Sammanhang

Käkar lunch på stan. Som trogen uteätare  under mitt nästan femtioåriga yrkesliv, är det trist om man skulle bryta den vanan helt, bara för att man slutat jobba.

Eftersom jag gärna också går på min stamkrog (inte alltid, men ...) blir mötena med gamla och nya bekanta vanliga. Jag hejas på från höger och vänster. Och tvärtom. 

Där droppar två kända fotografer in tillsammans med en journalist. De vinkar och försvinner längre in i restaurangen. Där kommer Eva från banken, hejar och frågar om fisken är god idag. Jag bekräftar.

Snart blir det mer eller mindre kö i entrén i väntan på att bli bordsplacerade. I slutet ser jag ännu en bekant. En fotograf till och jag vinkar in honom förbi kön och säger
- Dom sitter därinne.
- Jaså. Va bra! Allt väl annars? Har inte sett till dig på Brändöskär i år.
- Men vi var där lite senare på säsongen än vi brukar, sa jag.
- Då förstår jag. Vi var där i juli.

Han söker upp sitt sällskap och jag får ytterligare vinkningar från kön, tillsammans med ett glatt tillrop. Ett hej från min försäkringsrådgivare på Folksam. Han hamnar vid ett bord nära mig och frågar om det inte är dags för ett möte snart.

Sådär fortsätter det. Och jag inser att uteluncherna kan jag inte vara utan. Två gånger i veckan får det vara i fortsättningen också.

Minst.

*****