.. lite äldre. Ja, det blir vi ju förstås allihop, dag för dag. Men kanske på olika sätt.
En gång, när jag åkte skidor i Val d'isère (Det hände varje vinter under en period. 11 gånger sammanlagt. Lägg därtill säkert lika många gånger till andra alporter.) var det en stollift som smällde till mig i mitt högra knäveck. Det gjorde ont, men gav inga men. Efter en tid märkte jag ändå att jag hade fått ett litet åderbråck precis nedanför knävecket. Det där var för ... ja, det kan vara 40 år sedan, och min reflektion var: En tjusig idrottsskada bara. Det kan man väl vara obrydd för.
Visst har jag ibland velat dölja det där bråcket sommartid, när man vill gå i shorts. Men oftast har jag struntat i det.
Den senaste tiden har jag dock tyckt att mitt högra ben blivit lite grövre än det vänstra.
- Nä, det är nog inbillning.
Men den senaste månaden har jag börjat kolla lite närmare. Och jo, det är lite svullet.
I morse ringde jag vårdcentralen i hopp om att få ett läkarutlåtande. Van att man får en tid om två månader blev jag mycket överraskad.
- Kan du komma klockan 10?
Det var bara att traska iväg. Träffade en trevlig läkare, som kände, mätte, och konstaterade att det där var ingen fara.
- Du har ju ingen smärta, och skillnaden mellan benen är 1,2 cm i grovlek. Det enda jag skulle kunna skriva ut åt dig är 1) ett måttband om du inte redan har ett, 2) stödstrumpor. Fast egentligen kan du använda stödstrumpor av den modell du kan köpa direkt på apoteket. De duger fint i så'na här lindriga fall.
- Stödstrumpor, tänkte jag. Det hade ju farmor.
På vägen hem tänkte jag på de där strumporna. Jag äger sådana, som jag använt vid långflygningar utomlands. Nu ville han att jag skulle ha dem så gott som alltid.
Så har man blivit lite äldre.
 |
| Vägen hem var i alla fall vacker. |
Stödstrumpor skulle vi nyopererade med sprillans nya knäproteser också ha, men fy, så kämpigt det var att få dem av och på. Mest på! Just då var det ju svårt att böja benet och att sitta i sjukhussängen och försöka ta på sig strumpan med raka ben .., det var hopplöst.
SvaraRaderaEtt av mina barnbarn har anlag för proppbildning - precis som sin farfar - och ordinerades att resten av livet gå med stödstrumpor. Så kul, när man är 23 år. Eller inte.
Numera finns det ju tjusiga dylika, så det blir nog bra, ska du se Bert.
@Elisabet
SvaraRaderaTack för uppmuntran. Det ska nog gå bra trots allt. Får väl starta lite pö om pö.
Du kan testa med dina stödstrumpor, har du fått lite svullnad så är kärlen lite krusidulliga istället för raka och med stödstrumpans hjälp får blodet lite lättare att hitta tillbaka till hjärtat.
SvaraRaderaSen finns åderbråckskliniker som gör "mildare" op idag, med ett mikrosnitt på synliga av din typ.
Själv har jag noll men man vet aldrig, vänner fått djupa som inte syns men märks på annat sätt. Lite genetiskt lär det vara, ingen i min familj haft.
Och du gör så rätt med lite motion och så stödstrumpa.
@ Monica
SvaraRaderaJag fortsätter ungefär som hittills. Men tar hjälp av stöd ibland.