Detta är den första boken i något som hon kallar Kirunatrilogin. Och eftersom jag ska "träffa" henne i april är det väl bra att förbereda sig och åtminstone läsa den första delen.
I den här boken vävs tre livsöden successivt ihop i en väv som blir kusligare med tiden. Det låter lovande, tycker jag.
Vi får se.
Någon som läst den?
*****
"Tiden krängde av sig sin veckodagskostym. Varje enskild dag blev stor, full av väder och vind och skog och djur."
Det där citatet kunde mycket väl stämma på mig. Hur jag efter pensionen ibland får tänka efter både en och två gånger vilken veckodag det är. Och datum ska vi bara inte tala om. Tidens flykt är väldigt påtaglig på ett helt annat sätt, än när jag jobbade.
Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Då kan jag säga att den ibland går fortare när man har tråkigt. Fort och enahanda.
Men nu klagar jag för mycket. Jag har det ju bra. Gör vad jag vill, när jag vill, och hittar på en del roliga saker emellanåt.
Citatet ovan är hämtat från Åsa Larssons bok Fädernas missgärningar som jag nu lägger på hyllan efter de 558 välfyllda sidorna.
Ett gammalt mord blir föremål för utredning. Vem är inblandad i bortförandet och så småningom mordet på världskände boxarens far. En far som nu hittas av en slump efter att ha varit försvunnen i flera decennier.
Det där citatet är ett av flera, där jag känner igen mig. Det är därför som jag tycker att boken är så bra. Den är skriven, som om jag gjort det själv. Enkelt och rättframt, detaljrikt och svepande om vartannat.
Kan inte låta bli att citera än en gång:
Håret var långt och slingat i blont och ljusrött. Fixade läppar, stora och stela.
Fuskögonfransar som feta flugben och naglarna absurt långa som klor i glittrigt blått.
Särskilt det där med flugbenen är på pricken, ofta tillsammans med de där vanskapta läpparna hos många unga damer nuförtiden. Det är långt ifrån snyggt. Det är helt enkelt fult. Dessutom helt ute, enligt ett modeorakel jag hörde vid ett tillfälle i höstas.
Mycket igenkänning, alltså. När det gäller språk och miljöer, inte personligen. (Nej, jag har inte botoxat läpparna.) Det gör att boken känns bra.
 |
| Pausservering |
 |
| Omklädningshytter |
 |
| Full fart |
Nej - det handlar inte om covid. Det här handlar om alla positiva och trevliga människor man kan träffa på en dag.
Här följer ett persongalleri:
Två glada gossar (de såg ut som 16-åringar, men var förmodligen äldre) från en badrumsbyggarfirma, sitter nere i vår "lobby", när jag går iväg mot gymet.
- Jaså, är det ni som bygger om ett badrum häruppe?- Jajamen. Det är ett jävla liv.- Jo minsann sa, jag och skrattade.- Men vi är nog snart färdiga.- Skönt.I snart en veckas tid har huset mer eller mindre skakat av deras arbete. Bilat i betong och kakel.
En kille på gymet vinkar på avstånd, när han får syn på mig. Jag känner igen honom. Kommer ihåg hans namn, trots att det måste vara 20 år sedan vi sågs förra gången. Längre tillbaka lekte vi på samma gård, som små pojkar. Så kan det vara. Jag går fram till Göran och frågar hur det är nuförtiden.
- Jotack, bra. Ska åka till sjukhuset i Kalix i eftermiddag för att få ett beslut om knäbyte. Så det är väl bra.
En städare sitter i städskrubben i trapphuset, när jag kommer hem igen. Han ser utmattad ut, så jag frågar hur det går.Han skiner upp och kommer ut ur skrubben.- Det går fint, säger han på bruten svenska, och börjar prata. Jag måste bara värma mig.- Jaså! Men här är det ju varmt.- Men det är de där andra trapphusen. Där är det kallt.Vi har två trapphus från gården som bara har anslutning till loftgångarna. De är endast lätt uppvärmda.- Vill inte ha jacka på mig när jag städar.Han har kortärmat.- Då förstår jag, sa jag.Han ställer sig mot ett element.- Du får jobba lite hårdare, så löser det sig, sa jag.Han skrattar bara.En ung kvinna vill komma in i huset, samtidigt som vi kommer hem från ärenden på stan. Vi har ju för vana att heja på alla som vill in här och som vi inte känner igen.- Ska du besöka någon?- Sorry I don't speak swedish. I live here.Då förstår vi. Hon är en av de nya som flyttat in i andra hand.- Okay. You are the new tenants in Zheijan's flat.- Yes, that's right.Hon ler och går mot hissen. Vi går mot trapporna.- You are from Croatia, aren't you. (Man har ju insideinformation, när man är i styrelsen för föreningen.)- Yes.- Beautiful country, sa jag.- But poor, sa hon och log, innan hissdörren gick igen.I kassan på bokhandeln står en kille, som jag presenterar mina fynd för, för att betala. Han blir glad och börjar genast recensera mitt inköp.- Har läst dem alla tre. De är bra.Han nämnde Peter Mays Lockdown speciellt.- Så vill vi inte ha det.Pratade vidare om böckerna. Det var ingen kö till kassan, så han tyckte väl att han hade tid.Göte, en gammal bekant applåderar på håll, när han ser mig.- Heja, Bert. Du ser pigg ut.
*****
.. hitta något på bokrean. Men jag gick dit i alla fall. Lite nyfiken är man ju. Inte var jag som de där största entusiasterna som står i kö klockan öppningsdags (oavsett när det är), utan jag gick nu på eftermiddagen.
*****
Här promeneras, åks skridskor, sparkas spark, leks med hundar och umgås med bekanta, eller med släkten.
De fina grillplatserna är nyputsade för i år med fina läskydd.
Vi nöjer oss dock med bara 6 kilometer, och avslutar rundan genom stan. Hem och ladda. Det blir vinprovning ikväll.Mindre folk i farten i stan än på isvägarna. Lavinfara råder.
 |
| Solen stajlar sig med ett diadem. |
After work. Ja det är ju allt nuförtiden. Jag slutade ju för snart 5 år sedan (tiden går), så vad är inte "Efter jobb". Eller Aw, som det kallas. I alla fall här i stan, där traditionen att gå ut och äta lite gott eller ta en drink är rätt vanlig. Ja - på fredagar, alltså.
Vi gjorde slag i saken vi också, nu när restriktionerna släppt. Aw har inte varit på tapeten de senaste två åren. Krogarna har inte kunnat stå till tjänst med det. Men i dag var det första gången på länge som en av våra kvarterskrogar öppnade för sin fredagstradition.
Plats bokade jag i förmiddags. Och strax före 17.30 traskade vi iväg genom myssnöiga gator de 300 meterna till krogen.
 |
| Förrätt med bubbel. Det fanns mycket att välja på. |
.. konstaterar Elisabet i en kommentar till mitt förra inlägg. Och det måste jag ju råda bot på. Men det är bara det att inget särskilt har inträffat idag heller. Mer än att ryggen inte har fixat sig helt.
Det blev i alla fall en lunchsittning med ett antal goda vänner, innan jag tog bussen till min frisör.
Jo, förresten. Jag har varit lite kriminell. Det var rätt många som klev på bussen och när jag skulle visa mitt busskort för den där avläsaren, så sa den "Kortet är spärrat". Jag provade en gång till och fick samma svar.
Nu är det ju så att samtal med föraren låter sig inte så gärna göras, eftersom förarplatsen är avspärrad. Man kommer alltså inte fram till honom. Och då tänkte jag: Okej, jag struntar i att betala. Jag plankar. Får fixa det sen. Det kändes konstigt att ta det beslutet, men det var lite bråttom, eftersom jag hade en frisörtid att passas.
Håret blev klippt. Och traditionsenligt gick jag sedan till nästa hus och till mina gamla kolleger som numera sitter där och jobbar. En fika med dem är alltid trevligt. Att få en uppdatering om läget i branschen och deras privata liv. Det blev en lång fikarast för mig. En dryg timme. Kollegerna, däremot kom och gick i korta stunder. De har en del att göra numera. Resandet ökar igen. Kunder över hela landet har olika behov. Det är universitet, Svenska kyrkan, Regionen, sjukresor med mera, med mera, som ska ordnas på bästa sätt.
Så småningom traskar jag hemåt i snöyra. Vågar inte vara kriminell igen. Men väl hemma beslutar jag att gå till lokaltrafikens kontor och göra upp.
Trots att inget händer, så händer det en del.
*****
Lättrökt råbiff, granskottsolja, marinerad shiitakesvamp, syltad rödkål och rökt senap.
Serveras med lökaska och krispig svartrot.
Så började gårdagskvällen för mig och Benke - ja, ett glas bubbel först, förstås - tillsammans med fyra goda vänner, som inte setts tillsammans på flera år. Pandemi, du vet.
Nu satt vi där och umgicks runt ett stort bord, som innebar lagom avstånd. Det gick att föra samtal utan större problem. Trevlig och proffsig betjäning gjorde sitt för att vi skulle trivas med den Valentinmeny som vi bestämt oss för.
 |
| Mycket, mycket gott vin. Rekommenderas. |
Samtalen kretsade kring allt. Som det blir, när man inte träffats på så länge. Jo, enskilda personer har setts då och då, men tillsammans allihop är alltså längesedan.
Vi enades om att göra om det. Jag stod för notan, vilket blev kvällens överraskning för de övriga. Mycket uppskattat.
*****
Bara ett förslag kom in på min spårningsbild härom dagen. Ett felaktigt, dessutom.
Min efterforskning kommer nog att stanna vid att det är en näbbmus, eller två, som galopperat förbi där. Vanlig skogsmus hade det eventuellt kunnat vara, men då hade släpspår av svans synts också. Här finns inget sådant. Så det blir vårt minsta rovdjur näbbmusen som är aktuell i det här fallet.
*****
 |
| Det ser ut som att fler isslingor ska bli till. Förberedelser för det holländska mästerskapet, kanske. |
 |
| Ispromenad |
 |
| En annan vy, när jag vänder hemåt. |
*****
Men så trevligt att några amerikaner som söker sitt ursprung i Sverige ska få jobba på akuten. Och inte vilken akutmottagning som helst. Utan den i Norrrrrland!
Aldrig, aldrig, aldrig skulle en tidning skriva att samma amerikaner besökt Götaland, eller Svealand. Nej, då är det Örkelljunga, Valdermarsvik eller Hunnebostrand som gäller.
Det hela bottnar förstås i ren och skär okunnighet, lättja eller kompetensbrist.
*****
.. så är det det andra. En olycka kommer sällan ensam. Sju sorger och åtta bedrövelser. Ja - det finns säkert fler liknande uttryck, även om jag inte kommer på fler just nu.
Det jag närmast tänker på är förstås pandemin. Den som i och för sig har blivit vardag och håller sig någorlunda på mattan. I alla fall för tillfället. För vi kommer förmodligen att få vänja oss vid att den kommer att finnas kvar. Under ytan, så att säga. Kanske får vi vaccindos 4 sent i vår och 5:an någon gång i höst. Kanske ingår den i den vanliga flunsasprutan.
Men om den nu har lugnat sig lite så har förstås något annat dykt upp. Ukraina. Eller egentligen är det ju inte Ukrainas fel att oron stiger. Det är ju den mindervärdeskomplexdrabbade Putifnasken, som likt en missanpassad storebror, vill göra sig gällande. Dominera, och därmed ställa till det, inte bara för det lilla landet, utan för hela Europa - ja, kanske för hela världen. Till vilken nytta, kan man undra. Är det bara machostuket som måste manifesteras? Det intrycket får jag, när jag följer händelseutvecklingen.
Oj, vad jag skulle vilja vara en lite fluga på väggen, eller helst en hackare på linjen, när Frankrikes Macron, eller USA:s Biden ringer upp Putifnasken för att prata allvar. Vad säger de till varandra.
Får vi någonsin veta?
Den 16 februari, dvs på onsdag lär något hända, enligt den information som nu lagts i dagen. Vad det är lär vi inte känna till förrän på torsdag.
Var redo!
*****
 |
| De fina gråsiskorna är inte bara grå. (Mobilbild genom köksfönstret.) |
- Nu gör vi så att vi anser dig frisk, sa läkaren. Därför kommer vi inte att kalla dig till oss mer. Men du är alltid välkommen att ta kontakt om något händer.
Så blev det, efter dagens koll på hjärtavdelningen på Sunderby sjukhus. Blodförtunnande Eliquis, fortsätter jag med. Inte mig emot. En annan medicin, Metoprolol, drar vi ner på till hälften. En liten tablett om dagen är allt jag anses behöva.
Blodtryck 130/80 på ena armen och 127/80 på den andra.
- Det ser bara bra ut, sa läkaren. Men jag kommer att be Hälsocentralen att hålla koll på din sköldkörtel. Där har du varit och fladdrat en aaaaning.
Vi hann prata Island en stund också, med anledning av att jag, av en ren slump sett på FB att han varit där och liksom jag gillar landet.
*****
.. händer det nå't. Jag är verkligen inte vän av privatiseringar av samhällsfunktioner. Verkligen inte. Jag tycker att det vi gemensamt betalar för genom skatten ska vara befogat och inte generera vinster, annat än om de återinvesteras i verksamheten.
Sverige är unikt i Europa, för att inte säga världen, när det gäller friskolorna. Inte så att det inte finns privata skolor på andra håll. Men de är inte skattefinansierade.
Jag har aldrig förstått att vi har kunnat acceptera sådana fasoner. Det har ju till och med förekommit konkurser och nedläggningar av friskolor - och då förväntas de kommunala skolorna att ta över. Sjukt!
Till och med i det "förlovade landet" USA har man varit klokare än i Sverige sedan ett antal år tillbaka.
.. i en strut, ger jag mig ut på stan en sväng igen på eftermiddagen. Jag ville kolla hur det ser ut i gallerior, serveringar och andra publika inrättningar med tanke på restriktionstappet.
Men ack, vad jag bedrog mig. Det var lugnt. Inte var det mer folk än vanligt. Vi fick till och med ett av de bästa borden på stamfiket, där vi kunde fortsätta våra studier av folklivet.
 |
| Och snart möter han en medresenär. |
Kul att de får uppleva en fin vinterdag med nyfallen snö och krispig luft. Förmodligen har de flesta av kryssningsresenärerna följt med på någon utflykt också. Världsarvet i Gammelstad är populärt.
Börjar vi se det nya normala?
.. blir förstås den "traditionella". Ner mot solen, även om det också därifrån det blåser lite snålt emellanåt denna dag.
Går förbi en stor grönyta lite längre bort, bortom de röda husen som syns på bilden här nedan.
- Det är här det planeras för två höghus, säger jag. Jag förstår inte varför man bygger höga hus alldeles intill vattnet.
Av någon anledning älskar stadsarkitekten (om det nu finns någon) att lägga höghusområden nära våra fria vattenytor. De som bor i låga hus längre upp i stan förlorar sin attraktiva utsikt. Höghus kan man bygga mitt i smeten. De som bor där får ju ändå fri sikt kring horisonten.
Men jag tänker väl för logiskt, antar jag.
Sån't är inte populärt.
*****
.. en del snö de senaste dagarna. Det märks, när man går ut på stan. Det märks också nattetid, när man ibland vaknar av snöröjarna, som är i farten från cirka 02.00 och framåt. Vi som sover med en balkongdörr på glänt hör dem tydligt. Men man vänjer sig och somnar om.
 | |
| De små alperna gillas i alla fall av barnen. |
Nu blev inte dagens promenad av de längre slaget. Dels har jag vandrat till vårdcentralen för en rutinkoll inför ett uppföljningsmöte med läkare angående den ablation jag genomgick för snart ett halvår sedan.
Dels har jag en liten släng av "hälsporre", som uppstod i torsdags, men har blivit bättre över helgen. Men den ger sig tillkänna i vissa lägen.
 |
| Mitträcke behövs inte. Trafiken i motsatt riktning syns överhuvudtaget inte. |
*****
Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting min kära lilla ponny.
Men du är den jag gillar allra bäst.
Varifrån den kommit, har jag ingen aning om. Har i alla fall inte hört den på länge, vad jag vet. Och nu snurrar den bara runt, runt och runt. Hela tiden.
Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting min kära lilla ponny.
Men du är den jag gillar allra bäst.
Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting min kära lilla ponny.
Men du är den jag gillar allra bäst.
Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting min kära lilla ponny.
Men du är den jag gillar allra bäst.
Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting min kära lilla ponny.
Men du är den jag gillar allra bäst.
Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting
min kära lilla ponny. Men du är den
jag gillar allra bäst.
 |
| Där, innanför den nedre balkongen kunde jag sitta och titta ner till mii eget kök. Nära till jobbet, minsann. |
*****
Vi har utsatts för kampanj. I vårt område (stugan i skogen vid havet) ses vi nog som lite udda, sedan något år, eller är det två. Då drogs bredband i området och till oss fick de inte komma. Det var fyra-fem stugor som tackade nej. Stugor som på sin höjd är bebodda sommartid några veckor eftersom ägarna bor långt ner i syd.
Det gäller ju inte vårt hus förstås. Vi är ju där lite då och då året runt, så då blev vi väl ännu mer "udda", som inte ville ha bredband. En annan ägare som valde samma alternativ sa "... det kan väl få finnas något digitalfritt i livet". Inte för att han var helt dataförnekare, men i likhet med oss tyckte han att det mobila bredbandet fungerade utmärkt för det behov han hade. Detsamma tycker vi. Och nu, när nästan alla skaffat bredband på tråd (Så urmodigt - tråd, ledning. Var det inte genom luften som var vitsen? Att man inte skulle ha någon ledning. Det var ju därför man skrotade det fasta telefonnätet, bl.a.), så funkar det mobila ännu bättre, eftersom belastningen på mobilmasten i närheten minskade.
Nu tycker ip-Only, som bredbandsbolaget heter att vi ska få chansen att ångra oss, och har ringt dagligen den senaste veckan och smörat.
Men de är inte så lyckosamma. Visst - vi tog oss ytterligare en funderare. Men svaren på de frågor vi hade besvarades svävande och inte så förtroendegivande. Ibland skulle det kosta 25000. Nästa gång 19000. Och till och med 11000 kronor. Alternativen förstod vi inte.
Idag tog vi beslut. Vi säger nej. Punkt.
Det kändes skönt.
*****
Uppdatering: Lite senare kunde jag på områdets FB-gruppsida läsa, att två andra också tackat nej. De upplevde inte erbjudandet som seriöst.
