Min korta promenad till jobbet varje morgon innehåller ett fenomen som förundrar mig. Från det att jag låst dörren hemma, till jag låser upp på jobbet och kliver in på kontoret har en tidsrymd av 2 minuter och 27 sekunder förflutit. Ungefär.
Denna sträcka avverkas alltsomoftast strax före klockan åtta. Det jag förundras över är att jag, så gott som dagligen möter två till tre personer ivrigt pratande i mobiltelefonen. Vem pratar de med? Om vad? Kanske är det andra till-jobbet-gående personer, som man känner en obetvinglig lust till att slänga några ord åt så där på morgonkvisten. Kanske har man redan börjat jobba. På väg till jobbet. Vad vet jag, som har en mobilräkning på cirka 47 kronor i månaden.
Uppenbarligen är jag en socialt handikappad person, utan vänner. Och inte har jag någon lust att skaffa några heller. I alla fall inte per lur.
Att det sedan pratas både högt och brett i alla möjliga sammanhang under dagen, och förmodligen även natten, har jag också förstått. Den alltid så omhuldade integriteten, där människor starkt värjer sig mot FRA och kameraövervakning, ter sig något märklig, när man hör vad som avhandlas i offentligheten på närmaste kafé, buss, eller i kassakön.
Ikväll har jag varit på glöggträff hos helgens gästkock. Där var en handfull gäster från olika kulturer, både inhemska och utländska. Alla hade samma erfarenhet som jag, och undrade vad Magdalena Ribbing tycker om SMS:ande under en middagsbjudning. Förbryllelsen över sådana tilltag låg tät över både russinen, mandeln och mugginnehållet.
Jag är alltså inte helt ensam om min undran.
I gårdagens DN fanns följande lilla insändare i måndags:
Vettlöst pladder i mobiltelefonen.
Inte för att jag önskar att någon ska få cancer, men beskedet att mobilprat inte verkar ge några som helst skador var ändå lite deprimerande.
Om det hade varit tvärtom kanske en del at det vettlösa pladdrandet på gator och restauranger, i portar och parker, på teatrar, i biografer och affärer, på bussar, tåg, tunnelbanor, travbanor, fotbollsarenor, dop, begravningar, bröllop, sjukhus, i konditorier, matvarubutiker och på andra ställen där människor uppehåller sig åndå hade kunnat reduceras.
Det skulle ha varit en välkommen julklapp.Stefan Hallin, Stockholm
Jadu, Stefan. Vi är tydligen rätt många. Vi fysiker. Alltså vi som önskar synlig och nära kontakt med våra medmänniskor. Träffa folk. Och därmed har jag min teori klar om vem som är socialt handikappad, och inte.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.