När jag just fyllt fem råkade jag ut för något, som inte ens läkaren visste vad det var. Det här var 1954, då vi hyrde ett hus i Mjöfjärden (Den by som Rånlandet räknas till och där vårt fritidshus hamnade av en slump för 17 år sedan.) över sommaren. På den tiden bodde vi i Kiruna.
Läkaren i Råneå skickade hem mig med en flaska borsyra, tänkt att användas av min mamma att badda mina kliande ögon med. Särskilt på morgnarna, när jag efter att ha sovit, knappt fick upp ögonlocken på grund av intorkat "slem".
Jag hade fått hösnuva. Så kom det att kallas. Pollenallergi, alltså. En mycket ovanlig åkomma på den tiden. I mitt fall var det gräspollen. I vuxen ålder har det nästan helt försvunnit.
I år är det rekord vad gäller björkpollen. Det beror tydligen på fjolårets varma sommar.
Men det jag mest förundrar mig över är att varannan svensk räknas som björkpollenallergiker. 50 procent av befolkningen! Det rapporteras i dagens nyhetssändningar.
Vad är det som gjort att vi blivit så ämliga?
*****
Det kan man verkligen fundera över. Pv som varit pollenallergiker i många, många år, har det värre än på länge nu. Klart handikappande. (Han ligger raklång på soffan och håller händerna för ögonen ..). Min syster blev allergisk när hon kom i sextioårsåldern, fram till dess hade det gått bra.
SvaraRaderaJag tror att det beror på att vi ständigt och jämt utsätts för nya och för kroppen okända kemiska sammansättningar. Allt från tvättmedel, avgaser, ogräsmedel ... ja, verkligheten är full av kemi, som kroppen måste vänja sig med. Då hinner den inte riktigt med, utan glömmer gamla hederliga björkpollen och reagerar på det.
Radera