torsdag, januari 22, 2015

Sveriges skam

Igår en bra krönika av Maja Hagerman i DN. Idag hennes dokumentär i samma ämne. Vårt gemensamma förflutna i någotsånär nutid.

Rasbiologiska institutet i Uppsala, där professor Herman Lundborg fick råda ohämmat med sina sjuka tankar och inspirerade de tyska nazisterna, låter som en ond saga. Tyvärr är den sann.

Det är inte utan att man känner samma kalla vindar i dagens Sverige. SD, (eller RSD; Rasistiska Sverigedemokraterna, som jag vill kalla dem), har samma ideologi, samma märkliga behov som professorn att dela in folk i olika kategorier. Smarta och undermåliga. Inte baserat på vetenskap, utan på kroppsmått, utseende, och i Maja Hagermans film, landsända.

Att höra historierna om hur herr Lundborgs anhang kom resande som fina herrar (och damer med för den delen), och blev mottagna av gästfria samer. Människor som  han utnyttjade, utan att berätta syftet, känns djupt i mig. Vad som fick människor att gå med på galenskaperna är svårt att säga. Men auktoritetstro och lång tids kolonialt inflytande gjorde säkert sitt. Här fanns ju heller inte tillgång till media på något sätt, jo - en och annan radio i någon by, kanske.

Skolornas lärare var väl heller inte från trakten, och hade förmodligen samma missionerande inställning. "Vildarna skulle tämjas".

Hur kunde han få hålla på, rasistprofessorn? Som så klart hävdade att svensken skulle gå under om man beblandade sig med samer och tornedalingar. Hur kunde han få sprida sin dynga och bli internationell kändis på området?

Till råga på allt, som en stor hycklare genom att gå och bli kär i en kvinna av den där undermåliga sorten, som han dessutom skaffade barn tillsammans med, trots att han hade fru professorskan därhemma i Uppsala. En son som älskarinnan, sedermera sekreteraren, tvingades lämna ifrån sig, men som professorn tog till nåder sedan frun avlidit.

Efter pensionen tog andra över på institutet och vände den rasbiologiska inställningen i en mer mänsklig riktning, när en socialdemokratisk chef tillträdde. Någon klok människa insåg vartåt det hade börjat barka - hur nära nazism Herman Lundborg var och han tvingades bort från institutet.

Nej, vi ska inte tvätta bort detta ur våra medvetanden. De ska hellre dras fram ännu mera i ljuset och synas ordentligt, som den skam det varit.

Inte glömmas. Det är det alldeles för aktuellt för.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


2 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket intressant och plågsamt viktigt program. Önskar vi bara haft en TV-kanal för tyvärr drog förmodligen Antikrundan många tittare. Tacksam över att min Mor under hela mitt liv, och än i denna dag, återkommer till berättelsen om Herman Lundborgs makabra framfart. Min Mor är född 1934. Hon har sparat en del av de uppsatser hon skrev när hon gick i skolan. Bl a en som handlar om det märkliga folkslaget "lappar", som levde i norr. Det är en omskakande berättelse av en 10-åring, som i skolan blivit starkt påverkad av det rasbiologiska synsättet.
Tragiskt vi inte kan säga, "det var förr det". Det händer hela tiden och ändå frågar sig människor precis som Du och jag, hur kan/kunde det ske?
/bettankax

Bert Bodin sa...

På något sätt så finns det koloniala synsättet kvar i många kretsar, även om rasbiologi slipats bort för det stora flertalet. Tror jag.