En olycka ...

.. kommer sällan ensam. Det var när vi var på väg nerför trappan till garaget för att åka till stugan som jag plötsligt fick en gravlykta i huvudet. Ja, eller ett spjut. Nå, pinnen som gravlyktan ska sitta på. Den där pinnen som man sticker ner i jorden. Av järn! Det gjorde ont.
 - Aj, sa jag.
 - Nej !!!, hörde jag från våningen ovanför, samtidigt som spjutet skramlade vidare nerför trappen.
Det var en av våra trevliga grannar som var på väg till förrådet med grejer som skulle sommarförvaras. Hon blev alldeles förskräckt, när hon insåg att spjutet hade fallit ut ur ett hål i en av kassarna som hon bar på. Blodvite uppstod förstås, vilket gjorde henne ännu olyckligare.
 - Men förlåt, förlåt.
 - Ja, sa jag. Det är på marginalerna man lever.
Men jag dramatiserade inte mera, utan vi skrattade åt eländet istället.
 - Det är ingen fara med mig, sa jag, innan vi skildes åt.

I bilen hade jag våtservetter att stilla blodflödet med. Det blir ju lite ymnigare när man äter

blodförtunnande Eliquis. Men till slut avtog det, och när vi kom ut till stugan rengjorde jag med handsprit och smorde på en sårläkningssalva. Som om jag fått en fågelskit i den ena hårvinkeln. Jojo!


När vi sedan går ut på terassen, upptäcker vi nästa missöde. Vår strålkastarradio hade gått hädan. Placerad på brättet ovanför ett fönster, som den alltid varit, hade den åkt i golvet med dödlig utgång. Kanske.

Den där lampan/radion har spökat för oss förr, så vi blev egentligen inte särskilt överraskade. Jag beslutade också att satsa på en reparation. Det finns ju eltejp.

Sedan hoppas jag att detta var dagens sista olycka.

*****