I garderoben på övre plan blandades vi med litteraturintresserade, mestadels damer, som skulle träffa Kerstin Ekman i Lilla salen.
Men vi, soignerade kvinnor och män i våra bästa år, drog snabbt in i Kulturhusets restaurang för möten med nya och gamla bekanta, vänner, före detta kolleger och framförallt "vår musik". Det var folk- och proggnostalgikväll på programmet. Och visst blev det nostalgi - Men bara frisk och fräsch sådan.
Många möten. Många uppenbarelser; "Men vad gammal han har blivit". "Titta inte - Men bakom dig står... (visk visk) Visst måste det vara ....?"Musiken drog igång vid niotiden, med Ramaskri, som gjorde sin sista spelning innan denna på Kalix IP någon gång 1978, eller så.
"Känner du till dom där", frågade Johan.
"Nä - Bara till namnet", sade jag.
"Inte jag heller. Men jag tror de är för unga."
Ju längre kvällen led (fel ord egentligen. För ingen led!) desto mognare blev musikerna. Norrlåtars musik suger. Och då menar jag inte i det ordets nya betydelse. Nej, här var det sugande folkmusikrytmer med gamla kända låtar.
Kvällens huvudnummer för mig, blev i alla fall Rekyl. Sveriges bästa band på sin tid. Stämningen steg ytterligare några snäpp. Publikgung, handklapp och allsång.”Stilla dagar i Lule,
luften är kall
tiden den läker inga sår.
Men kraften är stor
mycket större än du tror,
men den kommer och går.”
Nu börjar publiken blandas upp. Snittåldern sjönk rätt mycket, när "våra" barnbarn plötsligt stod där framme vid scenen och gungade. Jo - musiken håller än. Den är mognare, men lika rå, lika frisk.
"Vi är ingen förlorad generation.
Vi är ingen samling knäckta vrak"
Nej, just det. Och återväxten verkar också finnas.
Frampå småtimmarna gnolar vi hemåt.
Tinnitusen hade fått sig en liten knäck.
Men det var det värt.
Andra bloggar om: Luleå, Kultur, Kulturens Hus, Rekyl, Progg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar