.. eller inte. Jo, jag gör det.
Vi satt på fiket och drack kaffe och kardemummabulle. Vid bordet intill satt tre damer och hade roligt. Skratten ljöd ibland mer eller mindre oavbrutet. En dam kände jag igen. Hon var gift med en bekant till Benke, som gick bort för ungefär ett år sedan.
Men så satt där en något yngre med ryggen åt mig. Såg henne bara i profil då och då, men tyckte det var något bekant. Så jag stirrade vidare för att kanske få någon annan glimt av henne. Snart var hon på väg därifrån, började ta på sig jackan, men blev ändå sittande och pratade en stund till. Till slut kunde jag inte låta bli.
- Ursäkta, sa jag. Heter du Bitte?
- Jo, sa hon. Vem är du? Men jag heter ju egentligen Birgitta.
- Vi bodde grannar på Krongårdsringen 1954 till 1960. Ni bodde i taklägenheten och vi i våningen under.
Hon var född 1955, så jag minns henne bara som en liten baby och så småningom barn. Lillasyster till Lena, som gick i samma klass som jag.
- Men hur kände du igen mig, frågade hon.
- Jamen du har ju inte förändrats ett dugg. Jo, längden förstås.
- Åhå, sa hon.
Skratten ljöd.
Bittes minnen från den tiden var inte så många, eftersom de också flyttade därifrån rätt snart. Jag fick beskriva deras lägenhet för henne. Den var så mysig under takåsarna med brutet tak i vardagsrum och sovrum. Den lägenheten hamnade jag själv i 1971 och bodde där till -86.
Vi pratade mer om hennes familj och syrra. Syrran bor också kvar här i Luleå. Bitte blev väldigt glad över att jag gav mig till känna.
- Nu måste jag gå hem och ringa syrran och berätta att jag träffat Bert Bodin.
Då frågade den andra damen: - Kommer du ihåg mig då från samma kvarter?
- Nej, sa jag. Dig känner jag ju bara som nylig bekant via Benke.
- Men jag jobbade ju på blomsteraffären där i Cityhuset, och jag känner liksom igen dig. Och din mamma var in och handlade då och då.
- Blomsteraffären kommer jag bara ihåg som det ställe där jag lämnade in buntar av gamla dagstidningar och fick betalt per kilo.
- Stämmer, sa hon.
Ja, sådär gick samtalen på ett tag. Kul med gamla minnen.
 |
| Där - längst till höger sitter Bitte i sin mammas knä. Jag och hennes storasyster Lena gick ju i samma klass. Bilden föreställer min blamage, då jag kallades fram till fröken en gång till, efter att ha missat att ta i hand och tacka för betyget som jag hade fått innan. Den händelsen kan du läsa om här. |
6 kommentarer:
Ja, käre tid😀men du tog i och bugade som för en drottning. Kul att du kände igen småsyskon till klasskamrat dag, är rätt fantastiskt men ibland så ser man allt på något sätt. Hänt jag sett en nyfödd på gammalt foto och ser vem det är idag, hur det nu går till. Fin historia.
@Monica
Ja - på något sätt funkar det ibland. Vid andra tillfällen är det helt kört med igenkänning. 😯
Så roligt! Det här Monica beskriver; det tycker jag är så fascinerande. På facebook finns en sida hemifrån där människor lägger in bilder - ofta från förr - och det är rent otroligt när man ser småttingar som man direkt känner igen som vuxna; hur dragen följer med så markant!
@Elisabet
Precis så. Men riktigt alltid funkar det inte.
Rar historia. Och jag blir själv varm i hjärtat när gamla människor i min gamla hemstad (barndomsstad, uppväxtstad) kommer ihåg mina föräldrar. En gång talade jag med en gubbe (=äldre än jag) på Båtklubben utanför Söderhamn och jag sa att jag hette Roland och att min pappa varit advokat i stan. "Jamen, det vet jag väl vem du är, och din pappa minns jag också. En väldigt trevlig man!" sa gubben. Sånt gör gott.
@Gabrielle
Javisst är det kul att minnas. På alla sätt.
Skicka en kommentar