Hej hej

Ska man gå efter alla som hejar på oss på dagens runda, så känner vi i stort sett hela stan. Jovisst var det många man kände igen. Men ofta gör man inte det när folk är klädda i dun, täckbyxor, luva och halsduk nästan upp över hakan. Lägg därtill solglasögon och munskydd ... Ja, då förstår du.

Men jag tycker förstås att det är trevligt. En ny sed är på gång. Vi ser varandra mer än vi gjorde förr. Det skadar inte. Tvärtom!

Visst var det också rätt många som var verkliga bekanta och som stannade till för en liten pratstund om läget.

Hej hej!

*****

Dåligt samvete ...

.. tänker jag inte ha. Men idag ligger det nära till hands. Luther sitter ju där en bit bort i något hörn. Sällan hoppar han över till min axel, och idag har han definitivt hållit sig på avstånd. Visst har jag varit ute en sväng. Man måste ju handla lite mat. Det blev fänkål, rödlök och paprika. Resten fanns hemma. Särskilt mycket motion blev det alltså inte. 2856 steg. Blygsamt, måste jag erkänna. Så fick det bli, denna januarilördag.

Nu sitter jag här med ett glas vin efter middagen som bestod av en supergod fiskgryta. Egenkomponerad. Recept är överskattat. 

*****

Proviantering ...

.. hos bästa leverantören när det gäller ren och älg. 

Nu fyller vi frysen, med renskav, renfilé, suovas, reninnanlår, älgfärs, älgentrecôte med mera. Närproducerat, ekologiskt och låååångt, lååångt ifrån brasilianskt så kallat naturkött.

*****

Även avlopp ...

.. förtjänar att tas omhand snyggt. Denna avloppsstation passerar jag på väg från frisören. Ljusspelet är snyggt och snön gör också sitt till.

*****

Vår mest exklusiva ...

.. orkidé av arten cymbidium har nu gjort slag i saken och bjuder på sina, i orkidésammanhang, rätt sparsmakade blommor. Inte sparsmakade i form, alltså, men utan iögonfallande färg- och mönstersättning. 

Fem blommor får vi denna gång.

*****

Glöm inte

Förintelsens minnesdag. Det är idag, den 27 januari. En dag för eftertanke för alla. En dag för minnen för vissa. En dag som påminner om världens vansinne. Som en del förnekar. 

Jag hörde ett inslag från Luleå, där Christer Engberg talade om sitt arbete med att sprida kunskap om hemskheterna. Han föreläser för ungdom mest, men även för andra. Han kan även känna stämningar i dagens samhälle, som han tycker måste vara ungefär desamma som i slutet på 1920-talet, dvs innan Hitler vaknade till på allvar. Lyssna gärna!

Jag gjorde en eftermiddagsrunda och hamnade vid muséet. Där hade man tänt marschaller och ställt ut personporträtt av förintelseoffer. Stämningsfullt. Men skrämmande.

*****

Ingen fara

Har haft en del tankar om hur läget är ute på Rånlandet efter den snö som dråsat ner.

Därför tar vi en tur för att kolla. Vita vägar. Snörök. Nej det är inte mitt önskebilväder. Men färden de fyra milen gick fint. Det var väldigt lite trafik, och snart rullade vi in mot stugan på nyplogad skogsväg.

Vi kunde snabbt konstatera att det inte kommit riktigt lika mycket snö här, som i stan. Bron (förstukvisten) hade jag i min fantasi föreställt mig halvfull med snö, som skulle ha behövt skottas bort innan vi överhuvudtaget skulle kunna öppna dörren. Men det räckte i stort sett med sopkvasten. Ändå vetter den precis mot det håll som blåsten hade kommit från. Märkligt.

Patio väst var heller inte särskilt drabbad. Med gemensamma krafter förpassades de 30 centimeterna ut i skogen intill.

Fåglarna fick sitt. Det uppskattades livligt. Och snart var det dags för oss att återvända till stan. Vi vet inte om det blir stug- eller stadshelg ännu. Prognosen säger stads-.

*****

Precis som igår ...

.. blev tisdagen också helgad åt lättjan. I stort sett. Bara det nödvändigaste sysslor gjordes. 

 

Skickade världens snyggaste kalender till syrran i Stockholm. Hon kan ju inte komma hit som hon brukar den här tiden på året för att hämta den. Det blev ett knep att paketera och underhandla med posthörnan på Coop. Men med 96 kronor gick det att lösa. Då får vi hoppas att den kommer fram också. Efterlängtad av min svåger som i helgen sagt åt syrran.

 - Ring nu Bert och be honom om julklappen. Det är så tomt där på väggen där den brukar hänga.

 

 Men sedan var det slut på nödvändigheterna. Alltså blir det nu sängen med bok och gonatt.

*****

Tidsbild

Floras kulle.

*****

Idag firade jag ...

.. lättjans dag. Alltså gjorde jag ingenting. En sväng på stan. DN:s söndagskryss klart. TV.

Gonatt!

*****

Inte kunde ju jag ...

 .. låta bli att gå i barndom och klättra upp i snöhögarna på andra sidan gatan.

Ursäkten var att jag ville ta en bild på vår balkong. Utifrån. Observera att vi bor på andra våningen. Inga problem. Jag kom upp i samma höjd.

Och synd att du inte fick se min nedfärd till gatan efter välförättat värv. 

*****

Vi har snart ...

.. ingen gata kvar.

Snöröjarna sliter dygnet runt.

*****

Ny bok

En 23-årig tysk kliver av tåget i sin forna hemstad Leipzig år 1945. En stad i ruiner, precis som hans eget liv efter fyra år i koncentrationslägret Buchenwald. Han blir tyvärr inte särskilt väl emottagen, ens av föräldrarna, och föredrar istället att leva i exil i Frankrike. Bara för att överleva, efter allt han varit med om i fångenskapen. 

De första sidorna är lite omständligt skrivna av denne franske författare. Långa meningar med bisats efter bisats. 

Vi får se hur det går. 

*****

Tänk gärna efter ...

Hemma på vår gata

.. en gång till! Nu hör, och läser jag allt oftare hur så kallade klimatförnekare skrattar, eller åtminstone ler i mjugg.

 - Kolla nu! Vem säger att klimatet blir varmare och varmare? Såhär mycket snö har vi inte haft se'n jag vet inte när. Riktig vinter.

Precis! Och så mycket regn som vi hade i somras och höstas. Det är ju precis det som forskare hävdar. Ett varmare klimat medför rikligare nederbörd. 

 - Det tänkte du inte på, va?

Storgatan.

*****

Innan duschen ...

.. tog jag dusten med loftgångssnön.

Känns bra!

Foto: Benke.

*****

Vinterstad

När man måste ut, för att skaffa tulpaner.Vi har fått snö. Men vi är inte lamslagna, som DN påstod när snön nådde till fotknölarna en gång i fjol.

Lavinvarning på min gata.

*****

Dagens outfit

 - Va! Har han blivit modebloggare, eller influencer nu? Och engelska! Nä - nu har det nog snurrat om för herr Bodin.

Det har det säkert gjort. Inte är det första gången heller. Men jag tänkte faktiskt rapportera om en trend. 

I TV har jag den senaste hösten lagt märke till att slipovern (engelska igen - jäklar!) tydligen blivit på modet. Stora ska de vara också. Såg grabben Ingrosso i en tältliknande ärmlös sak. Och strax före jul dök skådespelaren från Vår tid är nu, som spelade Kalle (Charlie Gustafsson.) upp i en intervju i Gokväll iförd en liknande skapelse. 

 

En sådan dök även upp på Benkes önskelista, så det var bara att börja jaga. Inte så helt enkelt visade det sig. När jag i affärer påpekade att slipover är inne, så tittade en del frågande på mig. Det visade sig att yngre affärsjobbare inte visste vad det var.

 - Ärmlös tröja, då. Sa jag.

 - Jaså, en väst.

 - Nej - en slipover. Jag var envis. 

Nej, det hade de inte observerat. Men slutligen fick jag tag i en skitsnygg sak. Dock inte av tältmodell, utan en mer städad sort, men med snyggt mönster på fronten. Den blev succé.

I stugans walk-in-closet (Nu halkade han dit igen, säger du.), som man inte kan gå in i utan att böja på huvudet på grund av sluttande tak på övervåningen, hittade jag själv nedanstående skapelse. Varm och go! Ull. Och lite tältaktig. Det ska ju tydligen vara så.

Min är dock en riktig raritet. Köpt på rea (OBS! Inte sale). I Toronto! År 1996. 

Den håller.

Därmed slut på modebloggandet för idag.

*****

Utryckning

Det blir snöröjning före frukost. Vår relativt skyddade loftgång har fått påfyllning under natten. Tidningsbudet har i alla fall hittat fram till vår brevlåda. Det tackar vi för.

När jag kommer ut är flera av grannarna redan igång på andra håll i huset. Eric, Karin, Ingemar och någon fler, som jag bara hör ljudet av.

Det får bli lite provisoriskt. Tar lite mer seriöst sedan, när de på våningarna ovanför har gjort sitt. En del av deras "skörd" hamnar ju hos oss.

*****

På tvären

Jo. Det snöar. Vi beslutar en stadshelg.

*****

Framåt kamrater!

Så drar vi väl en lättnadens suck. Nu när landet i väster fått sin 46:e president. Omständligt installerad med en rätt tom och innehållslös cerermoni, bevittnad av närmast sörjande (menar jublande) anhängare och kantat av tusentals armesoldater.

För fyra år sedan var ceremonin lika tom och innehållslös, med ett fåtal människor från folket (trots att Trams hävdade att aldrig hade så många närvarat) på åskådarplats vid The Mall. Han började ljuga redan i starten. 

Jag räknade då ut att presidenten röstats fram av ca 18% av USA:s hela befolkning. Inte ens var femte invånare ville ha honom som landets ledare. Skamligt, tyckte jag då. De 58 miljoner som röstade på honom, ökade i år till 75 miljoner. 

I år röstade fler på Biden. Nämligen 81 miljoner. Det vill säga dryga 25 procent av USA:s befolkning.

Hur det än är så måste jag konstatera att demokratin i "demokratins högborg i världen", som många vill ha det till, är på väg framåt.

 

Wow!

 

Ett land att se upp till? 

Nej - inte ännu.

Bild från nyhetsbyrån AP

*****

Sandalstatus

 - Och till och med ungarnas lärare sa "dem".

 - Ja, jag fattar inte heller vad det är för svårt att skilja på "de" och "dem". Men jag tror att många vet att man inte ska skriva "dom" i skrift. Det är talspråk. Och då säger de "dem" istället - både för "de" och "dem".

 - Jaså, tror du det är så. Hm - kanske!

 - Du kan ju fråga dina barn hur de skiljer på "they" och "them" i engelskan. Det klarar dom, jag lovar. Så jag förstår inte varför logiken inte räcker i svenskan. 

Ja, jag har just blivit presenterad för en språkpolis, fjällvandrare och fotvårdare. Precis som jag själv, alltså. Inte fotvårdare förstås. Vi har mycket att avhandla under den där timmen som jag tillbringar i hennes stol.

 - Du har de längsta tår jag sett, tror jag.

 - Jaså! Det ligger nog i släkten. En av mina syrror har likadana, sa jag. 

Med beundransvärd noggrannhet och pilleri fixar hon kartnageln på vänster stortå och den mysko nageln på högerditon. Fixar är lite mycket sagt, för det kommer att ta ett år, vad gäller kartnageln. Men hon slipar ner den med minst 50 procent.

 - Riktiga fjällvandrartår, sa jag.

 - Precis, sa hon. Du har bestigit något fjäll förstås. 

 - Alldeles riktigt. Senast var det i Saltoluokta.

 - Jaha. Besteg du Lulep Kierkau?

 - Exakt.

 - Ja, det är brant när man ska nerför. Jag är höjdrädd och kröp ner därifrån. Men om du gick mer eller mindre upprätt, så förstår jag att du har kartnagel. 

Det blev en del snack om fjällen. Det visade sig att hon jobbat som stugvärd längs Kungsleden och var välbekant med många av de trakter som jag besökt. Däremot hade hon en vit fläck på sin karta och det var Padjelanta nationalpark. 

 - Ett smycke, sa jag.

 - Det kan jag tro. 

Snart var jag filad och len som en barnrumpa under fötterna, och helt kvalificerad till att ha sandaler offentligt, om jag nu skulle komma på den idén, såhär i januari. Tror jag väntar med det. Och vad gäller kartor, får jag glömma min kartnagel och ta fram en äkta, och drömma om kommande färder.

*****

Något är ...

.. på gång. Det är jubileum som väntar. Stan fyller jämnt. 1621 beslöt Gustav II Adolf att Luleå skulle få stadsprivilegier. 

Och så blev det. 

Hoppas det blir lite fest när förhållandena medger.

*****

"Vad fan får jag för pengarna?"

Rubriken är ett citat,  som för några år sedan skapade rubriker. Det handlar om skattesmitare. I det här fallet en före detta lulebo, som kommit upp sig i företagsvärlden.

Så gott som dagligen hör jag nu hur regeringen delar ut pengar. Miljardbelopp hit och miljardbelopp dit. Jag förmodar att pengarna behövs, dvs att behovet kan styrkas och att de går till rätt ändamål. Nu senast gällde det att företag som kunde stängas skulle få täckning för sina fasta kostnader. 

Miljarder, som sagt. Och varifrån kommer pengarna? Har vi en statskassa som är bottenlös, som man bara kan ösa ur? Det verkar nästan så. Men sanningen är ju att det är skattepengar som vräks ut som hjälp.

Kanske skulle företagare och privatpersoner tänka på det innan man nästa gång klagar på all skatt man ska betala. 

 

Det kostar att få hjälp.

*****

Duvorna ...

.. funderar över tillvaron och försöker hålla värmen, utan social distansering.

*****

Gemensamhet

 Har det hänt nå't med oss? Har pandemin fört något gott med sig. Missförstå mig inte. Det är mycket tråkigt som följer i pandemins spår. Sjukdom, dödsfall, ekonomiska krascher m.m. Men nog finns det en del positiva saker också. Jag tänker bland annat på att vi kanske blivit lite mer medvetna om att livet kan ställas, om inte på huvudet, så i alla fall på kant. Krismedvetenheten har vaknat i vår trygga tillvaro. Snabbt gick det.

Thalassa, min gamla klasskompis från Kiruna tar upp lite av detta i sin blogg. Det handlar om mänskliga kontakter, som hon tycker sig se har ökat. Och jag kunde bara hålla med i en kommentar hos henne:

Jovisst har grannkontakterna ökat. Vi har i och för sig haft rätt familjär stämning här i huset sedan lång tid. Vi har alltid bemödat oss om att heja på varenda människa vi träffar i trapphus, loftgångar och på gården, oavsett om det varit invånare, besökare eller hemtjänstpersonal. Ingen ska gå obemärkt. Vi, som har köksfönster mot loftgång får också kontaktsökande blickar genom fönstret. De vinkar in en hälsning. Vi ser att de mår bra. Allt detta utan att vi umgås närmare. Träffas vi för fika blir det oftast ute på gården, där vi har sittgrupper, grillplats etc. Jo, nå'n fika har vi haft hemma också.

Ser närmaste granne att brevlådan utanför dörren blir full, tar de in posten till sig, eftersom de förmodligen vet att vi är bortresta.

Men jag upplever också att folk på stan söker mer kontakt än vanligt. Jag pratar också mer med obekanta jag möter i olika situationer. Uttrycker beundran för den fina hunden osv. Räddade en laddkabel som en ung kille höll på att tappa, där den hängde ut från jackfickan. Han blev väldigt glad och tacksam. Eller en kvinna där skosnörena hade knutits upp, med snubbelrisk. Hon blev nästan rörd för att jag påpekade det. Och jag får aldrig sura reaktioner.

Jag tror att vi kommit varandra lite närmare. Har funnit att vi har något gemensamt. En pandemi.

Kommit varandra lite närmare - men håller avstånd. Vilken paradox.

 
*****

I havsbandet

Utsikt från Uddstugan

Det blir isvandring idag också. En lång runda jämfört med gårdagen. Vi går ut till den yttersta udden där den så kallade Uddstugan ligger. 

På eldstaden utanför brinner en liten eld. Uddstugan är rätt populär.

Det blir också vår vändpunkt och när vi kommer hem noterar vi 7,16 kilometer. Det känns bra och vi känner oss klart berättigade till en bit av pistagelängden till kaffet.

*****

Äntligen

Idag kunde vi ta isvidderna i anspråk här på Rånlandet igen. Visserligen har vi "premiärat" på isvägen i stan  men det räknas liksom inte.

Här blir det lite mer riktigt, på något sätt. 

Vackert är det.

*****

Jorden snurrar på

En sak kan vi lita på, även om så mycket annat här i världen ställs på huvudet.

Den första advent tog jag en bild när jag låg och slappade på soffan efter frukost. Ca 23 dagar senare inträffade vintersolståndet. 

Idag är vi ungefär lika många dagar på andra sidan samma soltid.

Då ser det ut såhär:

Stonehenge i England lär ha någon anknytning till vintersolståndet också. Något om att solen då lyser på den stensättningen på något särskilt sätt.

Jag tror att vi har ett eget Stonehenge här hemma i stugan. Faktiskt.

*****

Kul

Lördagmorgnarna innebär sedan någon gång på 60-talet att radion rattas in på R s s v. Idag med Pernilla Månsson som frågvis.

Hon må vara ung, jämfört med mig (Det skiljer 17 år.), men jag blir lite konfunderad över allmänbildningsnivån. Hon verkar helt ställd, när en inringare pratar om kulning. Nej - Pernilla vet inte vad det är. 

Men hon får en intensivkurs, missuppfattar en del information och sedan får efterbörden av det samtalet följa med till flera efterföljande samtal.

 - Nu ska vi spela din önskelåt, Lennart. Och det blir långt ifrån kulning.

Whitney Huoston tonar ut i etern. Och nog tycker jag att "I will always love you" bitvis är kulning.

Förmiddagen går vidare. Vackert vinterväder. 6 grader under noll. Och solen på väg upp över fjärden. 

Det är kul.

*****

Mot ljuset

Vi drar ut till stugan i skogen vid havet för några dagar. Vacker vinter. Den värsta kylan har bedarrat. Nu är det samma temperatur som vi får höra att det är i Stockholm. 7 minus. 

Efter att ha installerat oss, med eld i spisen och uppskruvade element för att plussa på de 6 plusgrader som råder inne i huset med 15 till, blir det fika följd av promenad. Träffar närmaste grannen, som förgäves försöker starta traktorn. Den orkar inte. Nytt batteri krävs. 

Lite bus med hans Simba, en spaniel som jag brottas med en stund. Träffar också en annan hundägare från fiendesidan som försöker presentera sin Bernhard senner för oss. Men den tittar bara blygt på oss och vill helst ställa sig bakom matte för att inte synas.

 - Ja, det är bara en lånehund än så länge. Sen fyra veckor. Vi får se hur det går.

Vi traskar vidare och uppskattar det vackra ljuset. Solen går ner en minut över två. Det är då jag tar bilden. 

Skogen står tyst.

*****

Busigt

Det blev inget av det. Det utlovade isdygnet, alltså.

För medan Smygehuk och resten av landet höll sig under fryspunkten, passade Norrbottens län på att fixa plusgrader i Nikkaluokta och Abisko. I morse hade de två orterna 1 plusgrad.

Där fick ni!

*****

Inte blir det ...

.. mycket av sådana här dagar i Covidtider. Särskilt inte när termometerna står på närmare 30 minus. 

Men vi satsar ändå på ett gå ut och äta lunch. Dåligt väder (även om det var vackert idag), vilket många tycker att kyla är, brukar enligt Bodins forskningsinstitut innebära få lunchätare ute på restaurangerna. Därför törs vi. Och vi lockar med oss två vänner också. Och visst visar sig tidigare forskningsrapporter i ämnet vara fullkomligt riktiga. På restaurangen i Kulturens hus som kan ta hundratals gäster, fick idag besök av bara ett tiotal, kanske 15 personer. Lugnt och skönt, men säkert nervöst för ägaren.

Kul ändå att få träffa sina vänner, som vi inte sett sedan före jul. Vi diskuterade Trump. Gissa vilka åsikter vi hade! 

 

Jag fick berätta om den bok jag just läser, Nattavaara som de också hade hört talas om och undrade lite över. 

Dessutom fick jag tillfälle att överlämna min snygga kalender, som dessa två vänner brukar få som julklapp på vår "förejulträff" och som inte blev av denna jul, av kända orsaker. Det blev uppskattat. 

Den utmärkta fiskfärsbiffen var snart uppäten och på vägen ut träffade restaurangchefen oss och tackade för att vi hade kommit. Det kan inte vara lätt med hans jobb i dessa tider. 

Det blev ingen vidare extrapromenad. Vi var helt enkelt inte utrustade för det. Man går ju inte på krogen i täckbyxor, och idag räckte långkalsingarna inte riktigt till under jeansen. Nej - det fick bli direkt hem till en lugn eftermiddag.

Jag fixade DN:s torsdagskryss, som har samma svårighetsgrad som tidningens söndagsdito. Rätt knepigt, alltså. Där fanns också en del nötter som jag inte riktigt tyckte var logiska. Att "UTSPELAS" blir "SKE", tycker jag är fel. Hade kunna acceptera "sker". "RÄKNAS IHOP TILL VAL" blir "SILL"??? Jo, jag vet att det finns en art som heter sillval, men ...

Nu blir det Nattavaara en stund.

*****

Det är tydligen ...

.. vinter!

*****

Dagens namn

 Nu åker du ut, julen! 20 dagar får räcka. Fast egentligen är det nog 27, när jag tänker efter. Det började nog dyka upp en del ... ja, nu när jag tänker efter kanske det började redan i början av december. Vid första advent, kanske. Då är det ju bortåt 50 dagar jul! Hoppsan. 

Det gick fort. Men så känns ju hela den här "karantänsperioden" som funnits i bakgrunden sedan snart ett år. Detta enahanda, enformiga, enfaldiga tillstånd, som vi alla tvingas anpassa oss till.

 

Årets tjugondedagknut blev en kylig historia. När julgrejerna åkt in i förrådet, var det dags att göra ärenden på stan. Ja, man måste ju ha mat. Och t.ex. glödlampor. Det förstnämnda en bagatell. Men glödlampor är ingen lek nuförtiden. Jösses vilka varianter det finns. En hel vägg och lite till på CO:s. Ibland får man till och med be om råd och hjälp, för att få rätt sort med sig hem. 

 

Men för att komma så långt (Jag har 75 m till CO.) var jag tvungen att ta på mig det varmaste jag har. För jag ville ju passa på att ta en promenad, när jag lika skulle ut. 

Minus 20 grader och bitande frisk vind. Ser i mobilen att kylfaktorn är drygt -30. Det kändes minsann. Den där extra promenaden gick an i medvind. Men man är ju tvingad att vända om till slut. 

Allt gick bra. Jag kom hem till eftermiddagskaffet.

Då är det bara knappt 11 månader till man ska hämta grejerna i förrådet igen. 

*****

 

Sjukt

Jag har mina dubier vad gäller privata vårdgivare. Vet inte varför, egentligen. Men detsamma gäller privata skolor. Vinstdrivande företag som finansieras med våra skattepengar. Det finns ingen annanstans i världen, sägs det. Något mysko är det.

Nu får jag höra att det privata vårdbolaget Kry tydligen ska ta över rådgivningen på 1177.se och jag hoppades att jag hört fel. Enligt DN gäller det i första hand i Region Stockholm. Ska en privat vårdgivare stå för kundbemötande per telefon och internet, kan man ju bara undra vem de rekommenderar dig att ta kontakt med eller besöka för att få hjälp. Jo, Kry har egna vårdcentraler på några ställen i Sverige. Något mysko är det.

Läser också om ett bolag som utfärdat falska negativa testresultat till folk som vill ut och resa.

 

Något mysko är det.

*****

Fäjk njoos

Det har pratats en hel del om snökaos "i norra Sverige". Med det perspektiv som s.k. riksmedia har, så är det vad som gäller. Riket har de däremot rätt dåliga begrepp om. 

 

Det har varit besvärligt i mellersta Norrland, som egentligen ligger mitt i Sverige. Men där har vi den gamla "koloniala" synen på Norrland, som ligger där "uppåt nånstans" i det okända och förment hemska.

 

Här i Norrbotten har vi inte haft speciellt mycket kaos. Det har inte snöat särskilt mycket. Det yr lite i de byiga vindarna och är 12-13 grader kallt. Bilden nedan är tagen idag, men visar snö som skottats ihop för flera dagar sedan.  

Så vackert har vi det. 

I norra Sverige. 

*****

Vilken tur ...

.. att jag igår ringde till min tandläkare för att flytta min årliga besiktning från idag på förmiddagen. Mest ville jag göra det på grund av det där viruset, du vet.

Nu blev det 28 april istället.

 - Då kanske man är vaccinerad, sa jag.

Men jag hade ändå inte ställt upp idag eftersom jag fick en arytmikänning i morse. Så då behövde jag inte ha dåligt samvete för en sen avbokning hos tandläkaren.

Nu går hjärtat som det ska sedan ett par timmar.

 *****

Plötsligt ...

.. gjorde jag något som jag inte gjort på ... ja - kanske 56 år. Jag blev bara så sugen på något, där jag satt med mitt korsord, som verkade olösligt, men som ändå blev klart. Saltsugen. Jag hade ju just tagit en clementin, men det dög tydligen inte. Nä - jag är inte så'n. Jag smyger aldrig till kylskåpet för att nalla något.

Undrar om det här tänker bli en vana, eller om det blir en engångsföreteelse. Jag ser detta som ett tecken på leda och hoppas på det senare. Det krävs lite spänning i tillvaron, när coronaomgivningen inte bjuder på något intressant. Visst har jag varit ute på promenad, men man kan ju inte snurra runt hur länge somhelst. 

Nog kunde väl Trump arresteras, så att det händer något positivt och spännande som man kan fördjupa sig i. Det skulle i så fall bli något av det bästa som händer, förutom att ett vaccin är på väg. Ja, in i min arm någon gång i en nära framtid. Då kanske man kan leva en aning mer normalt om några månader.

Det skulle vara kul.

*****

PS. Den där torkade skinkan är förödande god. Bara så du vet.

Vi reagerade över ...

.. att det var så oerhört lite folk längs shoppinggatan nr1, när vi vandrade hem efter vår runda. Måhända har de nya reglerna, som gäller från och med idag anammats av luleborna. Det var lätt ödsligt, faktiskt.

Å andra sidan; den runda vi just gjort visade ju annat. I helgen har det varit premiär. Säsongens första isbana är skapad. Inte riktigt fullkomlig ännu, men Södra fjärden är åtminstone grundpreparerad. Ut till närmsta ön såg det nästan ut som "kö". På båda slingorna. Att isbanan är efterlängtad och uppskattad av luleborna råder ingen tvekan om. 

 

Det var också mycket aktivitet med drakåkare. Räknade till minst sex stycken. Förr om åren har jag sett kanske två, vid ett och samma tillfälle. Det ser så härligt ut. Tänk om man får tillfälle att prova någon gång. 

En mycket kylig sydostvind gjorde faktiskt att vi inte tog hela den tänkta rundan. De 4 minusgraderna kändes som 14. Det gick bra när vi gick i medvind. Men någonstans måste man ju vända och gå tillbaka, och då blev vi väldigt rosenkindade.

Men elvakaffet väntade ju också, så vi hade kanske lite mer bråttom än vanligt.

*****

Förstår inte riktigt ...

.. hur jag gör. Men nu sätter orkidéerna igång.

*****

Nationalist

Härom året utsågs koltrasten till Sveriges nationalfågel. Jag var med och röstade, och jag gillar koltrasten. Men med tanke på att den för vår del, här i norra Sverige är flyttfågel, så tycker jag att den så att säga diskade sig själv. En nationalfågel ska väl finnas i hela landet hela året, tyckte jag.

 

Jag röstade istället på den lilla blåmesen. Den är tuff. Håller sig här året runt. Och dessutom är den gul och blå, vilket gjorde den ytterst lämpad som svensk nationalfågel. Men tji fick jag.

 

Nu har det blivit aktuellt att utse en nationalblomma. Våra grannländer har haft det sedan länge, tydligen. Danmark har prästkragen, som annars hade varit tänkbar även i vårt land. Men det går alltså inte.

Norge har två olika; ljung och fjällbrud. Finland har lagt beslag på liljekonvaljen, som också hade kunnat vara en kandidat hos oss. 

 

30 arter har nu nominerats för att i två omgångar röstas om. Du hittar arterna här.

Jag har börjat fundera på vilka jag kan tänka mig, och då har jag ställt upp samma kriterier som de som jag hade för fåglarna. En blomma som finns i hela landet ska det vara.  Alltså får det bli Linnéa, Mjölkört (Rallarros, Almöken m.fl. namn förekommer.), Nattviol, eller Rödblära. Alla vanliga hos oss. Vi får väl se hur det går. I mars ska det vara klart. 

Rallarrosor finns även uppe i fjällen

Vad röstar du på?

*****

Tvekar

Min tandläkare beslöt sig för att avsluta sitt yrkesliv under 2020. Jag, som gått hos honom i många år, brukade alltid bli kallad för årskoll i september-oktober. 

Men nu har en ny tandläkare trätt i hans ställe och jag har fått en tid hos honom på tisdag. Inget jag har begärt. Initiativet kommer från mottagningen. Han lär vara bra och trevlig, så det finns inga tveksamheter. Jag ser tvärtom fram emot att få min besiktning gjord.

Men nu har jag blivit tveksam. Ska jag, som tillhör riskgrupp utsätta mig för närkontakt på det sätt som en tandläkarundersökning utgör. I dessa tider, när smittspridningen inte verkar avta. Ska jag be att få besöket uppskjutet till mars-april istället. Då är jag förhoppningsvis vaccinerad. 

Hur skulle du göra?

*****

Vintermorgon

Adjö och välkommen

Så har jag avslutat KG Bergströms uppgörelse med vår historia. Ja, Norrbottens och Västerbottens. Den som vi aldrig fick höra något om i skolan, där bara södra delarna av landet ansågs viktiga att uppmärksamma.

Rysslands ockupation av de två landskapen förde med sig både nöd och död, när befolkningen här krävdes på försörjning på olika sätt. Inte bara av de ryska trupperna, utan också av de svenska motståndarna. Mat och transportmedel. Detta var år 1809.

Jag får bl.a. lära mig att det fanns en ryssgrav en halv kilometer från hemmet i stan. Vid det vi numera kallar Pastabacken, där en pastarestaurang ligger sedan många år. Graven upptäcktes när området skulle få nya vatten och avloppsledningar 1972.(!) Hörde aldrig talas om det då, men definitivt aldrig under skoltiden.

Bra också att ryssarna fick motstånd och drog sig tillbaka. Annars hade vi haft ryska gränsen 5 mil öster om stugan. Nu kom gränsen istället att dras längs Tornio och Muonio älvar istället. Dit är det åtminstone 10 mil. Finland fick dock dras med Ryssland som ägare till 1917.

Bra bok, även om det blev lite väl mycket rabblande av statistik emellanåt. 

-----

Nu tar jag itu med ännu en norrbottensskildring; Nattavaara av jokkmokksförfattarna Engström och Richert. Denna gång en dystopi, eller kanske en utopi där Norrbotten slagit sig loss från sverigeoket och blivit självständigt. Det som svärtar intrycket är att Luleå är utplånat.

Spännande!

*****

Det snöar

*****

Blunda inte

Tidningen ETC skriver idag om nödvändigheten av att vakna och tänka till lite extra.

Det handlar om skredet i Norge. Men vad berodde det på?

*****

Brrrrr

Natten till igår var det kallast i Särna. -30 grader. 

- Det har varit kallt i norra Sverige, va, frågade Rapports Lisbeth Åkerman kvällens meteorolog.

 - I Särna, ja, svarade han. 

Det ligger i Svealand, tänkte jag. Hm ....? Ligger inte Stockholm där?

Tur att man inte bor i Svealand!

*****

Hyfs

När glöggen sinat är det dags för tulpaner. 

Det gäller i fem veckor. 

Först när de veckorna timat får man börja med semlor. (OBS! Tulpanerna kan kombineras med semletiden fram till påsk.)

Det är se'n gammart.

*****

Det är en välsignelse ...

.. med snö, konstaterar vi gemensamt, en barndomsvän, skolkamrat och mångårig kollega och jag, när jag ringer honom för en pratstund.

 - Det märks direkt. Tänk på hur det var lika många dagar före midvintersolståndet. Då var det mörkt. 

 - Jo, snön är bra. 

Någon dryg timme efter samtalet, vid halvtvåtiden tar jag en bild. Då har solen precis gått ner, och det är jämngrått väder, men ljuset finns där.

Minusgrader är det också. Fem stycken.

Det tackar vi för. Vi vill inte ha det som den här dagen i fjol.

*****

Mer tänkvärt

En tänkvärd kommentar som kanske kan inspirera dig att se dokumentären som jag rekommenderade tidigare.

Kommentaren insänd av Thord Wiman.

Måste erkänna att jag en bit in i dokumentären blundade bitvis när
det blev outhärdligt. Det finns inget så trångsynt korkat som Homo
sapiens och inget så sorgligt som hur hen uttnyttjar/exploaterar sin
egen ännu levande planet där hjärtat helt och hållet tydligt flyttat
in i plånboken.

Nog ser och känns det bra mörkt just nu fast hopp kanske finns ändå
därframme någonstans i tidens flöde, att människan ska genomgå någon slags metamorfos, kollektivt mogna och förstå att rätt förvalta vår vackra blå planet, vårt hem. Det enda vi har.

Läste precis den amerikanske poeten Gary Snyder som en gång skrev tänkbart/underbart om den pågående/accelererande miljöförstöringen kontra våra ännu ofödda barn "att göra saker och ting riktigt betyder att leva och verka som om våra barnbarn redan nu, vid vår sida, levde på denna jord".

*****

Fler besök

I stugvärmen kvicknar en övervintrande guldögonslända till. Den tittar ut genom fönstret, men jag avråder från att släppa ut den. 

Den får söka sig till en sval vrå och fortsätta sin dvala.

*****

Åter ...

.. på Rånlandet. Trettondagsafton.  Solen drog sig tillbaka till sitt numera mer vanliga tillstånd, dvs. bakom molnen. Grått, grått, grått.

Vi kan konstatera att vi haft besök av inte mindre än tre älgar, sedan i söndags. Det händer en del när man inte har full koll.

*****

Inte kul

Såg David Attenboroughs program om vad som håller på att hända med naturen, mångfalden, och därmed människans villkor här i världen.

Det är ingen upplyftande historia som redovisas. Men nödvändig. Det är ett helt nyproducerat program. Mycket aktuellt.

Jag rekommenderar det starkt. Blunda inte!

SVT Play.

*****

Åter ...

Södra stadsfjärden.

.. till ordningen och riktig vinter. Att solen varit efterlängtad bland luleborna förstår man när man ser mängden av foton likt mitt i sociala medier. Det är massor. Om det är en solupp- eller nergång vet jag inte. Men bilden är tagen vid 12-tiden, så det är såhär högt den kommer, den här tiden på året.

13 riktiga minusgrader och fullständigt vindstilla. Det är så vinter ska vara.

Eller hur?

*****