torsdag, april 05, 2018

Ligger efter

Jag såg sista avsnittet av Jan Schermans dokumentärserie Länge leve demokratin ikväll, och inser att jag missat de två tidigare avsnitten. För programmet var väldigt intressant.

Klarar vi att utveckla demokratin. Klarar vi överhuvudtaget att behålla den. Skrämmande enkelt kan den upphöra. Exemplen är flera.

Jag måste nog titta på hela serien. Det är ju valår.

*****

3 kommentarer:

  1. Jag har sett alla tre och faktiskt förfärats. Också från mitt utlandsperspektiv. Där politik på gott och ont är levande i vardagen, inte minst här i Frankrike med nye dynamiske Macron och alla EU-frågor. Sverige känns väldigt tillbakalutat och som om man inte brydde sig längre på något konstigt sätt. Vad engagerar? Pratar jag med gamla vänner är dock alla - och bokstavligen alla - fly förbannade på tiggare, terrorister och invandrare som ska före i köer. Och det är verkligen inga nydemokrater och alla säger: jag är inte rasist men.. Och sen är man galen på äldreomsorgen och vårdköerna och att folk dör i dem. Och den haltande barnomsorgen och folk som bränner ut sig som alla gjort nu sedan 90-talet.

    Men vad görs? Och vad engagerar? Vår franska nationalstrejk som slår ut hela infrastrukturen (ett par rader om det i svenska medier) genererar just demokratifrågor på ett mycket konkret sätt! Se programmen!

    SvaraRadera
  2. @Monet

    Tyvärr tror jag att invandringen har blivit en hackkyckling, som fått folk att bli alldeles överkänsliga för både det ena och det andra. Utan närmare eftertanke blir man lätt offer för populistiska strömningar och då går det som det går. Det har som sagt hänt förr. Trettiotalets Tyskland t.ex.

    Visst finns det skavanker på flera områden i dagens Sverige, men vi måste också lära oss att uppskatta det vi har.

    Sedan får vi hoppas att skattesänkarpartierna, som raserat så mycket de senaste årtiondet tar förnuftet till fånga. Det går inte att satsa utan pengar.

    SvaraRadera
  3. Invandrings- och integrationsfrågorna är helt vansinnigt skött i Sverige sen många år. En total dikeskörning som just resulterar i att man vaknar upp med yrvaket sinne och inser att det har gått över styr och är ohanterligt. Tiggerifrågan är ett bra exempel. Här i Frankrike finns de inte, det är inte ett accepterat inslag i gatubilden, de tjänar inga pengar och här finns heller inga rumäner, resandefolk eller utbredda flyktingsamlingar. De som finns samlar sig på speciella ställen typ Pas de Calais där de tränger ihop sig en tid i någon förhoppning att få komma över till England?? Just nu förbereder man nästa lugna och städade avhysning och borttagning av precis allt. Alla skickas tillbaka, här får man stanna i 3 månader, det är allt. Ska det vara längre ska man ingå i samhället, barnen ska skickas till skolan, man ska lära sig språket direkt, söka arbete etc.

    Precis som du säger blir det i Sverige också fokus på invandrare när detta inte funkar och det är inte ens en överkänslighet utan just precis en fruktansvärt obehaglig och för närvarande naiv tro på att den här sortens strömningar inte leder till 30-talet. I det här landet har man levt med invandrare som det kolonialland man är under mycket lång tid och vet hur man ska hantera det. Inte bra, men bättre!!

    SvaraRadera