Kiruna var livligt och levde efter årstiderna. Vi hade nära till naturen och utnyttjade den. Fjällen lockade både vårvinter och höst.
De sista åren innan vi flyttade till Luleå bodde vi på åttonde våningen med otrolig utsikt över fjällkedjan. Giebmegaise såg vi på 8 mils avstånd. Rosafärgat av vintersolsmorgnarna. När solen gick upp överhuvudtaget, förstås.
Jag kan inte komma ihåg att man någon gång tänkte på att solen var borta i en månad. Det var bara så det var.
Men visst noterades första soldagen i januari med viss uppmärksamhet. Den officiella, alltså. Vi i familjen firade dagen innan, för i några minuter sken solen in i vår högt belägna bostad med försiktiga strålar, en dag tidigare.
Idag har vi årets kortaste dag. Här i Luleå går solen upp 09.55 och dalar under horisonten 13.04. Så var mörkertiden över för denna gång.
 |
| Där sitter duvorna och njuter soluppgång. |
*****
Men ... det var då ett stordådigt Kiruna-boende, svindlar till vid blotta tanken. Den vida/vitala utsikten. Ögat som når fram till Kebnekaise.
SvaraRaderaHar bilat sträckan Kiruna - Nikkaluokta några gånger. Där är så himla vackra vyer.
Första gången i en sådan fjällnära iver att jag istället för att leta upp en b/s i Kiruna helt sonika naivt chansade - äh, finns säkert möjlighet tanka västerut däruppe dit så många turister färdas. Det fanns ju inte det. Lyckades ändå på de sista dyrbara bensinångorna rulla tillbaka in i Kiruna.
Ungdom och konsekvenstänk är inte kompatibla riktigt.
@ thord wiman
RaderaJo, man har bytt ner sig, vad gäller utsiktsvyer. Från Kebnekaise till en P-husfasad.
Å andra sidan har stadsflytten i Kiruna gått helt åt fel håll, tycker jag. Inte många kommer att ha fjällutsikt i framtiden.