Först

Min anatomi är inte som andras. I alla fall inte som vissa andras. Visst har jag ben, kropp, huvudet på skaft, och två armar. Men jag saknar armbågarna. Nej, jag längtar inte efter dem. Jag har inga. "Hur kan han jobba med datorn, om han inte kan böja armarna", undrar du. Fysiska armbågar har jag, men inte mentala.

180 gånger, ungefär, flög jag mellan Luleå och Stockholm under nästan två års veckopendlande på 80-talet.

En (1 !!!) gång var jag först ombord på planet.

Det blev till slut en rätt kul sysselsättning att sitta där i avgångshallen och studera hur folk beter sig. Hur man placerar sig, så nära utgången till planet som det överhuvudtaget är möjligt. Som flugor kring en sockerbit, som järnfilsspån mot en magnet, som dammet in i dammsugaren.

Som kunder vid en IKEA-invigning!

Först! Först genom dörren, först till kassan. Om jag så bara skall köpa en kolapåse på IKEA, så skall jag vara först till kassan. (Jo, så resonerade en kund, enligt NSD:s vimmelreportage idag.)

Varför? Vad är man rädd att missa. Planet? Kolapåsen? Ljuslyktan Adam, eller papperskorgen Eva?

Konstigt att jag har hunnit med så mycket i livet.
Anatomiinsufficiensen till trots.