Vandring

Jag begav mig på en promenad, som blev längre än tänkt. Men vädret var fint, och jag hade väl inget annat för mig. Så jag lät benen gå. Helt enkelt.

Redan på hamnpromenaden i Södra Hamn, träffar jag på en bekant. En före detta kollega, som jag tyvärr var tvungen att säga upp för några år sedan. Arbetsbrist. Vi var lite för många.

Det blev ett glatt sammanträffande, en varm kram, och sedan blev vi stående i någon halvtimme och pratade om ditt och datt. Hennes nya jobb (ett vikariat) hos en arbetsgivare som tydligen var en skarp kontrast mot den värld hon mött hos oss.
 - Personalen hälsade inte ens på varandra. Det var så trist.
Det lät som om det stället hade ett klart problem och ett underbetyg till arbetsgivaren. Nu sökte hon annat efter vikariatet.

 - Kom och fika någon gång, sa hon innan vi skildes åt. Så får du se vilken fin utsikt jag har hemifrån.
Jo, minsann. Jag vet var hon bor, med utsikt över hela stan i ett 20 våningshus, som dessutom står på ett berg. Inte bara stan ser man. Hela skärgården finns också i synfältet.

Jag går vidare ut mot den mera industrialiserade delen av hamnen. Där isbrytarna ligger. Solen är stark, vinden ljum. Konstaterar att tre av fyra statsisbrytare är hemma. Det är Atle, Frej, och Ymer. Oden saknas. Hon (fartyg är ju honor av någon anledning, oavsett namn.) är väl förmodligen ute på någon polarexpedition. Som vanligt såhär års. Arktis eller Antarktis. Jag vet inte.

Snart kommer jag ut till kvarteren med den nya Svartöstadsbrinkens vackra societetsvillor. Nya, futuristiska skapelser, där fasaderna mest består av glas. De måste ha en fantastisk utsikt över inloppet till Luleå hamn. Jag går längs stranden. Vattnet är kristallklart.

 

 

Och snart kommer jag till den gamla fina arbetarstadsdelen Svartöstan, med sina träkåkar, sina gårdar och trädgårdar. Här mognar äpplena. Jag vet inte vilken sort. Bilden blev också lite dålig på grund av avståndet. Men de såg stora och goda ut.

 Inte förrän i somras lärde jag mig att även Norrbotten har ett landskapsäpple. Det heter Silva och är förmodligen inget som säljs i affärerna. Odlingarna är inte så omfattande här i norr.


Stålverket ruvar över stadsdelen. Jag har nu passerat en punkt som innebär att jag vänder åter

mot stan. Där passerar jag SSAB-tjärnen. En liten fin sjö, som attraherar sjöfåglar i mängd vissa tider på året och särskilt på vårvintern. Här går en del kylvatten ut från energiverket, vilket gör att tjärnen delvis är isfri, även mitt i vintern.

Nu ser jag bara ett gäng gruppfiskande skrakar och några bråkande gäss på avstånd bakom fina kaveldunsbälten.

Halva vägen kvar, ungefär och jag börjar känna mig mogen för en kaffe. Hamnar så småningom i centrum och slinker in på Kulturens Hus för att titta på konstutställningen där.

Här pågår också en interntationell konferens av något slag. Det vimlar av "badge"-människor. Jag tar min kaffe, min äppelkaka med vaniljsås och sätter mig ute i solen, men får bara plats mot den lite tråkigare sidan. Inte mot Norra hamnen, som jag hade önskat.

Men det är en överkomlig "plåga", som Sarah Leander skulle ha sagt om de ohörbara syrsorna. Kaffet är gott efter dagens 17774 steg och 13,4 kilometer.

*****