Jo, precis just där. Kul att livet överraskar då och då. I morse hände det en rolig sak. Kanske en småsak för många. Kanske något som många skulle säga "so what!?" åt och fundera på min mentala status.
Men när jag står där vid köksbänen och tittar ut på alla fåglar, som trots den milda septemberförmiddagen samlas kring fågelmatningen, ser jag en avvikare i en liten gran fem meter längre bort.
- Vad är det där, frågade jag, rent retoriskt, för ingen kunde svara på frågan.
Kikaren åkte fram och riktades mot den kringhoppande lilla fågeln därborta.
I 67 år har jag vandrat på denna jord. Ibland ivrigt spanande efter den där lilla gynnaren, men aldrig någonsin lyckats få syn på den. Men det var en Kungsfågel! Sveriges absolut minsta fågel. Väger några gram, men fegar inte ur för att det blir vinter. Det är en stannfågel. Orädd lär den också vara. "Lätt att komma nära" står det i fågelboken. Men då ska man ju vara i närheten, förstås. Inte stå i morgorock vid köksbänken med en kikare.
Grattis till mig.
Hur den ser ut? Ja, du får googla!
*****
Men man ser ju bara stjärtspetsen på den på din bild!
SvaraRaderaAnnika! Nu får du bakläxa på biologin.
RaderaGrattis till Kungsfågeln! Ser att ni verkar ha samma problem som vi med glesbarriga granar. Vet du möjligen vad det kan bero på? ellem
SvaraRaderaÄven i år har vi haft den där "rosten" som vandrar mellan skvattram och gran i någon sorts märklig cykel. Men inte så mycket. Det är bara unga granar som får gula barr på årsutväxten. Men det drabbar inte granen ngt nämnvärt, utan det brukar försvinna till året efter. I år har det dessutom inte varit på "alla" unggranar, utan bara på ett fåtal. Kommer inte ihåg vad åkomman heter.
RaderaFör några år sedan drabbades nästa 100% av alla relativt unga granar.