Sicken slump

På väg hemåt efter en fika på stan blir vi plötsligt stoppade vid utgången från Strand galleria.
 - Men, hör jag, och jag reagerar direkt.
 - Men, säger jag också.

Plötsligt står vi där och stirrar på varandra. Min kusin Göran och jag. Har inte sett honom på .... ja, tjugofem år kanske. Han bor inte här och har inga direkta orsaker att besöka just Luleå.
 - Inte är det väl ....
Jag hör en röst från damen som just passerat.
 - Men, säger jag. Lena!!!
Ännu en kusin - syster till Göran. Henne har jag inte sett på .... ja, 35-40 år. Bara talats vid i telefon. Hon bor i Kalmar.

Att vi överhuvudtaget känner igen varandra borde ju vara ett mirakel bara det. Men det var då det minsta problemet, eftersom vi alla ser ut som vi gjorde sist vi sågs. Kanske hade Lena en annorlunda hårfärg än den jag minns. Hon tänker nog detsamma om mig.

Nu var de i stan av en slump, tillsammans med min enda kvarvarande farbror, 88-årige Inge, som satt kvar och väntade i bilen. De sökte ett lätt åtkomligt fik, eftersom farbror har lite svårt att gå. Det är ett knä som krånglar. Vi hade precis lämnat vårt fikaställe och varnade för det. Överfullt och mer därtill. Inte heller kunde vi gemensamt komma på något annat som kunde passa. De hade dessutom "vildparkerat" lite på trekvart och kände att de kanske borde köra hem till farbror istället. Det är Öjebyn utanför Piteå.

Så det blev inget fika. Men vi gick med till bilen för att hälsa på Inge i alla fall. Han är helt pigg, förutom det där med knät. Rask i huvudet är han i alla fall. Det blev en pratstund.

Kul träff, om än lite kort. Vi får nog ta en sväng ner till Kalmar och Öland någon gång.

*****