Ibland önskar jag ...

.. att jag vore en lika god "faktapolis" som ordpolis. Men det är inte lika enkelt att för sig själv inse att allt man läser i tidningar och andra medier kanske inte är korrekt. För det är det inte. Många, många felaktigheter passerar troligen, utan att man märker det. Oftast för att man inte känner till detaljer i det som berättas.

Men ibland är jag sakkunnig. Nu senast läste jag ett resereportage i söndagens DN, där jag inte hade hunnit långt, innan jag fastnade. Det handlar bland annat om en tågresa med olika stopp i norra Lappland, dvs. i trakter där jag har varit, och är rätt hemma. Skribenten, däremot var nog amatör i sammanhanget.

"... tåget tuffar fram med Torneträsk på höger sida. Torneträsk slingrar sig fram genom landskapet i över sju mil, och där älven slutar tar bergen vid."

Alltså; Torneträsk slingrar sig inte. Det är en sjö. Sju mil lång, det stämmer, men den är på flera ställen mer än en mil bred. Även om vi har större älvar än de som folk känner till mest; Viskan, Ätran, Nissan, Lagan, så betraktar vi nog inte milsbreda vatten som älvar. Och dessutom hade hon sett att "bergen tar vid" på vänster sida, långt, långt innan man överhuvudtaget siktar Torneträsk på färden mot Abisko, som är första etappmålet i reportaget.

Där spänner hon på sig "... snöskorna för att ta en sväng förbi det frusna vattenfallet i älven Abiskojåkka ...".

Abiskojåkka är, som namnet säger en jokk (bäck) - inte en älv.

Skribenten måste ha något märkligt förhållande till just vatten. För när hon nästa dag tar tåget till Narvik upplever hon något unikt. Jag har åkt sträckan massor av gånger, men aldrig upplevt att "Vid gränsen till Norge kör tåget längs en bergsvägg vid Rombaksbotn, där fjorden stupar rakt ner nära tågrälsen". (???)

Det måste bli en jäkla fors. Dessutom händer detta enligt henne vid "gränsen till Norge". Saken är den att man vid bergsstupet mot Rombaksbotn är en bra bit in på norskt område. Gränsen har passerats för någon mil sedan.

Sedan får vi veta att här fraktas malm till en isfri hamn vid Atlanten. Jo, det stämmer att malmtågen står för den verksamheten. "I Narvik vänder tåget och kör samma väg tillbaka." Det var ju tur det. Jag var så orolig att de körde utför kajkanten.

Jag orkar genom hela reportaget, men stannar till vid hennes besök i Kiruna där " ... det nya stadshuset Kristallen med den gamla klockstapeln i rostat järn .. (???). Rätta mig om jag har fel, men man rostar väl inte järn. Tornet är naturligt rostigt.

Men nu orkar jag inte mer.

Det är ett hårt liv att vara faktapolis. Och tänk då på hur jobbigt det måste vara för mig och dig att veta att allt du läser är sant.

*****