Lunch på stamstället. Urgod kycklinggryta med kantarellrisotto. A dyker upp. Vi har inte träffats sedan före sommaren, någon gång. Han brukar droppa in för en espresso då och då. Han frågar om han får slå sig ned.
Vi språkar om livet, om det som händer och det som hänt. Han berättar också att han lyckats med föresatsen att köpa ett hotell, tillsammans med sin fru. Sedan två månader driver han det. Rätt person på rätt ställe, säger jag, och han föreslår mig att slå till på Hotell Borgafjäll, i den västerbottniska fjällvärlden. Skapat av legendariske arkitekten Ralph Erskine har det alltid funnit även i mitt medvetande. Byggt 1956, tror jag. Originell utformning med skidbacke på taket. Det lär vara till salu, där det ligger mitt i ett skoterförbudsområde. A kommer från trakten och är helt övertygad om att det skulle gå bra. Drömma kan man ju alltid.
Efter lunch tar jag en promenad. Vintern känns plöstligt långt borta. Inte en snögnutta kvar inom synhåll. Vi som hade så mycket i början av månaden.
För första gången på mycket länge tittar solen fram. Jag går ner mot södra hamnen. Kisar och känner ljuset tränga in. Ett skarpt, lågt varmgult ljus.
En hälsning från vår livgivare.
Just när den står som högst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.