fredag, september 09, 2016

Akut

 - Äntligen frukost, tänker jag, när jag slår mig ner vid frukostbordet sisådär vid tjugo i elva idag. Inte för att jag sovit länge. Det var många decennier sedan som det inträffade.

Nej tvärtom. Här har varits vaken sedan halv fyra, eller till och med kvart över tre i natt. Mitt hjärta ville inte sova. Det dansade omkring i otakt. Jag väntade ut symptomen, eftersom jag har varit med om detta förr och vet att det kan ta allt från 7 minuter till någon timme innan det försvinner och allt blir som vanligt igen.

Det blev inte som vanligt igen. Halv sex skjutsade Benke in mig till akuten. Jag mådde rätt dåligt, även om jag vet att ingen fara är förestående. Men det är så jäkla obehagligt.

Togs emot av Eva och Alexander och fick lägga mig ner för att bli inkopplad. Trevligt bemötande som vanligt på Sunderby sjukhus. Men givetvis hände samma sak som förra gången. Nästan i varje fall. Symptomen försvann. Svisch.
 - Hm, jag fick inte tag i något fladder, sa Alexander. EKG:t ser helt mönstergillt ut.
 - Vi rullar in dig ändå, så du får tala med en läkare, sa Eva.

Inne på akutavdelningen rådde lugn. Avslappnad och glad stämning bland personalen. Och nu blev jag inkopplad i fler apparater.
 - Säg till om du känner nåt konstigt, så att vi får fånga upp det, sa Alexander och gjorde en infart i min arm för att ta prover.

Jag måste säga att så trevligt bemötande som jag alltid fått vid mina fåtaliga anledningar till besök på det stora sjukhuset, önskar jag att alla skulle få. Man hör så många som klagar.

Men här skämtades det, småpratades och skrattades. Jag råkade också höra delar av ett personalmorgonmöte som de hade i expeditionen tvärs över korridoren. Där var det heller inga ledsna tongångar, när någon chef kom med nya riktlinjer för någon detalj i verksamheten.

Snart kom en ung läkare. Hon kan inte ha varit mer än 27.
 - Näe, Bert. Vi hittar inget anmärkningsvärt. Allt ser bra ut. Men vi måste invänta labbets rapport. Så du får ligga kvar här en stund. Och kom ihåg ... Så fort du känner något, så slår du larm.

Benke sitter och kollar på displayen ovanför min säng.
 - Puls 106, sa han.
 - Oj, sa jag. Det är väl högt.
 - Blodtryck 117/70. Det är ju jättebra.
 - Mm, säger jag.
 - Men nu har pulsen sjunkit till 90.
 - Bra, sa jag. Jag vill ha ner den till 70.

Så blev det inte riktigt. Men 76 slag i minuten blev slutresultatet.
Benke gick till restaurangen och käkade frukost.
Jag somnade på britsen och hörde allt runt omkring mig lite avlägset.

Efter någon timme kom en annan ung läkare. Kanske 28. Anna.
 - Ja du. Allt ser bra ut med proverna. Vi ser inga tecken på att du skulle ha haft någon liten infarkt, eller liknande.
 - Skönt, sa jag.
 - Men jag har skickat dina prover för en sköldkörtelanalys också.
 - Skulle jag ha struma, frågade jag. Är det inte bara kvinnor som har det. Min mamma och en syrra har haft struma.
 - Ja, där ser du. Det ligger i släkten.
 - Kan inte förnekas.
 - Men då är det bra att få det uteslutet, om det är så, sa Anna. Vi skriver ut dig nu, men lova att komma tillbaka om du får symptom. Det verkar som att du har ett fladder i hjärtat. Man hör inga konstiga ljud när man lyssnar.
 - Du kommer även att få hem en tum-EKG, så att du kan skanna in pulsen direkt, när du känner något, fortsätter hon.

 - Om du nu undrar vem som står här och hänger, så heter jag Malin, säger en glad sköterska, som uppenbarar sig vid fotänden. Och nu ska jag göra dig illa.
 - ???
 - Jo, jag ska riva bort alla kontakttejper för EKG:t och det svider. Jag tycker det är minst lika otäckt för mig, som för dig.
 - Och så har du ju en infart här i armvecket. Den ska vi också ta bort. Och kom ihåg att kröka armen, när du kliver upp, och hålla den så, så att kärlet drar ihop sig. Många håller armen rakt ut, och då börjar det rinna blod, trots att jag sagt åt dem.
 - Lovar, sa jag.
 - Jaha, ska ni tillbaka till jobbet nu då.
 - Nä. Jag är pensionerad.
 - Du skojar.
 - Nejdå. Jag fyllde 67 i juni.
 - Det hade jag aldrig trott, sa Malin.

Nu är jag hemma igen. Hjärtat går som en klocka.
Jag äter frukost.

Ute är det mulet.


*****

9 kommentarer:

  1. Det där känner jag igen. Hela proceduren. T.o.m. tum-EKG:et. Bra att hjärtat rättade till sig själv.
    Ha en skön och fladderfri helg.

    SvaraRadera
  2. Det var ju skönt att det ordnade sig. Fladder är värre än flimmer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag trodde det var tvärtom!?

      Radera
  3. Huuva .Måste vara obehagligt.Hoppas det reder sig och att strumaproverna är ok

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tack. Det är som sagt klart obehagligt, med dubbelslag, korta uppehåll då hjärtat liksom stannar och sen försöker komma ikapp genom att rusa några steg osv osv. Kroppen är juvan vid den vanliga rytmen, så varje avvikelse märks tydligt.

      Radera
  4. Även jag har bara positiva erfarenheter av vår svenska sjukvård. Aldrig en käck attityd och värme.
    Då och då har jag också fladder med hjärtat och jag håller med dig, det känns. Men jag är kollad på fram- och baklänges och det ska inte vara någon fara på färde.
    Hoppas ditt hjärta sköter sig nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sen har jag en fantastisk meningsuppbyggnad. Och jag menade ju alltid, inte aldrig.

      Radera
    2. Tack... Jo, nu sköter det sig klanderfritt. Och det är förmodligen ingen fara för mig heller. Men i och med att jag haft ett par incidenter på kort tid i sommar, vill jag ha det utrett.

      Radera

Välkommen att kommentera.