Visste du ...

.. att det är blåmåne ikväll? Eller vet du kanske inte ens vad det är.

Jo, såhär är det. Det är fullmåne. Inget märkvärdigt, tycker du. Men har du förstått att kvällens måne är nummer 2 i januari.

Vi har alltså haft fullmåne två gånger under samma månad.

Det kallas blåmåne.

Tänk, vad du får lära dig.

(Månbilden är tagen med den begränsade teknik som mobilen erbjuder.)

*****

Minerad mark

Vem ska man tro på? Det är frågan i The Nile Hilton incidence som jag såg i eftermiddags. En thriller. Kanske inte sådär andlöst spännande, men jag satt där med en oroskänsla malande mest hela tiden. Vem kan man lita på?

En känd sångerska knivmördas på hiltonhotellet i Kairo. En ung städerska blir inte vittne, men förstår att något hänt. Hon ser också en man gå ifrån rummet och hör hur sångerskan ropar förbannelser över honom. Mannen är känd parlamentsledamot i Egypten.

Kort därefter ser hon även en annan man komma ut från samma rum.

Vem har mördat sångerskan. Och varför. Det blir Noredins (Spelas av Fares Fares.) uppgift att utreda. Men han får det inte så lätt. Det är många som har anledning att dölja vad som hänt. Vem kan Noredin lita på, annat än sig själv. Farbrodern tillika polischef, kanske?

En svensk film. En ovanlig sådan. Den fick Guldbagge som bästa svenska nu senast.

Och jag förstår att den är bannlyst i Egypten.

*****

- Nu får det vara ...

.. nog, tycker bostadsrättsföreningen och anlitar snöskottare till loftgångarna.

Och jag fick rycka ut och berätta att vi har faktiskt en oljefackla där i gropen, bredvid den lilla granen. Uppskattad av grannarna, när den står där i vinterkvällen och lyser med öppen låga. Det var annars en bra grop att stå och skotta i, tyckte grabben. Men nu lovade han att vara försiktig.

Vi får väl se hur det blir.

*****

Intelligens

Hörde om någon undersökning i förra veckan. Den konstaterade att intelligensnivån sjunker i Sverige och några andra länder.

 - Faaan, vad kallt det är!
Två tjejer i gymnasieåldern går förbi mig med raska steg.
 - Jo, huttrar den andra i de nio minusgraderna.

Klädda i supersnäva jeans (tajtsmodell), som slutar 7-8 cm ovanför de barfotafyllda tygskorna av modell sommar. Jackorna oknäppta. Givetvis.

Jo - intelligensen sjunker.

*****
Här kan du läsa mer.

Förvillelser

Vi gick nästan vilse idag. Hittade ännu en labyrint i stan, nämligen i muséiparken. Inte så stor som den härom dagen, men ändå ett imponerande bygge.

Man vet aldrig vem man möter runt hörnet bakom en kringla.

Där satt trollgubben och tittade i sin kristallkula

Den kloka ugglan hade just landat i ett hörn och bligade på oss med sina gula ögon.

*****

Det finns en del att hämta

*****

Osnygg teknik

Jag kan inte låta bli att ibland imponeras över utländska produktioner av naturfilm. Men det händer också att jag retar mig på detaljer. Och då imponeras jag förstås inte lika mycket.

Ikväll såg jag SVT2 och Yellowstone. En serie som går i några avsnitt på söndagarna. Det skulle kunna vara en bra serie. Men producentens förälskelse i teknik förtar intresset.

Det är omotiverade ultrarapidsekvenser. Eller tvärtom; moln som flyger över himlen i minst femdubbel hastighet. Allt ackompanjerat av stråkmusik. För att inte tala om dramatiserande klipp, så att man blir yr i huvudet.

Näe. Det får nog vara i fortsättningen.

*****

Snygg teknik

På väg till Konsum ser jag att utvecklingen går framåt på snöröjarfronten. Vi som varit vana att se folk i säkerhetsselar hänga på takkanterna för att skotta. Ibland har det sett helt livsfarligt ut, även om man vet att de har fullgott skydd.

Men idag, stod denna apparat och gjorde jobbet, som en gigantisk eltandborste. Och på andra sidan gatan stod ett mindre gubbgäng och gapade. Som gubbgäng brukar göra, när maskiner är i farten.

*****

Nä nu ...

.. tar jag mig i kragen och går ut och köper tandkräm. Och filmjölk. Det är allt som behövs för ögonblicket. Ja, eller rätt många ögonblick, faktiskt. Minst till övermorgon.

Annars lockar inte "utet" till några längre utflykter. Gråskan regerar.

*****

Ger oss ut ...

.. i vackra vinterluleå. Ner mot Södra hamnen med tillhörande fjärd, förstås. Här pågår som vanligt en del aktiviteter. Den lilla uteserveringen håller på att öppna. Kaffe och bulle, eller en korv som du får grilla själv.

Eller ta en tur i islabyrinten. Den ersätter vår älskade isborg, som blivit för dyr att bygga upp och får vila den här vintern. Vi får väl se hur det går med den i fortsättningen.

Kaféet öppnar, labyrinten vågade vi oss inte på.

På isen är det mycket folk. Många vandrar ut till den närmsta ön. Andra går rundan norrut och ut på Luleälven. Den senare tar vi. Det biter rätt bra i kinderna, när vi svänger och byter väderstreck. Efter någon timme tar vi iland vid hälsans hus och går genom stan hemåt. Tänker oss en fika, men det håller på att gå i putten. Det är så fullt överallt. Vi provar fem ställen. På det sjätte gäller det (som det står i ramsan, tror jag) - Kulturcaféet i Kulturens Hus. Där finns det plats. Jag beställer världens största kokostopp och kaffe.

Jodå! Snö har vi. Vill du köpa?

Vi blir sittande rätt länge och blir lätt slöa. Men vi tar oss i kragen och går in i konsthallen. Fantastiska tavlor av bl.a. Jorma Puranen. Skulle kunna tänka mig flera av dem (Här i Luleå var det uteslutande naturmotiv.) på en vägg hemma, vore det inte för att de snyggaste var i formatet 2,5 x 3,5 meter. Så det fick vara. 

Flanerar på stan men vänder rätt snart hem.

*****

Vi började med ...

.. champagne - nä, inte bubbel; champagne - till de första snittarna och det allmänna minglet och kramarna när de sista och lite sena gästerna anlände.

Det var den traditionsenliga "After Christmas-kvällen", som firas varje år i januari. Men i år omdöpt till inflyttningsfest, eftersom ett av mina jobbkontor (f.d.) flyttat in till ett annat, med lyckat resultat.

Det handlade om knytkalas, och du skulle se den buffé som dukades upp. Jösses! Där fanns allt, och då menar jag allt. Kycklingspett, grönkålssallad med crunch, kryddiga tortillas, pajer, pizza, tzatsiki, hummus, laxrulader, tunnbrödrullar, pajer ... sa jag pajer, ja och en hel del mer. Det åts och snackades.

Men det var först efter tipstävlingen med knepiga 12 frågor, som ingen lyckades få alla rätt på.
 - Någon på elva?
Huvudskakningar.
 - Någon på tio?
Samma skak.
- Någon på nio?
Nähäpp.
- Nå men någon på åtta då?
- Jaaaaaaaaa skrek Sonja och jag.
Vi var alltså två vinnare och det blev utslagsfråga. Något riktad, kan jag tycka. Grrrr!
Så Sonja vann.
Och det var bra, för det var jag som donerat priset. Min fotokalender hamnade hos henne. Och hur hade det sett ut om jag själv traskat hem med den?

Tävling, mat och snack och en tävling till, (som jag heller inte vann) och berättelser. Kvällen lång. Men vid midnatt var jag hemma, skjutsad till porten av Ewa. Inga tappade skor på slottets trappa, vad jag vet. Men en utrevlig kväll med gamla (nåja) arbetskamrater.

Längtar till nästa.

*****

Löneförhöjning

Prisa gud - här kommer skatteåterbäringen. Nej, riktigt så var det inte. Men det ska ni veta; jag har fått mer att röra mig med. Sänkt skatt och höjd pension. Det blev summa summarum 317 svenska kronor i månaden netto. Och då ska du veta att jag får pension från fyra olika håll.

Jösses. Vad ska jag göra med alla slantar?

*****

Fort fort fort

Berätta för mig varförfolkpratarsåfortnuförtiden. Detgälleroftadesomblirintervjuadeiradiokanskeframföralltidrottsmänniskor.Desnubblarpåöverordenochdrarihopdemtillenogenomträngligmassa.Imorsehördejagenintervjumedenyngrekvinnasompratadesåfortatthonintehannandasutanattfyllautmedett"eeeh"eftervarjemeningsåegentligenvarhoninteenstystdå.Varförärdetså?Ellerärdetbarajagsombörjarhöradåligt.Svarönskassnarast!
*****

En torsdag ...

.. som många andra. Upp tidigt. Frukost och allmänt pyssel (Läs snöskottning.), innan det bar iväg på träning.

Anders messar och frågar om val av lunchställe. Jag föreslår  bistron. Det blir valet.
- Sådär tjugo över elva, frågar han.
- Blir bra, säger jag.

Strax efter elva promenerar jag iväg. Vädret är mysigt. Lite yrsnö. Sex grader under noll. Jag beställer en ångad sej, och får ett fönsterbord. A anländer och vi surrar om det mesta.

I, som jobbar extra (hon är pensionerad) på Teaterhögskolan som kostymör får syn på oss och kommer förbi och pratar en stund. Både teatern och Teaterhögskolan ligger i huset.

Hon berättar att hon håller på med examensuppsättningen, en pjäs av en tysk författare.

Vi käkar vidare och unnar oss två småkakor var till kaffet, innan vi bryter upp och vandrar iväg mot våra skilda mål. Anders till jobbet och jag till bokhandeln. Hittar en annan A, nämligen Andreas vid deckarhyllan.
- Men ... Det var längesen, säger jag. Jag träffar din fru oftare.
- Jo. Man bor ju utanför stan, och får inte komma hit så ofta, skrattar han.
Vi blir stående en bra stund. Han berättar att han är mellan två jobb och just idag ska  iväg till Trygghetsrådet.
- Det är bra, säger jag. Där får man lära sig mycket nyttigt.
A är hjälpmedelskonstruktör på det medicinska planet och har råkat ut för Trump. Företaget han jobbat åt köptes av ett amerikanskt bolag för flera år sedan. Nu har det företaget beslutat att utvecklingsavdelningen i Luleå ska läggas ner och verksamheten flyttas hem till USA. För att göra Trump lite mera great again.

Jag går hem och stämmer träff med dammsugaren. Undrar varför forskningen inte kan komma på varför jag går omkring krökt som en märla när jag dammsuger. Rädd att inte nå ner till golvet?

Inhandlar diverse matvaror för det knytkalas jag är  bjuden till imorgon kväll. Träffar H som blev änka i förrgår. Kramar om henne och pratar några ord.
- Ja, en sak är säker. Ingenting blir någonsin som förut, säger hon.

En vanlig torsdag.
Den återkommer aldrig mer.

*****

Nu ser vi ...

.. snart inte ut genom köksfönstret.

*****

Intressant sammanträffande

Jag har ju sedan något år fått en "korrespondent" i Kanada. Marta, som bor i en ort utanför Toronto, råkade på min blogg en gång och har då och då skickat mejl och berättat om livet där, som påminner en hel del om livet på den här sidan Atlanten.

Nu har hon hört av sig igen efter ett längre uppehåll. Hon har nämligen intresserat sig för Scandi noir, dvs deckare från vår del av världen. Nu läser hon en bok av en författare, som jag inte kände till.

Hello Bert,

 

I’d like to share with you a fine little coincidence. I enjoy Scandi Noir mysteries and

I’m reading a novel, The Midnight Sun by Cecilia Ekback, who was born in Sweden but lives in Canada now.

The book is written in English but perhaps you know it?

I find myself just now in the story entering the village of Lulea (!) – but in 1856.

I understand from the Internet that there is a TV series in Sweden by the same title, but not from this book.

In any case, I feel I know Lulea because of ogonblickinorr!

This book is very good as well. 

 

Marta

Boken hon läser är den här:

Har du läst den?
Vad tyckte du i så fall?

*****

När illusionerna brister

Förra onsdagen hade jag förväntat mig att få se filmen Korparna. Det sket sig, om man säger så.

Men idag var det läge igen.

Vilken film! Den handlar om Agne, som trots elände och hårt jobb har illusioner om hur gården, som är rätt hårt nergången ska övertas av sonen Klas.

Klas är en tonåring i trulåldern och säger inte så mycket. Han ägnar sig istället åt sitt stora intresse; fåglar. Han går helst ut i våren med sin kikare, lyssnar på rördrommen i vassen nere vid sjön, eller ser tranorna landa på fälten.

Filmen är producerad av bl.a. Jens Assur, känd fotograf. Och även om det inte är han som står för fotot, så märks det att han haft inflytande. Fotot är ibland andlöst vackert, trots att miljöerna från 70-talets Småland är både skitiga, blodiga, snöiga och nötta.

Skådespelarinsatserna är också framstående. Reine Brynolfsson, som den förhoppningsfyllde fadern, fick ju en guldbagge för rolltolkningen i måndags. Frun, som också försöker hålla modet uppe och familjen hel, spelas av Maria Heiskanen. Och trulige Klas av Jakob Nordström.

Se den om du får chansen.

*****
Här i Luleå visas den två gånger till: 31 jan och 07 feb som dagbio på Royal. Och 02 feb kvällstid. Se länk till Royal i min högerspalt. 

Inte bara jag

Nu har T kommit tillbaka från gympan och varit ute och skottat rent på loftgången. Det fylls på ständigt.

Och nu ser jag också att I, som bor vägg i vägg med oss åt andra hållet, är ute på gården och röjer.

Var är alla andra grannar?

*****

Matfusk - eller "mat"fusk

Det finns få saker som kan irritera mig så mycket som fusket med mat. Och det är väl få, som inte känner till att färdigmat ofta inte är särskilt mycket mat.

Äkta vara är "En ideell medlems- och konsumentförening som driver frågor om bättre matkvalitet: färre tillsatser, mer råvara – mer mat i maten!" Du kan läsa mer om dem här.

Nu har årets matfuskare utsetts. Tyvärr är det ett norrbottniskt företag.

Men det finns en hel del på den där listan, som jag aldrig ens skulle komma på att köpa. Tack och lov har jag ju andra källor att ösa ur. Andra inköpsställen till exempel. Eller kunskapens källa. Jag läser innehållsförteckningar. Det är inte särskilt arbetssamt, även om det finns mycket att lära.

Några råd:

• Köp
• rå-
• va-
• ror
• helst från leverantörer i närheten, eller åtminstone i Sverige eller Norden.

Till slut sitter kunskaperna där.

*****
Det norrbottniska företaget försöker halvhjärtat försvara sig.
Elisabet i Halland har också skrivit om detta.

 

Dagens outfit

 - Hej mister alert.
Grannen T med samma efternamn som jag (Nä - vi är inte släkt.), kommer ut på loftgången och pratar, när jag håller på med första snösvängen för idag. Det har snöat någon decimeter i natt.
 - Jag måste få fråga hur ni gör med stugan. Tänker ni skotta taket i år?
 - Det har jag funderat på, men har inte gjort något åt det ännu. Vi har ett väldigt brant tak, så normalt behöver vi inte skotta.
 - Jaha. Ja vi har börjat fundera, för vi har ju inte så himla brant, säger T.
 - Vi har skottat bara en gång på de femton år vi haft stugan, säger jag.
 - Jaså, ja då får vi fundera.
 - Snön är ju väldigt lätt, påpekar jag.
 - Jo. Den är ju så kall och torr.
 - Men det är klart. Rätt vad det är så regnar det väl, och då blir det andar bullar.
 - Hm, säger hon. Men nu går jag och gympar.
 - Gör det du. Jag gympar här idag.

Snöskottaroutfit (Det ska ju vara engelska! Kanske skulle det vara "snow showelling outfit"?): Tofflor, morgonrock, mysbyxor och dunjacka. Nåja - Färgmatchningen är ju perfekt.

*****

Luleå, Norra stadsfjärden 23 januari, lunchtid, -25 grader

Utsikt från lasagnen på lunchrestaurangen

*****

Jag tyckte väl ...

.. att det bet lite mer än vanligt, när jag gick hem från gymet idag.

Det får bli täckbyxor också, när jag ska gå ut och äta lunch.

Tror jag.




*****

Erkänn

Nu tycker jag att du ska slå till och bekänna färg du också. Det är alldeles för få som berättat om sitt beroende.

Kom igen!

*****

Åtgärdat

Nu funkar det som det ska. Bloggen, alltså. Och det löste sig alldeles av sig självt. Jag behövde bara vänta. Eller vänta och vänta - jag ignorerade problemet. Tänkte att det är någon annans uppgift. Det var det ju, förstås. Ett litet program, som hakat upp sig i någon fjärran server.

Någon större effekt på mig själv har det dock inte haft. Slömåndag har det blivit, förutom att jag varit hos Claes och köpt en gummiskrapa och så'na där skåttjbrajtar, som jag envisas med att kalla dem. Fast nu råkar de vara av Claes:s eget märke och då heter de sponge scourers, ty på engelska ska'de'va'!

När jag tänker efter, så har jag varit ut med soporna också. Eller ut och ut. Vi har ju en sopsortering i garaget under jord. Det är bara att ta trapporna ner med de olika kategorierna påsar - brännbart, plast och kompost. 

Men jag tycker att man får vara lite loj ibland. Jag har ju ändå rensat ett avlopp också.

Vadå slö?

*****

Långsamt

Att duka undan frukosten en måndagmorgon - ja, måndagförmiddag, då - efter klockan 10 är en lyx, som man kan unna sig efter pensionen. Detta efter att ha dragit sig ända till kvart över åtta.

Men det är annat som går långsamt för tillfället också. Min blogg laddar inte färdigt, av någon anledning. Jag tror jag vet varför, och det hänger inte på mig.

Hav förtröstan!

*****

Drog

Hur har du det? Jag menar inte rent allmänt. Nej, hur har du det med droger? Bra hoppas jag. Även med den vanligaste? Alltså mobilberoendet.

Jag är inget föredöme, när det gäller att avstå. Men jag är heller inte den som är djupast nere i träsket. Du möter mig aldrig på stan med blicken på skärmen, eller ljudligt gå och snacka som en byfåne. Eller med öronproppar lyssnande på musik eller någon ljudbok.

Jag är tvärtom extremt beroende av att följa med i den fysiska omvärlden. Jag vill se och höra vad som omger mig. Må det så vara trafik, fågelsång, eller mellanmänskligt småprat.

Läser i DN. Peter Wolodarski har i sin söndagskrönika en berättelse om en nära vän, som på en utlandsresa blir ofrivilligt skärmavskärmad. Hur det gick? Jo, första veckan var ångestladdad.

I krönikan berättas även om att WHO vill klassa spelberoende som sjukdom. Jag häpnar och tänker på skenande vårdkostnader, om det skulle bli så i Sverige.

Däremot är jag för en mobilfri skola. Det skulle nog bespara oss en del obehag i framtiden.

Eller?

Handen på hjärtat; berätta hur du har det?

*****

Åker hemåt ...

.. i snöröken under tidig eftermiddag. Trafiken är tät, och många nöjer sig inte med 110 km/tim, utan måste bara förbi. Vanligtvis BMW-ägare. Andra ligger gärna 3 meter bakom en själv. Det är faktiskt inte att undra på att det sker kedjekrockar. Folk är urusla på att hålla avstånd. Trycker jag lätt på bromsen (inte så att det bromsar) så att bromsljusen blinkar till, så fattar dom och håller sig irriterat (tror jag) på respektabelt motstånd. Helst skulle jag vilja ha en skylt i bakrutan som tänder texten "Håll avstånd" i rött. Finns det sådana, tro?

Skönt att smyga in i en varm bastu efter hemkomsten. Då kan man fortsätta slöa resten av dagen och kvällen, efter att laxmiddagen är avklarad, dvs uppäten.

*****

Att ligga kvar ...

.. och filosofera medan frukoststöket pågår i nedervåningen.

*****

Bistro Rhonelandet ...

.. serverade ikväll en snabbkryddrimmad torskrygg, med rostat bacon, dragonsmörad mandelpotatis och en grön- och svartkålsröra med sötsenap.

Påhitt, som nu kommer att ingå i standardmenyn.

Vinet var Brochet, som så många gånger förr. Varianten Facile denna gång. Ekologiskt. (Vanligare är att vi dricker varianten réserve.)

*****

Finns inget bättre

Jag skyller på min medicinering att jag numera har så lätt för att frysa om händerna. I alla fall ibland, och ofta helt obefogat. Inomhus till exempel. Men tar man mediciner som ska dämpa hjärtrytmen, är det kanske inte så konstigt. Det får jag ta.

Men det finns hjälpmedel. Inte för att jag går klädd i vantar därhemma, men när jag går utomhus vintertid, hjälper ibland inte fleece, eller pälsfodrade handskar.

I stugan finns bästa hjälpen. Tätstickade lovikkavantar är gjorda för norrbottniskt vinterklimat. Och det är som att stoppa händerna i en kamin. Hinner inte gå någon lång sträcka innan händerna blossar av värme. Det spelar heller ingen roll att det blåser, eftersom kvalitetsvantarna är så täta att de är i det närmaste vindtäta.

Prova själv!

*****

Modeord

Nu hörde jag det igen.Något som verkar vara ett nytt "modeord" i media. Denna gång i veckans upplaga av Spanarna (P1).

Det pratades om strålning. Mestadels ofarlig sådan. Men det nämndes även andra exempel, som man ska akta sig för.
- När man befinner sig mindre än en och en halv kilometer från en atombombs EPICENTRUM.

Där hade vi ordet.

I höstas läste jag en text om en besökare som befann sig i "Amsterdams verkliga epicentrum", och jag förstod att journalisten menade att mer centralt än så kan man inte befinna sig i den staden. Ett mejl till skrivaren med begäran om förtydligande har bemötts med tystnad.

Sedan har jag hört ordet användas i skiftande sammanhang, fem-sex gånger den senaste tiden.

Vad menar du med epicentrum? Har en stad ett sådant. Eller en atombomb?

Själv tycker jag att det bara hör ihop med jordbävningar. Det ställe på jordytan som ligger precis ovanför jordbävningens centrum. Inget annat.

*****

Det är alltså inte ...

.. bara jag, som reagerat.

Juiceupproret har startat.

*****

Ögonblick i stugan.

*****

Till stillheten ...

.. i stugan, där tankar blir färdigtänkta. Där snön blir skottad, och kaffet drucket. Med bulle och Rånepepparkaka till.

*****

Hemåt ...

.. genom vintervackra Luleå efter en utmärkt portergryta på puben. Jag blev bjuden.

*****

Svek

Jag skulle köpa juice idag. Av den sort som vi gillat bäst de senaste åren. Visserligen rätt dyr, men ibland har jag råkat ut för att hitta den på extrapris. Vi gillar att ta en "shot" av den till frukosten.

Ajöss Brämhults. Eller?

Men nu kanske jag får överväga att leta en annan sort. Förr har jag kunnat köpa den till ett literpris kring 36 - 40 kronor litern. Det har nämligen varit literflaskor hittills.

Vad skådade mitt norra öga idag, när jag som vanligt närmade mig kylen, där de står? Jo - små flaskor, där man snuvar oss på 1,5 dl. Och literpriset steg förstås till 42,60 på den affär jag för tillfället befann mig.

Fuuuult!

*****

Ba'så'ru'vet

På väg ut från lunchrestaurangen (vegetariskt idag) ser jag tre yngre kvinnor sisådär tio meter bort. De är på väg mot mig, tror jag. En av dem går med kryckor. Därför stannar jag vid dörren och håller upp den i tron att de ska in och käka.

Visst. Det ska de.
 - Varsågod, säger jag.
 - Det var en riktigt norrbottnisk man, som står och håller upp dörren och väntar, sa kryckkvinnan, och log.
Jag blev lite överraskad.
 - Ja, du ska veta att de flesta visserligen kan öppna dörren. Men när man väl passerar så tycker de att man kan ta hand om dörren själv, fortsatte hon.

Så'na är vi.

*****

Oslipad

Ibland är jag briljant. T.ex. på Facebook.

*****

Jaha

Då får man väl ändra planerna då. Vi hade ju tänkt se den film som vi missade i höstas. Idag skulle den visas på Folkets bio Royal på eftermiddagen. Glada gick vi dit. Sura därifrån. Det hade strulat med distributionen, så nu får vi vänta till den 27 januari istället.

Korparna. Baserad på Thomas Bannerheds debutroman med samma namn, som kom härom året. Reine Brynolfsson har fått strålande kritik för sin insats i Jens Assurs film.

Jag får ge mig till tåls och gå till tvättstugan istället.
Kul!

*****

Min inställning ...

.. till forskning i allmänhet är positiv. Tro inget annat. Utan forskning står vi oss slätt. Ofta leder den fram till bra saker, eller varningar för sådant som vi ska se upp med.

Men ibland undrar jag. Särskilt när nyheter om forskningsrapporter nästan blir komiska. Som idag. 

I morgonens nyhetssändningar talades det om en studie som hade kommit fram till att den mamma som ammar i minst sex månader, inte får diabetes. (!??)

Eftersom jag själv aldrig har ammat, eller forskat, undrar jag hur man ställer upp en hypotes för att ens börja undersöka en sådan sak. 

Sitter kanske ett gäng och pratar kring fikabordet. 

 - Du ... Vi kanske skulle kolla mammor som ammar sina barn. Hur länge måste de hålla på för att inte få diabetes?

Eller hur går det till. Nåväl. På något sätt, och av någon anledning har det väl dykt upp en frågeställning. 

Så nu tycker jag att någon snarast ska ta tag i det här problemet:

Varför får män, som snusat fram till 46 års ålder och dessutom botoxfyllt sina läppar, ont i knäna efter fyllda 82 år? 

Eller får de inte det?

Där har ni nå't att ta tag i.

*****

Här är länk till mer om amningsrapporten.

Socialt

Går iväg på lunch. Inget planerat sällskap idag.  
 - Friends blir väl bra, tänker jag.
Men jag ångrar mig direkt utanför dörren. Laxpudding. Usch!

Det blir Savoy istället. Går fram till baren för att "checka in". Där står syrrans barnbarn och tar emot.
 - Men hej, Maja.
 - Hej hej. Det var länge sedan.
 - Jo, jag trodde du bara jobbade frukostarna här på hotellet.
 - Nej, jag gör det mesta, säger hon och skrattar.

Jag betalar och går till buffén. Massor av grönsaksröror, bönor, avocado, rostad blomkål. Friterad torsk. Rostade rotsaker.
Blir petad i ryggen.
 - Hej, hur är läget?
Det är en kille, som jag träffade på en 40-årsfest för någon månad sedan.

När jag sätter mig ner piper telefonen.
 - Vars är'u?
A mässar och frågar.
Jag berättar.
 - Hinner jag dit innan du är färdi'äten?
 - Jodå.

Några minuter senare dyker han upp och vi njuter av maten. En kille kommer fram till A.
 - Hej, det var kul att se dig, säger han och de pratar vidare en stund innan han försvinner till sitt sällskap.
Jag är nyfiken och frågar vem det var.
 - Ambulanssjuksköterska. Men nu jobbar han tillfälligt på äldreboende. Marockan.

Till päronkakan med grädde, dyker en branschkollega upp och byter några ord. Hon är äldre än jag och vi känner inte varandra närmare. Vet bara att vi har gemensamma yrken.

Vi blir sittande i någon timme och pratar, men A är ju i jobbaråldern och måste bryta upp för att gå tillbaka till sitt. Han springer iväg till sin cykel och missar sin stuggranne.
Jag däremot, hejar på henne när jag möter henne i dörren, strax innan jag springer på fru Wollter ute på gatan.
 - Hej, säger hon. Allt bra?
 - Jojomensan, säger jag. Själv?

Vi drar vidare åt varsitt håll.

Så är det att bo i en "småstad".

*****

Bra avkylning ...

.. eller "cool down", som det heter på kontrollpanelen på gymets löpband, är att skotta loftgången när man kommer hem.

Vilken härlig vinter vi har. Snö, minusgrader och glatt humör. Precis som det ska vara.

Avis, va?
*****

De'blåser i ...

.. trä'a ida'. Och inte bara där. Flaggor piskar. Det ryker från taken och fåglarna vinglar, när de försöker ta sig mellan sina sittplatser. Stackarna. Det kan inte vara lätt att hitta mat idag.

Själv känner jag mig outsägligt lat. Vill helst inte gå utomhus alls. Men man vet ju aldrig. Jag har i varje fall hunnit med en sväng i frisörsyrket, varefter jag bytte karriär till lokalvårdare. Man är ju flexibel.

Kock står på tur närmast. Lunch måste vi ha. Den blir enkel. Mycket enkel. Gröt.

Det ryker från taken.

*****

Ett av de mest lästa ...

.. inläggen på senaste tid. Men ingen tycker något.

Eller är det så att alla håller med?

*****

Äh ...!

Tredje dagen med jämngrått väder. Så trist. Inget händer.

Vi ledsnade och åkte hem till stan. Tittade på utförsåkningen från Wengen istället. Där blev André Myhrer trea.

Och där sken solen.

*****

Stamställe

Här ute i skogen är möjligheterna något begränsade när det gäller promenadvägar. Åtminstone om man håller sig till just vägarna.

Men det innebär förstås också att man kan få uppleva samma sak i årets alla skepnader.

Som här:

Omdömet sviktar

Det är helt uppenbart att den ynklige man, som för närvarande innehar en av världens mäktigaste poster, herr Trump, är en person som saknar en hel del under sin blonda kalufs. Intelligens, sjukdomsinsikt, empati, bland mycket annat. Att han dessutom har en medarbetarstab, som verkar ha ungefär samma symptom, gör saken ännu allvarligare.

Är det verkligen ingen som kan rå på den där administrationen och göra slut på eländet. Nog bör det väl finnas någon klinik, som kan ta hand om dem. Det kan inte vara lätt att vara amerikansk medborgare nuförtiden. Att ständigt gå och skämmas inför hela världens befolkning kan inte vara kul.

Men det finns mera närliggande exempel på dåligt omdöme, men i en helt annan bransch. Jag tänker på HM, vårt världsomspännande skräpföretag. Där har någon marknadsförare, som förmodligen får se sig om efter nytt jobb nu, trampat i det berömda klaveret ordentligt. Det är nu en världsnyhet. Googla HM protest, så kan du bläddra sida upp och sida ner bland artiklar från när och mycket fjärran. I min garderob finns inte en textilfiber från detta företag. Det var längesedan, minst 40 år, ja kanske till och med 50. Och det är inte första gången på dessa år som HM har gjort bort sig.

Varifrån kommer allt detta dåliga omdöme, som egentligen bara skulle behöva uppgraderas till sunt förnuft, för att komma upp i någorlunda normalnivå.

Det må gälla såväl stort som smått, USA:s president, eller HM:s ledning. Förresten ... det är nog kategorin "smått" som gäller i båda fallen. I alla fall vad gäller det som eventuellt finns innanför pannbenet.

*****

En stor fördel ...

.. med mycket snö, är att det är enkelt att titta in genom vårt köksfönster.

I alla fall för ekorrarna.

*****

Mellan hav och skog

Av den utlovade solen sågs inte en enda stråle. Inte heller blev det utlovade åtta minusgrader. Det var mer än dubbelt så många.

Men vi gjorde en snabb raid hos Granngården och COOP och susade iväg till stugan i skogen vid havet. Till lugnet och de glada fåglarna. Till havsvidderna och trollskogarna. Till fredagsmyset och påföljande helg.

Livskvalitet.

*****

I Tatarstan ...

.. har någon suttit och försökt lösa korsord. Hen har då stött på ordet "ött" och funderat över vad det kan betyda. Givetvis slogs den ryska sökmotorn Yandex igång, och så hamnade tataren eller tatariskan hos mig.

Undrar om hen blev klokare av mitt inlägg?

*****

Nu börjas det

Är otålighet en dygd? Innan jag ber dig svara ska jag för att vara tydlig förklara vad en dygd är. Jag gör det genom att använda mig av den utmärkta tjänsten svenska.se som erbjuder inte mindre än tre ordböcker per sökord:

Klicka för bättre läsbarhet.

Se där. Nu fick du ett tips som heter duga.

Men tillbaka till frågan. Nu något mer förtydligad: Är otålighet ett uttryck för hög moral?
Själv svarar jag nog generellt sett nej på den frågan. Otålighet för mig är precis vad det säger. Man är dåligt tålig; kanske inte alls tålig; en vekling, rent av. (Wow! Det här var nog första gången du såg en mening med inte mindre än två semikolon. Fira!)

Den otålige har svårt att acceptera tingens ordning. Och även tidens dito. I det första fallet kan det vara positivt. Man vill snabbt fixa något som är snett. I det andra fallet är jag inte så säker på att det är ens riktigt friskt. Det ser jag flera symptom på, och jag tycker det har ökat. Tid heter tempo på latin, italienska och portugisiska. Tempot har definitivt ökat. Men tiden är konstant, även om jag ibland tycker att den går alldeles för fort. Det finns alltså ingen som helst anledning att skynda på den ännu mer. Tvärtom.

Så otålighet är negativ när det gäller att skynda på utan anledning. Kallas ofta stress.

Är det möjligen stress, när folk uppmanas "På söndag om två veckor börjar den nya deckarserien Ond bråd död. Men du kan se samtliga 35 avsnitt redan ikväll på SVT Play."
Jo, det är stress.

Och idag kom startskottet för ett annat uttryck för stress och otålighet. I programmet Nordegren & Epstein utbrast Gunnar Bolin att nu minsann, nu är våren på väg. Han hade hört en förmodad kattuggla vid torpet i Götaland.

Så nu börjas tjatet om våren. Sörlänningarnas eviga (tycks det) mantra. Innan vintern knappt har börjat. En och en halv månad innan vintersportlovet är aktuellt. I program, efter program, tidningsartikel efter tidningsartikel. Stress, stress och stress.

Stress innebär sjukdom. Och vad i fridens namn hände med Carpe diem, som numera i vita plastbokstäver pryder vartannat vitmenade hem. Uppklistrat någonstans. Fånga dagen. Lev i nuet. Folk gick kurser i det. Men kunskaperna fastnade tydligen inte.

Så påminn mig i maj. Påminn mig om att jag ska påminna dig om att nu - nu minsann är hösten på väg.

*****

Lugnt och skö ...

.. eeh, jag menar, TUNGT på gymet. När jag kommer dit vid kvart över åtta är den arbetande befolkningen klar med sina pass och vi andra tar vid. 

Ingen trängsel. Efter min 15-minutersuppvärmning på löpbandet idag, såg det ut såhär:

Jo, det sitter faktiskt en gubbe (i alla fall med grått hår) en bit bort, mitt i bilden.

Jag kunde välja fritt mellan alla "apparater". Själv har jag haft "jullov" och inte varit här på ett par veckor. Trodde att det skulle vara trångt såhär efter alla nyårslöften som folk brukar skryta med. Men så var det inte. 

Och du ... Det tackar jag för. Jag gillar lugnet. 

*****

Två tips

Heja SVT. Ikväll visades två program som gav mig mycket.

Det första var Lerins lärlingar. Så kul och intressant. Vi får följa ett tiotal funktionsnedsatta (ADHD, Autism m.m.) ungdomar, som får gå kurs med Lars Lerin som lärare. Vilka förmågor! Det ska bli spännande att följa dem i alla sex avsnitt.

Det andra var ett program från UR. (Finns alltså på UR Play.). Den mobila revolutionen. Den handlar om hur vårt samhälle förändrats på ett par decennier under påverkan av våra mobiltelefoner. Det var mycket där som jag blev påmind om, och som liksom bara glidit förbi och accepterats av mig. På gott och på ont.

Man fick lite tankar.

*****

9,6 kilometer

Idag blev det fotvandring. Ut på isarna, som vanligt. Nej - Jag blir inte less. Det är ljuset som fascinerar. Bland annat.

Dagens rutt blev lite annorlunda. Jag gick norrut via Norra hamnen. Ut vid Norrbottensteatern och Teaterhögskolan. Långt ute på fjärden tog jag av mot Mjölkudden och tog iland i villakvarteren där. Och då är det ju bara en kilometer till ett av våra kontor här i stan. Där finns kaffe. Och kokosboll. Klart man ställer upp.

Inte för att så många har tid att snacka, men det är i alla fall kul att få stora kramar och små intervjuer med gamla (Oj! Hoppas de inte läser här.) arbetskompisar. En knapp timme blev jag där och kunde orientera mig om tillståndet i företaget. Mycket hoppfullt. Trots stor förlust av största kunden under hösten 2017, har man nu slutit avtal med en ny. Hela Svenska Kyrkan kommer att handla sina resor här. Inte just på detta kontor. Vi har ju fyra till. Kul.


Men snart vänder jag hemåt i solnedgången.


*****

Dagen ser ut ...

.. att bli fin. Himlen är djupt blå. Azurblå, kanske. Eller förmodligen norrbottniskt blå. Det duger bra.

Stjärnorna därute har slocknat. Solen är på väg upp någonstans i sydöst. Men ännu dröjer det en knapp timme.

Dagen ser ut att bli fin.

*****

Vissa dagar

Sedan jag steg av jobblivet har jag ofta fått frågan om vad jag gör på dagarna. Ofta svarar jag att jag knappt vet, men att dagarna går ändå. Ofta svarar jag att "idag har jag varit på gymet, ätit lunch med gamla arbetskamrater och sedan sett en film på Folkets bio på eftermiddagen. Eller också har jag varit på fotvandring, dvs promenad med lite mer stuns. Gärna ute på isarna såhär års. Och helst där det finns vida vyer att betrakta. Sedan läser jag en del. Ibland händer det att jag går på föreläsning på Vetenskapens hus, eller bara sätter mig på bibliotekets välsorterade tidskriftsavdelning och tittar på den vackra utsikten över Norra stadsfjärden samtidigt som jag bläddrar i något exklusivt magasin. Kanske tar jag en fika en trappa ner på Kulturkaféet efter att jag slunkit in i konsthallen, som också finns i Kulturens hus.

Men så finns det en del dagar som blir blaha blaha. Mycket sällan. Men de existerar. Idag är en sådan. Vaknade i morse efter en natt med orolig och kort sömn av dålig kvalitet. Lätt huvudvärk. Tänkte förstås gå och träna, men det fick vara.
 - Du kan ju gå imorgon, sa Benke, innan han försvann till universitetet och jobbet.

Jag gick och lade mig en stund på soffan, medan jag väntade på paracetamolens effekt. Jag somnade inte, men det var nära. Läste en del. Löste DN:s söndagskryss (det mest spännande och svåra) och lyckades få det färdigt. Det är en bedrift. Det tycker i alla fall jag.

Tog en frisk promenad. Alltså ingen fotvandring. Nej, en frisk promenad till Bistro Norrland för lunch. Ser utländska turistgrupper ute på isen och träffar på ett ungt engelskt par i restaurangens entré, där de begär lite tolkning av menyn. Det fixar jag förstås, förutom att jag inte vet vad sej heter på engelska. Men de stannar inte. Tycker att det är för tidigt för lunch såhär vid elvatiden. De försvinner ut på isen. Planerar att komma tillbaka senare.
 - Och du vill satsa på en lunch, säger killen bakom bardisken, när jag går fram för att beställa.
 - Ja, eller ska jag ta en stor whisky, säger jag på skämt.
 - Eller kanske för att träffa mig, säger Anders, som jobbar här och kommer förbi i bakgrunden, hälsar "god fortsättning" och undrar om jag mår bra sådär i största allmänhet. Han är gift med en f.d. kollega till mig.

Beslutar mig för sejen som serveras elegant upplagd tillsammans med en rödbets- och couscoussallad och en spenatsås. Väldigt gott.

Sitter kvar med mitt kaffe en bra stund. Tar en finsk pinne till. Studerar livet omkring mig. Filosoferar. Men efter halvannan timme går jag ut i friskluften igen. Gör några ärenden och går hem.

Träffar tre grannar nere i "lobbyn" i trapphuset. De sitter där och pratar. Hundarna Lexus och Engla vill leka med mig. Lexus är en korsning av grönländare och labrador och oändligt tillgiven. Gillar mig. Engla är en liten dvärgpudel som bara vill busa, gnaga på mina händer och hoppa.

Damerna berättar att en av våra grannar avlidit idag. Hon har inte bott hemma på ett tag. Alzheimer av allvarlig typ gjorde det omöjligt.

Läser lite. Eller gör ingenting. Slappar. Fixar eftermiddagskaffe. Lyssnar på Nordegren och Epstein.

Inget händer.
Så är det. Det behövs.
Vissa dagar.

*****

Lång väg hem

Inte bara "våra kvarter" var avspärrade idag. När vi började vår hemfärd lyssnade vi på P4, som vi oftast gör, när vi ger oss ut på vägarna. Trafikradion.

"E4 avspärrad helt i båda riktningarna vid Börjelslandet. Avspärrningarna kommer nog att vara en bra stund, eftersom det är en olycka med flera fordon inblandade. Och det är stora fordon."

 - Jaha! Vad gör vi nu då? Vi måste ju förbi där.

En förhoppning var att vi skulle kunna smita förbi om vi tog den smala vägen via Sundom. Trodde vi, ja. Det var precis några hundra meter från korsningen ut på E4 som olyckan skett. I riktning mot Luleå.

Så det var bara att försöka tänka om. Det var enorma köer in mot stan. Men så kom jag på att om vi tar österut (istället för väster-/söderut), så kan vi åka runt hela Persöfjärden och komma ut på E4 några kilometer längre bort. Så fick det bli.

På slingrig väg tog vi oss runt. Det blev den väg som senare blev den som trafikledningen förordade. Istället för de 39 km vi normalt har mellan stugan och stan, så blev det nu 76 km.

Slut på äventyr för idag, hoppas jag.

Vi hade en långtradare före oss. Tack och lov. Vägen var så smal, så när det kom långtradare i motsatt riktning, var de tvungna att stanna för att snirkla sig förbi varandra. På så sätt gick trafiken lugnt och säkert.

*****

Jaha

Så verkar vansinnet ha nått även vår närhet.

Kanske ska vi bosätta oss i stugan?

Uppdatering: Det var falskt alarm. Avspärrningarna hävda. Nu kan vi ta oss hem. 

 

*****

Plötsligt ...

.. upplevde jag vissa makabra inslag i min närhet.

*****

Dags att summera

Jag har ju för vana att notera alla fågelarter jag ser på eller från vår tomt på Rånlandet varje år. Och naturligtvis har jag hållit mitt löfte för 2017.

Det blev ett lika bra år som 2016. Båda åren lyckades 42 arter komma inom synhåll för mig. Inte samma sorter, men lika många.

Här kommer listan:

1. Gråspett 04 jan.
2. Talgoxe
3. Större hackspett
4. Talltita
5. Blåmes 05 jan.
6. Svartmes
7. Nötskrika
8. Skata 27 jan.
9. Tofsmes 17 feb. Ny art för tomten. 2 individer.
10. Grönfink 25 feb.
11. Grönsiska 10 mar.
12. Korp
13. Kråka
14. Sidensvans 23 mar.
15. Bofink 25 mar (Ovanligt tidigt)
16. Gråsiska 01apr.
17. Ringduva 14 apr.
18. Koltrast 15 apr.
19. Gulsparv 21 apr.
20. Sparvhök 22 apr.
21. Berfink 23 apr.
22. Trana
23. Morkulla 29 apr.
24. Järnsparv 30 apr.
25. Tornfalk 05 maj.
26. Dubbeltrast 06 maj.
27. Rödvingetrast 07 maj.
28. Sångsvan
29. Jorduggla 12 maj.
30. Svartvit flugsnappare 13 maj.
31. Orre
32. Kanadagås 19 maj.
33. Björktrast
34. Taltrast
35. Silvertärna 21 maj.
36. Lövsångare 27 maj. (Ovanligt sent.)
37. Storskrake
38. Drillsnäppa
39. Ladusvala 06 jun.
40. Grå flugsnappare
41. Sädesärla 30 jun. (Normalt i april men detta var första gången i år på vår tomt.)
42. Storspov 01 aug.

Det här är ju på inget sätt de enda fåglar jag sett. Men det är som sagt observationer gjorda på, eller från tomten. Jag skulle kunna tillägga rariteter som lärkfalk, havsörn, dvärgmås  med flera, som setts i trakten. Men det är alltså i det här sammanhanget en helt annan sak.

Vilka noteringar har du?

*****

Skön vinter

Minus 17 grader, blå himmel och totalt vindstilla på vita skogsvägar.

En ynnest.

Annat har dom det söderut, läser jag.

*****

I fönstret bakom ...

.. min sänggavel ser jag att det börjar ljusna redan vid halvniotiden.

Det ser ut att bli en fin dag.

*****

Stugan på Rånlandet ...

.. ligger djupt inbäddad i snön. Men det ökar bara mysfaktorn. Vi kommer ut vid lunchtid och får brått att fixa mat åt fåglarna, som tack och lov inte hade hunnit tömma restaurangens alla förråd. Vi var ju här fredag före nyårsaftonen och fyllde på. Men det som fanns kvar skulle inte ha räckt mer än idag.

Vi fick förstås också röja för vår egen framkomlighet innan vi fick slå oss ner med en fika.

Nu är det bara att fortsätta njuta av stillheten, den värmande brasan och Vinterstudion på SVT.

*****

Inte underligt

Att jag känner mig tveksam till kulturyttringar från det stora landet i väster, bör vara väl känt. Jag har ett visst förtroende för en del sidor av det landet, men ofta så bleknar det. Inte minst har jag undrat hur det är ställt, när en fullkomlig blådåre kan bli president, trots att han är vald på "demokratiska grunder".

Men många svenskar beundrar ohöljt allt som kommer därifrån. Utan att sålla. Det är vanor (skrikande programledare; läs Luuk), seder (Halloween), glamour, film och teveunderhållning. Allt det där som fullkomligt sköljer över oss och som dränker det mesta av den kultur som finns på närmare håll, eller på andra håll i världen.

När jag ser en krönika i en av våra lokaltidningar blir jag nästan lite skrämd. Den är skriven av en krönikör som jag vanligtvis gillar och håller med. Men nu trampade han igenom, om man säger så.

Och jag inser att det inte är underligt att det blir som det blir, när jag ser hans preferenser i det utbud som finns. ".. den högsta formen av kultur." Jo, jag tackar jag! Och betackar mig. Själv har jag bara följt serien Bron bland de exempel han beskriver som världsklass. (Även om jag tycker att Saga börjar bli lite för robotaktig för mitt gillande, om man ska döma efter första avsnittet för i år.)

Men det kanske inte är så konstigt att även svenskproducerat anpassas efter mönster från USA. Störtfloden påverkar förstås.

*****

Inte som tänkt

Vi brukar väl inte vara så väderkänsliga. Men tankarna på att åka ut till stugan i skogen vid havet, la vi så att säga på is. I alla fall idag. Det får bli trettondagsafton i stan istället. Sedan får vi se hur resten av helgen artar sig. Jag tycker inte att man behöver ge sig ut på vägarna i snöyran (som dessutom spås bli värre framåt eftermiddagen), när man inte behöver.

Det får bli som det blir.

Snö har vi. Och mer kommer det. Det är ju vinter, för sjutton.

*****

Avd. Mänskligt beteende

Kan du förklara varför man i femtongradig kyla tar på sig en jacka (gäller tjejer), eller rock (gäller killar) och går ut på stan utan att knäppa densamma?

Det verkar bli mer och mer vanligt. Jag kan förstås medge att de flesta är välklädda här i stan. Dunjacka (motsv.), halsduk, mössa och vantar eller handskar. Men var tionde person av relativt ungt snitt struntar i vantar, har ingen mössa, och framförallt så knäpper de inte ytterplagget. Jo, om det blåser, så håller de krampaktigt ihop fronten för att det inte ska flaxa för mycket. Men annars tycks de tro att oknäppt är tjusigt.

Det tycker jag är knäppt.

*****

Det där gick ju jättebra

Det var inte utan att jag kände mig präktig utöver det vanliga idag, när jag gjorde några nödvändiga inköp. Yoghurt (närproducerad, förstås), mjölk (ekologisk och närproducerad, förstås), och svenska äpplen (förstås).

Sistnämnda lades inte i plastpåse (förstås) utan i min medhavda och specialutformade frukt- och grönsakspåse. Den som ingick i ett litet set om tre stycken, som jag fick i julklapp.

Och det gick ju bra.

Bara man vill.
Förstås.

*****