.. var jag hörde det. Det var i radions P1 i morse. Först trodde jag att det var i Tankar för dagen, men det har jag kunnat konstatera att det inte var. Kanske var det någon korrespondent som berättade något, men som liksom i förbigående nämnde något som fick mina tankar att vandra vidare.
Hon berättade att hon, när hon körde iväg med en minibuss, återsåg en syn som var alldeles för bekant. Där, från sin position bakom ratten, såg hon sina händer i samma position och med ungefär samma gatubild, som hon sett i den nu borttagna videon som Christchurchförövaren lade ut i direktsändning under sitt terrorhot. Och påmindes alltså om händelsen.
Jag kunde mycket väl föreställa mig hur det såg ut. Tyvärr kunde jag också föreställa mig hur fortsättningen blev, utan att ha sett filmen. Hur bilden visar när han kliver ut ur sin bil och går in i moskén och besinningslöst skjuter ihjäl sammanlagt 50 personer. Allt dokumenterat. Allt visat i sin grymhet. Som sagt kan jag mycket väl föreställa mig hur det ser ut.
Jag drar en parallell. Utan att ha ens någonsin ha provat själv, men sett exempel, brottstycken; ser det inte med skrämmande likhet ut som många populära dataspel? Sådana som barn sitter och fantiserar med. Kanske till och med med föräldrars bistånd.
Våldsskildringar inspirerar. Många förnekar det. De spelkonstruktörer som enligt mig måste vara gravt sjuka i huvudet, men också en del forskare, hävdar att spelen inte påverkar.
Men reklam gör det. Enligt forskare.
Jag vet.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar