Många gånger har jag försökt ...

.. att få bra bilder på skogens absolut fegaste fågel. Oftast utan framgång. Eller rättare sagt alltid utan större framgång.

Man får nämligen inte på något sätt röra sig, vistas närmare än femtio meter, eller tappa en knappnål i mossan, förrän den i panik sätter iväg in i skogen.

Vi får dock ofta besök av fågeln vid vår fågelmatning, där det glupskt kastar i sig solrosfrön. Otuggade, så att säga. Eller också hackar den i sig stora bitar av talgbollarna, som försvinner i rasande takt.

På kökssidan av vårt fritidshus fick jag idag se en nötskrika, som kalasade på en avancerad form av talgboll, (Orkar inte förklara vad det innebär, men den ser ut som en cheesecake.) som jag lagt ut på en stor sten. Det är den utsikt jag har från diskhon. Hämtar kameran. Det är dagsljus, så inga lampor är tända inomhus. Ändå ser gynnaren mig genom fönstret och drar. Men inte så långt den här gången, så jag står kvar med kameran. Fågeln kommer tillbaka och genom fönsterrutan kan jag ta ett par bilder på den. Den är vacker, med sin rostbrunrosa fjäderdräkt kryddad med svarta och vita strimmor på vingarna och, inte att förglömma, ett turkosblått, rutigt färgfält.

Men bilderna blir som de blir genom fönstret. Beslutar därför att bearbeta dem lite. Eller egentligen rätt mycket. Rätt nöjd med resultatet. En av bilderna fick bli vinjett. Den andra ser du här.

Jag tycker jag fick till en "akvarellkänsla".



Kanske en Bertbruno Liljebodinfors

*****