen så ser jag slutscenen i boken, där Rebecka Martinsson står och skriker. Och så tänker jag: 'Vad fan har hänt', och så skriver jag om det." Det är Åsas modell. Och visst fuskar man. I "Svart stig", hennes senaste, flyttar hon liket från ett dike längs vägen mellan Kiruna och Narvik, till en fiskeark på Torneträsk. Och det, bara för att hon blev uppmärksammad på ark-miljön genom en fotobok av Dan Jåma.

Mari ser bara början, och broderar vidare utan att känna till något slut. "Man får se vad som händer." Men miljöerna är verkliga. Platserna kan återfinnas i verkliga livet. Och döden.

Så enkelt! Hm... Man får väl fundera på saken och försöka själv, tänker jag, där jag sitter i den drygt 300-hövdade publiken. Det var fullsatt, och mer därtill. Extra stolsrader hade ordnats framför scenen.

Vad gäller deckarlitteraturens närmande till samhällsskildringar säger båda att de inte tänker så mycket på det. Men handlingarna pågår ju i samhället, så då är det väl en samhällsskildring. "Vi skriver ju inte fantasy eller science fiction." Och det kan man ju hålla med om.

En stor del av arbetet består förstås av research. Hur dör man, av olika slags våld. Hur funkar en polisstation. Hur låter gäss? Det är mycket man måste veta. De kontakter som tas med olika personer kan vara mer eller mindre smickrande för den, som får ställa upp med kunskap.
"Jag känner en keramiker på Gotland, som förskräckt berättade för mig att 'jag läser en så'n ruskig bok. Jag tror det är jag som blir mördad'.... ", berättar kvällens samtalsledare Kerstin Wixe.
"Menar du Lena S (minns inte hela namnet. Min anm.)", frågar Mari Jungstedt
"Jo, precis."
"Haha - Jaså känner du henne. Jo, jag har lite dåligt samvete där."

Åsas tre böcker i Kirunamiljö kommer att följas av tre till. Det är utlovat. Kanske kommer någon av de personer som hon lärt känna i de tidigare böckerna att få mera framträdande roller. Det vet hon inte.


Mari lovar fortsatt spänning från Gotland i sin nästa bok, som kommer till hösten.



Andra bloggar om: Åsa Larsson, Mari Jungstedt, Böcker, Litteratur, Svart stig, Den döende dandyn