Varför är våra vanor fel? Jag upplever rätt ofta att saker som jag vant mig vid att kunna köpa i livsmedelsaffären plötsligt inte finns längre. Det kan gälla både det ena och det andra.
Den godaste havredrycken, som vi hittade härom året är den finska Aito. (Kul namn, egentligen. Mjölk heter ju maito.) Väldigt rejäl, inte så tunn och blaskig som de flesta andra. Länge hade vi köpt Oatlys ekologiska variant och tyckt om den, men den diskvalificerades när jag fick veta att det fanns kinesiska intressen i det företaget. Då framstod Aito som vinnare.
Men den försvann plötsligt från hyllorna. Ingen vet varför. Inte ens butikschefen på vår närmaste Coop. Inte heller fanns den kvar på Stora-varianten av samma kedja. Åker jag nån gång till Finland, ska jag köpa på mig ett lager. Numera blir det Änglamarks havredryck i det här hushållet.
Vuxenvälling ingick för flera år sedan i vårt frukostsortiment. En viss sort. Den försvann också, men har efter många om och men kommit tillbaka. Faktiskt.
Hel bulgur går inte att finna längre. Bara krossad, som vi inte gillar.
Det finns annat som också försvunnit. Santa Marias kryddburkar har förlorat sin praktiska kork. Nu måste man leta rätt på en lite räfflad sida av korken för att därifrån pressa upp locket. Sånt hittade man med förbundna ögon förr.
Häromdagen kom nästa bakslag. Vi har i decennier använt Seltin, som är ett natriumreducerat salt. På Coop fanns det inte kvar och skulle heller inte tas in igen, enligt personalen. Någon förklaring fick jag inte.
- Nåja, tänkte jag. Jag går väl på ICA och kollar.
Sagt och gjort. Men här var det samma sak. Många olika varianter av salt stod i hyllorna. Men Seltin lyste med sin frånvaro.
Har jag konstig smak?
Inget Seltin i sikte |