Idag hände det. Årets första humla kom och hälsade på. En av mina favoriter bland insekterna, sedan barnsben, då jag påträffades med att stå i mosters rabatt och klappa humlor på ryggen, när jag var fyra år. Mamma blev förskräckt, men ångrade sig. Sedan blev hon lika förtjust.
Var rädd om humlorna. I fjol tycker jag att de var få i jämförelse. Vi får se hur det blir i år.
 |
| Välkommen! |
FIN!
SvaraRaderaTycker det brinner i baken på den eller glöder snarare - lurvig stenhumla
kanske.
Jo, nog sitter de pyrt till detta månghundramiljonåriga släkte av flygande
små gulliga brumbjörnar, så viktiga i sitt idoga och flitiga pollineringsarbete tillsammans med bina vilda som tama. Det brukar ju framhållas att var tredje matbit vi äter är birelaterad, en förnämlig gåva och ekosystemtjänst från naturen som vi inte verkar förmå att uppskatta men kommer att göra det den dag en stor del (den bästa) av bordet står tomt. Så dags.
Fina, som sagt, fast om man får klappa på dem vet jag inte, är väl egentligen bara vinden som får göra det. Men du är försiktig förstås.
Undrar om jag inte en gång tidigare rekommenderat boken "galen i humlor" av biologiprofessorn Dave Goulson, kvick, rolig och informativ med en absolut i sanning överensstämmande undertext.
Hur mår vårt klot egentligen?
Svar:
Titta på humlorna!
@ thord wiman
RaderaTack för trevlig kommentar.
Jag har en del litteratur om humlor, men har inte läst den bok du nämner. Men har hört talas om den.
Stenhumla tror också jag att min bild visar.