Förr i ti'n

Det här var före mobiltelefonernas tid. Det var till och med innan telefonen var särskilt vanlig i varje familjs hem. Jag kommer ihåg grannar, som ibland ringde på och frågade om de fick låna telefonen. För vi har alltid, så länge jag har funnits, haft en stående på vårt hallbord. Det var där den stod, vilket berodde på att det var där telefonjacket var installerat. Telefonlånaren var också alltid beredd att betala. Taxan fanns publicerad i rikstelefonkatalogen.

Vi firar midsommar i en gammal nedlagd järnvägsstation i Västerbottens inland. Bland allt det nya har våra kompisar, som köpt stationen, också varit noga med att bevara saker från den tid då stationen var i fullt bruk.

Det var där jag hittade ett exemplar av telefonkatalogen. Den tog upp området Sundsvall - Luleå. En försvarlig bit av Sverige. Och ändå rätt så beskedlig i formatet. Det fanns, som sagt inte så väldigt många telefoner i världen då. Den här katalogen var från 1947.

Naturligtvis blev jag nyfiken, och slog upp Bodin. Och där fanns vi. Eller rättare sagt förste kontorist Arne Bodin. Själv var jag inte ens född. Och pappas journalistkarriär hade inte börjat. Han jobbade på Bodens elverk.

Allégatan 48. Där bodde familjen; två vuxna och mina två äldre systrar i en tvåa på 48 kvadrat med badrum i källaren, gemensamt för trappuppgången. Det var bara fyra lägenheter, så det fungerade uppenbarligen. Och dessutom hyrde vi ut ett rum till farbror Inge, som alltså bodde inneboende.

Här bodde vi kvar till jag hade blivit nio månader gammal och pappa fick jobb på Norrländska socialdemokraten i Kiruna.

Då fick vi femsiffrigt telefonnummer.

12451, det kommer jag ihåg.

Utan telefonkatalog.

*****