Häromsistens hade jag ju funderingar kring tidsperspektiv. Det var när jag blev medveten om att majoriteten av svenskarna aldrig varit med om att beskåda en människa som kliver ner på månen. I direktsändning, alltså. För mig kändes det ... ja, konstigt. Det var i samband med att en ny försöksraket skulle skjutas upp som vi fick veta att det är 50 år sedan den första mänskliga varelsen promenerade omkring däruppe.
Men i efterhand började jag fundera lite mer på tidsperspektiv. När jag såg månlandningen så var jag ju vuxen. Redan då. Jag låg i lumpen och vi fick ledigt - inte permis - för att kunna se det hela på TV på logementet.
Så nu roade jag mig med att tänka efter lite mer. Jag tycker ju att mitt liv är en snabb odyssé som passerat rätt sorglöst. Jag har haft det bra. Och jag har det bra, väldigt bra. Men tiden går ju så snabbt.
Då tänkte jag såhär: Jag är född 1949 - det är ju så att säga bakom hörnet. Jag är alltså 73 år (Ja, jag vet - ingen kan tro det.). Om jag vore 73, när jag föddes till det här livet, så hade jag kommit till världen anno 1876. Va!?? Det är ju ren forntid.
*****
3 kommentarer:
Så brukar jag också tänka. Har suttit i knä på min farmor som föddes 1864, jag har barnbarnsbarn som ska leva till 2120 ungefär. Alltså har jag träffat personer i ett spann på 250 år. Jag blir själv imponerad.
@Gunnel
Det var också en bra perspektivmodell.
Gunnel: så häftigt!
Skicka en kommentar