Man finner sig.
Man finner sig själv.
Så kom dagen. Med sol, värme, och svag vind. Vi startar uppåt, med Goducohkkas massiva, djärvt formade och snötäckta topp i väster. Det blir varmt, tungt och med svetten rinnande nerför ryggen, under ryggsäcken, blir det många pauser. Det doftar ännu av vanilj, som det gör i varma sommarfjäll. Av markens växter. Ettusen höjdmeter skall övertvingas. Steg för steg, sten för sten. Vegetationen försvinner. Vi passerar två stora glaciärer, som sänder svalkande fallvindar mot oss.
Sista biten upp mot passet är brant. Vi får ta händerna till hjälp i stenskravlet. Anders, lätt höjdrädd, går på, vägrar att titta bakåt, vill inte stanna. Vill inte se, eller uppleva den luftiga nära flygkänsla, som fascinerar oss andra, när vi stannar till och vänder oss om.
Passhöjden bjuder varm vind från andra sidan, och en oöverträffad utsikt över landets högsta fjällområde, där eftermiddagssolen sänder varmröda strålar och mejslar fram svarta fjällbranter, vita snöfält som färgas rosa av blandningen med himmelsljuset. Det har hunnit bli eftermiddag och vi börjar gå ner på den andra sidan.
Att gå nerför är en större pina än att gå uppför. Även om denna nedfärd inte är tillnärmelsevis så brant som uppfärden tidigare idag, så tar den på krafterna. 22 kilo ryggsäck gör allt, för att trycka ner en snabbare än man själv vill, där vi hoppar mellan stenblocken. Solen har försvunnit bakom bergen och vi går i skugga.
Men plöstligt kommer vi runt ett utsprång i berget, när solen sänder sneda strålar från en sänka i bergsryggarna i väster. Vi tar en paus. Låter ömma knän vila. Hittar en rännil med friskt vatten. Kisar mot solen. Belöning.
Tiden rinner ifrån oss. Vi vill inte bli fast här. Vi vill inte gå i denna terräng i halvskymning. Tältbar terräng ligger ännu ett par kilometer längre ner. Vid sjöarna.
Ryggsäckarna åker på.
Jag tar bilden.
Och snubblar vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.