Givetvis blir det ett delmål för min promenad. Jag tar kameran med mig, trots att jag innerst inne inser att jag är försent ute, med tanke på att nyheten lades ut på förmiddagen och jag fick syn på den vid lunchtid. Men man kan aldrig veta.
Vårvindar friska, leka och .... Nä - viskar gör de definitivt inte. De vrålar till ordentligt ibland. Och ute vid piren är det inte lä. Vårvindar svåra, storma och vråla...
Träffar en tjej därute, tillsammans med en busig boxer, som genast fattar tycke för mig. Hon är ute i samma ärende. Ja, inte att fatta tycke för mig, utan för att spana på sälen. Och långt därute, nästan som en prick, ser vi den. Tyvärr.
Vi står där och pratar, så gott det går i vindkasten. Vovven vill gå hem och börjar prata om det högljutt.
Den stackars sälen ser trött ut, höjer huvudet någon gång, och vi undrar hur den ska hitta tillbaka ner i vattnet igen. Isen ligger ju heltäckande, vad vi kan se. Å andra sidan måste den ju ha kommit upp ur vattnet någonstans, så det finns kanske ett hål som vi inte ser.
Fotoavståndet är för långt och snart ledsnar matte och hund och ger sig iväg. Jag står kvar en stund till men tar till sist fram kameran och zoomar in så mycket det går. Lite på måfå, eftersom det starka solljuset förtar bilden på skärmen. Men jag siktar och trycker av ett antal gånger på vinst och förlust.
Där hade vi stått i gott och väl tjugo minuter och spanat. Tyckte att den var lite orörlig. Inbillade oss att den rörde sig lite. Jo - min medspanare hade sett hur den lyfte på huvudet, när hon såg den från en annan vinkel längre bort längs hamnen.
Vänder mot stan igen, men slänger en blick bakåt när jag kommit hundra meter. Sälen är borta ... Nej, där är den! Med god fart utöver isen. I blåsten. Sopsäcken.
Ridå.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.