Noteringar från en stughelg

Vi trasslar oss ut ur stan i sedvanlig fredagsträngsel, som ändå är lindrigare idag, eftersom de stora trafikjobben kring Kulturens Hus är avslutade. På nypåsatta vinterdäck rullar vi mot Sundom och hinner få upp kameran för att fånga två stora älgar, som målmedvetet kommer över ängarna och passerar 25 meter framför oss. Ingen fara. Vi hade stannat.

Fredagkvällen blev snabbmatskvällen, då jag svängde ihop lite saffransbulgur med serrano, broccoli och grillad haloumi. En god sallad därtill. Kvällen var kall och klar, med svagt norrsken i nordost. Natten tyst. Så tyst som den bara kan vara, när vinden stillnat och havet börjar frysa.

Lördag morgon. Fotspår. Någon har stått på vår bro! Tydliga avtryck av skosulor. Varför har någon stått där och spanat. Visserligen utåt havet. Det syns på avtrycken att besökaren bara klivit upp på nedersta trappsteget med tårna utåt. Jägare, tror vi. Kanske har han trott att huset var obebott. Vi har bilen parkerad en bit ifrån och utom synhåll från huset. Det känns lite kusligt ändå. Tankarna snurrar. Varför har vi inte hört något?

Av den utlovade snön blev inget. Sol emellanåt. Vi jobbar ute med nästa vinters ved. Årets har varit klar sedan i fjol. Dagen är klar, vindstilla och hög luft. Löven har fallit från träden, som nu står nakna.

Middagen blev saltbakad kyckling, med rostad mandelpotatis. Sömnig TV-underhållning från SVT:s 50-årsfirande. Det blev aldrig någon riktig fart på den festen.

Söndag med vitt puder. Ungefär som florsocker på en semla. Blå himmel och guld över frosten. Kajakerna packas in och pallas upp på sina bockar. Havet lockar inte längre.

Nere vid stranden har fredagsvinden skrapat ihop isvallar. Det slår mig att jag för exakt två månader sedan badade här, med stor behållning i varmt vatten. Märkligt hur snabbt årstiderna växlar. Det är fascinerande. Och jag skulle inte vilja vara utan.