sanningen, sanningen och ingenting annat än sanningen. Som idag, när jag bevistade en så kallad Nymanslunch. Det är spontant hopsamlade medarbetare från den tiden som vi jobbade inom Nyman & Schultz, fram till 2004. Alltid lika kul. Men idag blev vi bara tre, trots att vi skulle vara sex personer från början.
Nåväl - det var inte dem jag skulle tala om, utan en ung dam vid bordet intill, som ibland extrajobbat hos oss på min senaste arbetsplats. Hon fick syn på mig. Vi har inte setts på flera år.
- Men, jobbar du nu, frågade hon.
- Nej, jag har slutat för snart två år sedan, då jag fyllde 67.
Och nu hände det. Sanningens ögonblick.
- Men ... Du ser då oförskämt fräsch ut.
- Tack detsamma, sa jag.
Jojo!
*****
Ha,ha,visst suger man åt sig av komplimanger, och hoppas förstås att det inte bara är ren artighet.Berättade för ett av mina manliga barnbarn om en liknande komplimang jag fått och hans spontana kommentar var: Han behövde väl låna pengar.Det är tufft att bli gammal. :-)
SvaraRadera@Norbergianblue
SvaraRaderaJa hur är det nu? Av barn får man ofta höra sanningen, va.