Socialfall

Att bo i storstad är nog inget för mig. Luleå är tillräckligt lagom. En stor liten stad med nästan 80000 medmänniskor och fler blir vi.

Vad jag gillar är bland annat att jag så gott som alltid, när jag rör mig ute på stan (vilket inte går att undvika, eftersom jag bor som jag gör; mitt i mittersta centrum) träffar bekanta, folk jag hejar på, gamla kunder och andra trevliga människor.

Idag blev det nog ett litet rekord. Jag hann bara 200 meter på min väg mot lunchstället då jag träffade på min före detta chefs dotter med tremånadersbaby i vagn, pratandes med före detta kollegas dotter med sjumånadersdito i sin vagn. De gjorde sällskap med mig en bra bit.

På lunchstället var det ovanligt mycket folk. Det visade sig vara en eftermiddagsföreställning på teatern, vars besökare passade på att käka lunch innan det var dags för dem att bänka sig i salongen. Jag höll inte på att få plats, men eftersom jag blivit "känd" gäst sa Camilla i kassan att jag kunde ta det där reserverade bordet.
 - Dom kommer inte förrän om en och en halv timme, sa hon.
Där hade jag ju i och för sig stämt träff med A, som anlände kort efter mig.

Idag blev det vegetariskt

Vi fick vår mat, medan folk strömmade in. En dam sneglar på mig lite mer än vanligt. Och snart kommer hon fram.
 - Men Bert! Känner du igen mig, frågade hon.
 - Jovisst! Nu gör jag det. Men det var onekligen oväntat.
 - Jo, jag här här för Västerbottensteaterns räkning. Jag jobbar ju där nu.
 Varm kram.
Hon är en före detta kollega i resebranschen som jag inte sett på 15 år, boende i Skellefteå. Så det var väl inte så märkligt.

Sedan kommer Gunnel förbi och snackar en stund, varefter jag får syn på Ann-Catrin i kön till kassan. Henne har jag inte sett på flera år. Hon är numera designer, men vi har jobbat ihop. Varma kramar återigen.

På vägen hem träffar jag en granne ute på träningsrunda. Och jag hinner inte särskilt långt förrän jag träffar tre till. Lennart tränar han också. Nyopererade knän. Men det går finfint.

På fiket i Smedjan, sitter min kusin, som vinkar, när jag går förbi och snart passerar jag en kille, numera optiker, som mina syrror har skött om när han var i koltåldern.

Ja, sådär gick det på och jag var väl skuld till alla sociala kontakter själv också, eftersom jag senare traskade iväg till en viltaffär (ambulerande) för nödvändiga inköp av suovas, ren- och älgfärs och torkat renkött. Sapmi ren och vilt finns alltid utanför COOP Arena, som ligger alldeles i närheten av ett av våra kontor här i stan, så det blev besök där också. Kul.

Förresten träffade jag två gamla bekanta även där vi köttvagnen. Senast vi sågs var i Kroatien för sex år sedan. 

Hemåt igen och sedan iväg till den vanliga affären, med sväng förbi mitt gamla jobb i ett ärende. Då blev jag erbjuden att vara med på en tapaskväll om någon vecka. Det var ett femtontal anmälda kolleger anmälda och jag sällade mig gärna till dem.

Ja, och så träffade jag Micke piloten, förstås och några andra. Säkert har jag missat någon också.

Undrar vem jag hade träffat i Stockholm, om jag bodde där?

*****