- Det måste vara ...

.. Lisa, tänker jag när jag får syn på henne nedanför rulltrappan. Ser henne bara i profil, men känner mig rätt säker på min sak. Hon grejar med sitt, nuförtiden gråa men kraftiga hår.
 - Nämen, säger hon, när jag ställer mig rakt framför henne och tittar. Hej på dig. Är det verkligen någon som känner igen mig här i stan.
En stor kram, får jag.
 - Ja, sa jag. Visserligen har du blivit väldigt "blond", men nog känner jag igen dig.
Lisa och jag växte upp på samma gård här i stan, när vi var barn och gick i samma klass i småskolan. Visserligen har vi också följt varandra sporadiskt genom åren. Hennes mamma bodde granne med oss på gamla dar. Men våra vägar har också skilts i perioder. Hon har jobbat på flygbolag och bor nu i Västerås.
 - Västerås, säger jag frågande. Det är den mest profillösa stad jag vet, nästan.
 - Va!? Där är det så trevligt, säger hon.
 - Säkert. Men om jag t.ex. tänker på Örebro, så får jag en bild av slottet. Tänker jag på Borlänge så ser jag en av de tristaste stadskärnor jag känner till, för min inre syn. Helsingborg - och Kärnan, eller Dunkers kulturhus kommer upp i huvudet. Västerås ..... Helt blankt! Och ändå har jag varit där.
 - Men, ... försöker hon avbryta mig.
 - Hur kan du bo där, skojar jag.
 - Du vet - Min dotter bor där. Och så har jag ju de andra barnen i Stockholm.

Vi pratar vidare en stund om ditt och datt. Många skratt. Vi har samma humor. Hon har sin syster med sig; står i kö i kassan lite längre bort.
 - Din syrra ser jag ju då och då. Hon bor alltså kvar i stan, frågar jag.
 - Jo, hon bor kvar.
 - Ja, hon är ju trevlig hon, säger jag.
 - Hörrö!!! Men ha det så bra då.

Vi skrattar och säger hejdå.

*****