tisdag, november 12, 2019

Testamente

Hur gör man när man skriver en bok? Den frågan var väldigt aktuell ikväll. Författarinnan Nina Wähä gästade Kontext ikväll. Kontext är en serie litteraturkvällar som äger rum på kulturhuset Ebeneser här i stan, sisådär en gång i månaden.

Nina Wähä är den som är författare till den bok jag läser just nu. Testamente. Den handlar om livet hos en familj i finska Tornedalen. En barnrik familj. 14 syskon, en mor och en far, och deras livsöden. Ja, i alla fall deras öden under 70-80-talet.

Boken är episodiskt skriven. Den handlar om alla personers små individuella liv. Liv som naturligtvis är sammanvävda till en del. Men också liv som levs runt om i Sverige och Finland. Barnen flyttar ju hemifrån. Inte alla, men de flesta.

Den är som en film. Scener växlas ständigt. Underhållande. Tragiskt. Roligt ibland.

Nina berättar också att det egentligen var "noveller", som hon till slut beslutade fick bli en roman.

Ännu har jag inte läst ut den. Men jag är på god väg. Det är en bok som man kan ströläsa då och då, eftersom det inte finns någon genomgående handling. Visst det finns en grund och det är barnaskarans föräldrar, som förstås får representera en sorts kontinuitet.

Välbesökt kväll. Ett glas vin. Några bekanta i publiken. Trevligt.


*****
Läs om ett annat författarmöte.
Eller om ytterligare ett
För att inte tala om detta.

I betraktarens öga

Det är två år sedan, som jag senast provade ut ett par nya glasögon. Det kändes alltså som att det var dags igen, så jag stegade in hos optikern i eftermiddags efter att ha bokat tid.

Noggrann undersökning av ögonen innan det var dags för själva optikern. Det var tryckmätning, 12 respektive 13, vilket är bra. Det var också ögonbottenfotografering, samt en annan mätning, som jag inte riktigt förstod innan jag fick ta plats i själva optikerstolen.

Som vanligt blir man nästan snurrig, när de försöker "sätta dit en" med alla jämförelser. Men det är bra. Jo, min syn hade förändrats något, både på nära och långt håll. Dessutom fick jag domen.
 - Du har tecken på grå starr.
Jaha, tänkte jag. Inget annat att vänta. Det finns ju i släkten.
 - Men du behöver inte oroa dig. Det är så lite, så lite. Inget behöver göras.

Det mest ångestskapande är ju att sedan välja glasögonbåge. Jag vill ju ha något som inte ser ut som mina nuvarande glasögon. Lite förnyelse skadar aldrig. Men jag tycker att alla 7345 modeller i affären ser ungefär likadana ut, så var börjar man?
 - De här tror jag passar dig, sa affärens rådgivare och gav mig ett par klotrunda, svarta bågar.
Jag såg ut som Harry Potter. Visserligen något äldre, men ändå.

En av mina gamla kunder från resebyråtiden fanns också i affären med sin make. Hon fick syn på mig i de klotrunda .
 - De där ska du ta, utropade hon. Gud så snygga. Du passar så bra i dem.
Jag var tveksam. Tyckte det kändes för "utklätt". Cool, javisst. Jo, jag passade faktiskt i dem, men jag blev skraj att det bara skulle bli en första sötma, när alla skulle berömma mig. Sedan skulle jag ledsna.

Så det fick bli ett par skitsnygga istället.
Såklart!

*****

måndag, november 11, 2019

De fattas


Har just sett filmen om Hasse & Tage. En bra repetition om ett svunnet Sverige. Men också oändligt mycket nytt, som jag inte visste.

De har hängt med från mitt 60-tal, med Valfrid Lindeman i radion på lördagsförmiddagarna. Och senare har jag sett dem både på Skeppet och på Berns i Stockholm. 

"Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?"

Sevärt.

*****

Vad gör man ...

.. när DN:s söndagskryss, klarats av (igår redan, faktiskt)?

Ja, man kan ju läsa nydesignade tidningen Vi och synpunkterna kring den omdaningen.

Och en pepparkaka till kaffet.

*****

i många fall ...

.. undrar jag hur det är ställt med det så kallade sunda förnuftet. Det är mycket man kan undra över i nyhetssändningarna. En del kuriositeter som kan vara smått roande. Mycket som är djupt oroande. Men också sådant som är sorglustigt.

Idag berättas om hur man hittat en rysk medborgare som med turistvisum för Sverige, jobbar på säkerhetsklassat område på Arlanda flygplats.(?!!)

Ledningen ser allvarligt på det hela. Jo, det tycker jag man ska göra. 

Så pass allvarligt att de måste ta itu med den som anställt den ryske mannen. Men också den som anställt "anställaren".

Man kan inte ha amatörer på sådana poster.

Det säger åtminstone mitt sunda förnuft

*****

söndag, november 10, 2019

11 minusgrader ...


.. är väl inget att bråka om. Men med åtskilliga sekundmeter vind därtill blir kylan -23. (Köldfaktor)

Det får bli en fika istället för långvedskapning.

*****

lördag, november 09, 2019

Någon som tittar ...

.. på den där serien Killing Eve i SVT1 på lördagkvällen?

Jag började med avsnitt 1, och har nu sett det andra också. Men det får bli det sista. Fattar nada. Ja, eller nästan inget. 

En lejd massmörderska reser Europa runt och har ihjäl, förmodligen betydande personer, på löpande band. 

På vems uppdrag? Ingen aning. Hur får hon sin order? Ingen aning!

De sex återstående avsnitten får vara för mig.

*****

På plats ...

.. i stugan i skogen vid havet  kan vi konstatera att det senare nu har lagt sig till ro.


Vi går långa rundan. Världen är tyst och stilla. 10-11 grader under noll, men med en rätt frisk nordvind i ansiktena blir vi snart som två Ingrid Marie om kinderna. 

Snö har vi inte i någon nämnvärd mängd. 3-4 centimeter på sin höjd. Men november har varit osedvanligt kall. Det har fått de små fjun som har fallit att stanna kvar.

Men vi förbereder oss givetvis för mer. Samfälligheten har i vinter anlitat ny entreprenör för de gemensamma vägarna. Igår kontaktade jag honom för att beställa plogning även för vår infart.

En trevlig kille kom inkörande, när vi precis hade installerat oss. Han ville med egna ögon se hur det såg ut på vår tomt. Pratsam och positiv. Och snart hade han läget klart för sig. Vi får plogat fram till bron. Och han föreslog ett bra ställe att tippa lassen på.

Nu blir det vinter.

*****

På väg ...

.. till stughelg gör vi ett depåstopp hos våra vänner jokkmokkarna för att fylla på förrådet.

Här köper vi det kött vi konsumerar. Köttet av den röda kategorin. Ren och älg av olika varianter. Filé gravad, färs, suovas, innanlår eller guorpi. Ekologiskt i alla fall till 90 procent. (Jag vet inte hur det ska bedömas att renar ibland stödutfordras när vintrarna är så konstiga.)

Vi köper alltså inget kött i den vanliga affären. Undantaget kyckling.

Det känns bra.

*****

fredag, november 08, 2019

- När vi planerade ...

.. den här föreläsningen trodde vi att - ja, det kommer väl ett fyrtiotal intresserade. Så inledde föreläsaren.
Det gjorde det inte. Enligt konferencieren från Luleå Tekniska Universitet hade det aldrig varit så många på en lunchföreläsning på Vetenskapens hus.

Folk överallt. Det fanns inte sittplatser. Det blev till att stå. För min del mot en vägg och med ett ståbord som "tröst". Folk satt på golvet, stod i trappan upp till balkongen med flera ställen. Uppfinningsrikedomen var stor.

Träna din hjärna hette föreläsningen av en blivande professor Jessica K. Ljungberg. Imorgon blir hon "vigd" till titeln.

Här handlade det om minnen och hur vi omedvetet lagrar dem i huvudet. Det talades om arbetsminne, spatialt minne och ...  nej, det har jag glömt.

Kan man träna sig till att komma ihåg saker och ting bättre? Ja, och nej. Men putsa på detaljer kan man göra. Men huvudsaken är att man är aktiv. Läs, skriv, lös korsord, spela dataspel  (!!!), håll dig i rörelse, var social så mycket det går.

Men måtta med allt. Löser man alltid korsord blir korsordsminnet bra, men ofta inte något annat. Dataspel ska göras med måtta. De som sitter timme efter timme förlorar nog istället på att andra minnen faller bort.

Demens går att skjuta upp, men kanske inte mer än ca 5 år. Om den nu överhuvudtaget inträder.

Rätt nöjd med mig själv traskar vi hemåt. Jag kommer ihåg var jag bor.

Här syns ungefär en tredjedel av åhörarskaran.

*****

Ännu är det ...

.. inte över. I alla fall inte på vår balkong i stan.


*****

torsdag, november 07, 2019

Ta mig rackarn ...


.. hann jag inte med Shubert, Bacewicz, Atterberg och Dvořák också. Jo, det gjorde jag. Man får ju ligga i.

Höstens sista klassiska konsert för oss. Norrbottens Kammarorkester under ledning av Ulf Wallin. Okänd för mig, men välkänd i Europa, Asien och USA.

Traditionell stråkmusik men också överraskande klanger, särskilt polska Grażyna Bacewiczs mera moderna Konsert för stråkorkester. 

Duktiga Norrbottens Kammarorkester är spännande att både höra och se. Försteviolinisten Brusk Zanganeh känner vi igen. Han spelar så entusiastiskt att man tror han närsomhelst ska trilla av stolen.

Tack föe den här säsongen.

*****

Hörrni skåningar

Härom veckan klagades det högljutt från näringslivet i Skåne.
Elbrist, elbrist, elbrist!
- Vi kan inte etablera nya företag, eller expandera befintliga, sas det.

Nu visar det sig att elbristen är en chimär. Det finns gott om el i landet. Vi exporterar till och med en hel del. Men till Skåne finns inte tillräckligt med ledningar för att "exportera" till just det länet.

Sedan kan man ju undra; kan inte den landsdelen ta lite egna initiativ? Känt för sina stormar från än det ena, än det andra hållet.

Kolla in den här kartan. Inte är det särskilt smickrande när man ser hur det ser ut med befintliga och planerade anläggningar i landet. Ja förutom i mina hemtrakter, då. Dessutom är vi överlägsna vad gäller vattenkraft. (Tyvärr får vi ytterst usel betalning för det.)

Men sämst är Skåne och Gotland.

Gaska upp er. Fixa lite vindkraftparker, så kan ni expandera bäst ni vill sedan.

Skämmigt, Skåne! (Bild från Dagens nyheter.)
*****

Slitigt

Träning på morgonen. Lunch med goda vänner. Fysioterapeut på eftermiddagen. Kaffe med skorpa.

Och dagen är inte slut ännu.

Puh!

*****
Uppdatering:

Javisst'ja ... Det var ju matbrödsbakning också.

 

onsdag, november 06, 2019

Smärta och ära


Dags att se Pedro Almódovars senaste film. Jag har sett de flesta ur hans produktion och gillat dem

Smärta och ära är en mer nedtonad historia än dem man är van att uppleva med hans verk. Den här är mer inriktad på hans eget förflutna. Ofta rörande. Antonio Banderas, som vanligt. Penélope Cruz spelar mamma i barndomsscenerna.

Det som är bekant är färgerna. Den intensiva, lysande färgskala som speglas i interiörerna, är vi vana vid.

En film om lycka. En film om problem. Som sagt; en film om smärta och ära.

*****

Klagovisa

Ett delvis lånat inlägg  som åtminstone jag tycker manar till eftertanke. Den kommande avregleringen och privatiseringen av Arbetsförmedlingen kan läggas till listan.

Det här är vad folk ofta beklagar  sig över:
  • Försämrad posthantering 
  • Försämrad tågpunktlighet
  • Försämrad medicintillgång
  • Försämrad skola
  • Försämrad vård

Samtliga ovanstående verksamheter har de senaste decenniet varit föremål för avreglering och privatisering.

  • Posten = postnord
  • Järnväg = serviceunderhåll läggs ut på privata entreprenörer
  • Apotek = har blivit oherrans många fler, med exceptionella prishöjningar på vissa preparat.
  • Skola = privatskolor läggs ner, så fort vinsten inte går att föra över till skatteparadis. Kommunen får ta över.
  • Vård = se under skola! Och här.

Häpp!

*****

Soppa

Jag har flera gånger reflekterat över att det blir vanligare och vanligare med människor som pratar fort. Fortare och fortare. Och nej - det är inte hörseln det är fel på. Folk slarvar i allt större utsträckning. Ett exempel som jag kommer på direkt är Frida Hansdotter, slalomåkerskan, som vid intervjuer har en hastighet som hon hellre skulle försöka överföra till skidorna. Då skulle hon bli ännu duktigare.

Nu får jag höra att en del så kallade strömningstjänster kommer att erbjuda sina abonnenter att reglera hastigheten på ljud och bild. Öka den alltså. Upp till 150% sas det i ett inslag i P1 morgon i morse.

Jag förstår att vissa kan uppskatta det. För jag förstår att många vill se sjuttielva avsnitt av en serie på en helg. Helst. Visserligen från olika serier, men ändå. Men hur ska man annars hinna?

Vad jag däremot inte förstår är hur mycket av det man ser som fastnar. Eller är det bara det kontinuerliga bruset man vill åt?

Tänker bland annat på recensenter, som glatt redovisar sina intryck av någon elvaavsnittsserie, som inte ens har kommit ut till allmänheten. Hur går det till? Samtidigt kan de sitta och berätta om "den där andra serien" som snart kommer på HBO. Den första gick ju på Netflix.

Den där uppsnabbningen erbjuds tydligen också för ljudböcker. Och även där undrar jag vad som blir kvar i hjärnan. Om man nu verkligen har uppfattat något. Egentligen.

Själv prenumererar jag varken på Netflix, HBO, Via Play eller andra liknande tjänster. Inte heller lyssnar jag på ljudböcker. Jag gillar inte att sitta med öronproppar, avskuren från omvärlden. Till det är jag alldeles för nyfiken på vad som händer i omgivningarna. Jag ser ofta hur folk går omkring, totalt avskärmade. Visst finns det en del fördelar med t.ex. ljudböcker också. Men i rätt sammanhang.

En forskare nämnde också att det lästa ordet skapar bättre associationsbanor i hjärnan. Banor som är nyttiga för oss. Stärker vissa förmågor till tänkande. (Kanske motverkar demens, tänkte jag, men det sas inte.) Jag vet också att jag läst att man lär sig mer om man skriver anteckningar för hand, t.ex. under en föreläsning. Hjärnan aktiveras på ett positivt sätt.

Så jag håller mig till ett begränsat utbud av TV-serier, läser böcker på papper och löser ett och annat svårt korsord.

Soppa kan jag laga till lunch.
Eller middag.

*****
Uppdatering: En inringare till Ring P1 nyss påpekade att öronproppar kanske är inblandade i olyckor vid obevakade järnvägsövergångar. En förare, eller annan trafikant kanske inte observerar/hör tåget, eller tågens signal, som är obligatoriska vid varje övergång. 

tisdag, november 05, 2019

Nog ser de lite frusna ut ...

.. domherrarna, som nu söker sig närmare oss, efter sommarsäsongens vistelse i storskogen, eller var de nu varit. Syrenens frön verkar attraktiva för dem.

En av favoritfåglarna. Och jag medger att de nog passar bäst i snö. Om jag tänker rent estetiskt.
-----

Domherrar må burra upp sig för skydd mot kyla. Själva tar vi itu med fortsatt vedklyvning. Det som inte blev klart igår är nu uppstaplat från golv till tak i vår lada. Skönt. Då klarar vi vintern.

*****

Vackertisdag

Isen växer. Isen sjunger.

*****

måndag, november 04, 2019

Bundit djävuls-...

.. spirean för att göra den mindre attraktiv för älgar. Justerat trädbelysningen som sattes ut igår. Städat i perennarabatten. OBS! Bara lätt ansning. Den mår bäst av att få möta vintern med egna metoder. Fixat en liten gran till krukan på farstunkvisten. Tömt en annan kruka på utblommad husarknapp från öfre balkongen.

Och kluvit ved. En rejäl trave. Men hälften återstår. 

Vi måste ju ha något kvar att syssla med.

*****

Kallglittrig ...

.. skogsmorgon på Rånlandet. 10 minusgrader. Havet isbeläggs.

Vi ska klyva ved.

*****

söndag, november 03, 2019

Ser du ...


.. de mörka "klumparna" på isen på den suddiga mobilbilden mot Furuhällan?
Det är löjromstjuvar som ligger där och jäser. Sälar alltså. Vi har hundratals på iskanterna runt om i vår fjärd.

Tyvärr har de decimerat löjan så mycket, att priset på den exklusiva rommen väntas stiga till aldrig tidigare skådade nivåer. Det blir nog så att vi får avstå den lyxen i vinter. 4000 kronor kilot har nämnts.

Hur ska vi klara oss?

*****

Förra söndagen ...


.. låg vi under en parasoll på en strand i södra Spanien.

Idag kör vi på solig vinterväg mot stugan i skogen vid havet. Vi har inte varit här på nästan tre veckor.

Allt är i sin ordning. De första dagarna på vår resa var vi lite nervösa, eftersom en granne messade att "det ser så mörkt ut hos er. Har ni elavbrott?"
 - Typiskt, svarade jag, och tänkte på upptinad frys och frysta vattenledningar. 
Inget kunde göras åt det, eftersom ingen hade fått reservnyckel heller. Det var bara att acceptera en eventuell katastrof. På distans.

Men så kom ett nytt mess efter någon dag.
 - Nu har jag varit ner till er stuga och såg att det var någon lampa som lyste. Men det syns inte hemifrån mig.
Puh - lugnet återställt. Dessutom har jag en app från Luleå energi där jag kan följa daglig förbrukning. Ibland hackar rapporteringen, men till slut kunde jag konstatera att vi hade ström.
-----

Nu har vi installerat oss, fyllt fågelfröautomaterna (Det tog en kvart innan fåglarna började festa loss.) och hängt ut talgbollar, druckit elvakaffe och matar Tulikivi:n. 

Myset kommer.

*****

lördag, november 02, 2019

Andalusiska ögonblick V

När vi skulle flyga hem från Spanien träffade vi den här städroboten på flygplatsen. Den var mycket noggrann och parerade alla hinder och undvek alla svårigheter som råkade komma i dess väg. Eller råkade och råkade! Små barn var ju väldigt roade av att springa i vägen, ställa sig framför och vinka, eller göra andra hyss.
Smittsam

Men det gällde även vuxna. De som kom bakom roboten kunde titta lite förundrat på den innan de gick förbi och fick se leendet. Och genast sprack leendet fram även hos åskådaren. Man log tillbaka.

Ett intressant beteende. Men helt förståeligt. Jag log också. Vi människor behöver det. Och vi behöver tydligen inte mer än så, för att det ska hända.

Så nu blir mitt råd: Le, när du städar hemma nästa gång. Det smittar.


*****

Från glad kväll ...

.. med härlig norrbottensmusik, till --- 

 J P Nyströms heter en grupp som bildades i Malmberget 1977. Namnet kommer från märket på den tramporgel som alltid är med i konserterna.

Denna kväll inför fullsatt salong på Kulturens hus. Folkmusik i alla former.  Sväng och vemod i flera timmar. Överraskningsgäster. Bland andra koreografen Mats Ek. Bandet har nämligen medverkat i en balett med honom.

Mångsidiga, alltså.

Egentligen var det ett sorts "release-party". Inte någon ny skiva. Men en hel box, med material från hela deras tid. Den bestod av vinyl-lp, cd-skivor, DVD och bok .

Hemåt i fräscha 8 minusgrader, efter att ha träffat ett par "bekanta" i lobbybaren på Clarion Sense. Egentligen bekantas bekanta. Jag har inte träffat dem på, säg snart 30 år! Känner knappt igen dem.
 - Nä, det är ju några kilo sedan, säger hon med sin finskbrutna svenska och skrattar. Hennes man visar sig vara en litteraturintresserad bangårdsarbetare med samma ursprung som Benke. 

Från denna upplyftande upplevelse, till en nedslående. Vi tänkte oss ut till stugan i skogen vid havet idag. Vaknar till det värsta väder jag vet. Regn på snö. En löjlig plusgrad. Trafiksvårigheter. 

Stugmys inställt.


*****

fredag, november 01, 2019

Den här slappardagen ...

.. känns nästan syndig. Visserligen har jag varit på gymet, men där blev det en något förkortad session. Det är ju ändå "halvdag". Nåja - det var inte så att samvetet behövde träda in. Det kändes bra.

Men i övrigt har inget hänt. Går man ut på stan ser man hur de flesta firar "allhelgona". Det handlar om shopping, shopping och shopping. Jag gick igenom en av de tre stora galleriorna här med möda. Risken var att fastna i massan. Men jag klarade det.

Gick istället till Systemet. Hur kan man vara så korkad en halvdag i november? Nåväl. Jag skulle ha en röd och en vit, enligt order hemifrån. Tack och lov träffade jag kompis Håkan, som snabbt sa åt mig vad jag skulle köpa. Han lockade även till ett impulsköp.
 - Det här är gin, sa han och visade en flaska i sin korg.Norrbottenstillverkad! Det finns en flaska kvar i hyllan.

Nu finns det noll.

Köerna till kassorna, där alla åtta var bemannade gick från vägg till vägg. Men är man korkad, så får man stå sitt kast.

Dagen fortsätter. Vissa planer finns ju för kvällen, så nu måste jag tänka på vad jag ska ha på mig. Inte enkelt.

*****

torsdag, oktober 31, 2019

Andalusiska ögonblick IV

Den fantastiska grottan som vi besökte, krävde förstås en gruppbild. Det var vår "värd" Lena som fixade den och skickade till mig idag.

Här syns hela gruppen glada norrbottningar.


Här kan du läsa om besöket.
*****

Bakom ...

 
.. lunchrestaurangens fönster glimmar, nej slösar ljuset över en nyuppfräschad stad. Den första isen har lagt sig på Norra stadsfjärdens inre vik. Vi beslutar på sittande stjärt att göra en uddtur, det vill säga en rundvandring längs cityhalvöns stränder.

Södra hamnpromenaden med luleåbornas högt gillade "museikran".

Men vi var tvungna att förstärka klädseln. För det är rätt kyligt. Det blir vindtäta brallor och bättre skor. Men sedan är det bara att ge sig ut.


Snart passerar vi två gamla bekanta, som verkar sköta sig som förväntat.

Jag har tyckt att den här sommaren var kort. Alltför kort. Tydligen så tycker andra det också, för idag presenterades siffror på att hösten kom kvickare än vanligt. Så tidigt har den inte kommit på många, många år, enligt Ekot.

Så nu börjas det spekuleras bland klimatskeptikerna. Och visst kan den tidiga hösten/vintern vara en tillfällig dykning. Men vad som ofta glöms, är att forskare också säger att det finns en utjämningseffekt, som vi får se upp med. Kallare somrar och mildare vintrar. Kanske är den korta sverigesommaren en illustration till det.

Att ta sig runt tar ungefär en timmes härlig promenad. Vi kommer hem lagom  till halvtrefikat, nöjda med att ha skrapat ihop nästan 10 000 steg.

Men dagen är ju inte slut ännu.

*****

Ibland rinner det över

"I Norrland bor man långt ifrån varann".  Detta hördes i veckans upplaga av programmet Kropp och själ i P1, som handlade om ensamhet.

Det fick mig att tända till. Vad är det som är så märkvärdigt med Norrland? Och vad är det som gör att folk söderifrån har så svårt för att ur huvudet (eller är det ryggmärgen?) få bort generaliseringar om landsdelen.

Visst. Vi har stora, gigantiska områden att husera på. Men befolkningen är inte jämnt fördelad, individ för individ över kvadratmilen.

Aldrig någonsin skulle man höra något om Svealand, eller Götaland. Så jag skrev till programmet.

Sluta sprida era konstiga föreställningar om livet utanför Stockholm.

Nybro kommun har 17inv/km2. 
Luleå har 37. 

Det är vääääääldigt långt mellan människorna i Göööötaland. 

Jag blir så less på generaliserande huvudstadsbor.
De har läst.
Men de har inte svarat, fegisarna.

*****

Andalusiska ögonblick III

Kolla! Sangria och Cocktail.

Döpt efter min hemstad. Lite felstavat, men det får man väl tåla.


*****

onsdag, oktober 30, 2019

Luleå Stationsgatan, 30 oktober kl.18.33

Den första "seriösa" snön för säsongen har fallit ikväll.
*****

Andalusiska ögonblick II

Har du inget annat för dig kan du ju alltid bygga en ny golvlampa av det gamla porslin, som ändå bara står och dammar igen i chiffonjén där hemma.

Det hade de gjort på ett kafé som vi besökte i Granada.

*****

tisdag, oktober 29, 2019

Baksidan

Byn Frigilliana. Det bor ju faktiskt folk här.
Nyss hemkommen från en mysig liten stad i södra Spanien, där vi upplevt så mycket trevligt. Nerja är kanske inte lika känd som Torremolinos, Fuengirola eller Marbella. Slutet av oktober. Inte högsäsong, men rätt mycket folk ändå. Restauranger, barer och kaféer är välbesökta. Men stränderna är lite lugnare.

Jag kunde inte låta bli att tänka på hur det måste vara under riktig högsäsong. Här lever ju en inhemsk befolkning också. Visserligen kommer pengar in via turismen, inget tvivel om det. Men samtidigt måste det väl vara rätt tröttsamt ibland. Jag tänkte på det när vi kom gående i grupp på de ibland väldigt smala trottoarerna i gamla stan. Vi på väg åt vårt håll, invånarna åt sitt. Och vi, eller de fick väja, kanske kliva ut i gatan för att lämna plats.

SVT-programmet Korrespondenterna tog faktisk upp den här frågan just ikväll, och jag kände mig lite träffad.

Se det här!
 
*****

Andalusiska ögonblick I

Kanske går det till såhär när man beställt en soffa på nätet. Vad vet jag, som föredrar att gå till affären istället.

Den här soffan fick sitt nya hem på tredje våningen längs en gata i Granada. Några förväntansfulla människor syntes där uppe i fönstret. Soffan placerades på en platta nere vid transportbilen. Sedan hissades den upp längs den automatiska stegen, vreds rätt för att passa in i det fönstret och sköts till slut in. Till synes helt automatiskt och mycket elegant.

Där står han och sköter "roboten".

*****

Nåja ...

.. även hemma i Luleå lyser solen mot frukostätarna.

*****

måndag, oktober 28, 2019

Och vips så är vi ...


.. hemma igen. Lämnar Nerja vid åttatiden och åker mot Malaga. Delvis i rusningstrafik med köer. Men vi kommer fram till flygplatsen i god ordning.

Resten av resan flyter på bra, och klockan på hallbordet visar 21(!!!), när vi stiger in hemma, men då är den ju bara tjugo, förstås.

Nu är allt uppackat, nödvändiga inköp gjorda, litet kvällsmål intaget och lugnet återtaget.

Imorgon är det vardag, dvs. ledigt.

*****

Det blev en ...

.. dag på stranden. En lättjans dag alltså. Då vi rår oss själva. Ja, det har vi ju i och för sig gjort hela tiden,  men vi har inget planerat. Så det får bli en av de många stränderna här. Precis i stan.


Kvällen väntar med avslutningsmiddag. En 15-rätters tapas som håller på i timmar och gör oss fyrkantiga, när vi mitt i natten tar oss mot hotellet på lugna gator. 

Tidig väckning. Vi åker hemåt imorgon.

Vårt hotell i skymningsljus.



*****

söndag, oktober 27, 2019

Ut på havet vida ...


.. ska vi glida, i en katamaraaaan, hade vi kunnat sjunga lördag eftermiddag. Liten kryssning med cava och riklig buffé, och sköna vyer över kust och hav.

Däremot inga delfiner, vilket vi fått ett halvt löfte om. Solen var generös.


Vindarna i stort sett obefintliga. En härlig dag, helt enkelt. 


På hemväg fick vi undsätta två vattenskoteråkare som fått motorproblem.
*****

lördag, oktober 26, 2019

För min del ...

.. blev fredagen en misslyckad dag. Mestadels i sängen på hotellrummet. Illamående.

Allt medan kompisarna gjorde det här.

*****

Vart är vi på väg?

Caterina Valente, den fransktyskitalienska sångerskan, är den som jag alltid förknippar med den stad som vi i gryningen på torsdagen sätter kurs mot.



I blandat väder med den spännande ljussättning som den uppgående solen arrangerar tar vi oss upp på höjderna igen. Där bergstopparna lyser vita av nyfallen snö. Ovanligt tidigt på säsongen, säger spanjorerna. Men bra för skidåkningen. Sierra Nevada har ett par fina skidorter.

När vi kör in i stan regnar det. Inte är det särskilt varmt heller. Bara fem-sex grader mer än i Luleå, denna dag.

Men när vi kämpar på upp genom gatorna, till fots genom den arabiska stadsdelen Albaicín börjar solen dominera mer och mer. Och snart är himlen helt blå. 

Vi slår oss ner på ett kafé som nästan inte öppnat. Jodå - en kopp kaffe går nog att ordna. Men inget tillbehör. Köket har inte kommit igång ännu.
 - No cakes, sorry.

Alhambra på sin klippa.
Härifrån har vi en strålande utsikt mot stjärnan för dagen; Alhambra. Vi är alltså i Granada, om nu någon missat kopplingen till Caterina Valente.

Naturligtvis tar vi oss snart vidare mot Alhambra, morernas sista fäste i Spanien. En hel stadsdel med bostäder, palats, parker och trädgårdar. Allt omgärdat av murar. Ett av Unescos världsarv som haft betydelsen att Spanien blev Spanien.

 Här kom jag också att få i mig något under lunchen, som slutligen fällde mig. Matförgiftning. Den märkte jag dock inget av under den guidade och alltför späckade rundturen. Det var först i slutet som min kropp sa stopp.

Sedan ville jag bara hem till hotellet 10 mil härifrån.

Men intressant var det.

*****