Nej jag jobbar inte, så jag tog sovmorgon. Blondnande är ett bra ord. En vall nära jobbet var mörkt brunlila av gräsax tidigare i sommar. Nu är den alldeles blond av andra gräsax.
Jo, de blondnande vilda gräsen med de många fantasieggande namnen är något fantastiskt egentligen med en fortfarande kvarhängande doft av Gammel - Sverige. Fast de behövs ju inte som förr, när vi har förädlat foder med en massa diffusa tillsatser så slåtteräng och betad hage är och förblir troligen fortsatt förlorade paradis.
Svor ändå en liten harang (förlåt!) under den gångna natten ute på öppna fältet över gräsens dagg som gjorde mig sjöblöt, vem tänker tanken stövlar när augusti månads vackra fullmåne stillsamt glider fram över himlavalvet en nästipp upp.
Läste om bl.a. gräs i förra veckan: Jo, så här:
"Gräs är verkligen kollektiv - behöver inte vara förföriska, de pollineras av vinden och behöver därför inte genom färggrannhet eller väldoft fjäska till sig besök av insekter"
Enligt poeten Whitman påminner gräset om det som kommer efteråt. Gräset är vårt liv efter detta.
Jag förundras över gräsens "framfart" från år till år. Just de där på bilden fanns i randen mellan grusväg och skog. Nästa sommar är det inte säkert att de finns där. Något annat har tagit över.
I fjol hade vi på vår skogstomt ett synnerligen vackert, silkesskinande gräs precis utanför altanen. Det gladde oss mycket. I år har det knappt synts till. Däremot har vi sett samma art på andra ställen i skogen.
Kan bara hoppas att det återvänder till oss någon gång.
Nej jag jobbar inte, så jag tog sovmorgon.
SvaraRaderaBlondnande är ett bra ord.
En vall nära jobbet var mörkt brunlila av gräsax tidigare i sommar.
Nu är den alldeles blond av andra gräsax.
Se där! Det blondnar både här och där. 😉
RaderaJo, de blondnande vilda gräsen med de många fantasieggande namnen är något fantastiskt egentligen med en fortfarande kvarhängande doft av Gammel - Sverige. Fast de behövs ju inte som förr, när vi har förädlat foder med en massa diffusa tillsatser så slåtteräng och betad hage är och förblir troligen fortsatt förlorade paradis.
SvaraRaderaSvor ändå en liten harang (förlåt!) under den gångna natten ute på öppna fältet över gräsens dagg som gjorde mig sjöblöt, vem tänker tanken stövlar när augusti månads vackra fullmåne stillsamt glider fram över himlavalvet en nästipp upp.
Läste om bl.a. gräs i förra veckan: Jo, så här:
"Gräs är verkligen kollektiv - behöver inte vara förföriska, de pollineras av vinden och behöver därför inte genom färggrannhet eller väldoft fjäska till sig besök av insekter"
Enligt poeten Whitman påminner gräset om det som kommer efteråt. Gräset är vårt liv efter detta.
Jag förundras över gräsens "framfart" från år till år. Just de där på bilden fanns i randen mellan grusväg och skog. Nästa sommar är det inte säkert att de finns där. Något annat har tagit över.
RaderaI fjol hade vi på vår skogstomt ett synnerligen vackert, silkesskinande gräs precis utanför altanen. Det gladde oss mycket. I år har det knappt synts till.
Däremot har vi sett samma art på andra ställen i skogen.
Kan bara hoppas att det återvänder till oss någon gång.