.. sushimåltiden jag ätit avnjöts ikväll på den japanska restaurangen i kvarteret intill vårt. Kazoku heter den och är absolut värd ett besök.
*****
Allt - Inget
Nedkast - Uppkast.
Med krydda och en del snygga bilder.
Från en, för många okänd del av Sverige.
Nu!
Gäst tillrest i morse med flyg. Nyårsfirande väntas. Fler gäster väntas på nyårsaftonen. Det kräver planering. Meny ska diskuteras. En utekväll eller två, likaså. Ja, det är en del att stå i såhär på årets sista dagar.
Dessutom kan det bli så att vissa gäster inte kan komma, eftersom vädrets makter verka sabotera. Om man nu kan lita på prognoserna.
Vi får se hur det blir.
*****
Nu tycker jag att regeringen ska ta itu med elmarknaden. Den ter sig för närvarande helt obegriplig för mig. Ingen kan förklara prissättningen. I vilka andra sammanhang tolererar vi att betala för sådant vi inte får förklarat för oss?
Här nedan ser du den statistik som jag kan ta ut i Luleå Energis app idag. Det gäller vårt fritidshus. Nyss fick jag också ett meddelande om att "För närvarande är elpriset väldigt högt. Såhär gör du för att minska .... bla bla bla". Kolla vår förbrukning under året. Eller rättare sagt - vårt pris under året.
I vintras tillbringade vi en hel del tid därute i skogen. Januari till oktober har priset hållit sig på acceptabla nivåer. Men i november - december har vi inte varit på plats alls och haft temperaturen på 9-10 grader hela tiden. Jo, en gång har vi varit där en helg. Då var det ovanliga novembertemperaturer de två dagarna. Plus - alltså plus åtta grader. Drygt. Så att värma huset var inte så elansträngande. Vi har ju kamin också.
Och ja - jag vet att prisnivåerna i mitt område är låga jämfört med vad ni har i sydsverige. Men på senare tid har vi haft samma nivå som elprisregionerna 3 och 4. Förklara, tack!
För några dagar sedan skylldes det på att "... det blåser för lite." Vindkraften föll bort, alltså blir elen dyr. Här har vi snart Europas största vindkraftpark. Dessutom har vi vattenkraft. Vi har genom tiderna offrat natur och miljö för att kunna 'exportera' till bl.a. Svealand och Götaland.
Enligt SMHI har vi idag måttlig till hård vind i stort sett i hela Sverige. Kulingvarning har också varit aktuellt. Och då har elen blivit dyr igen. Hur ska dom ha det, egentligen?
Ursäkta mig ... men något lurt är det.
*****
Världsläget är ju som det är - mörkt. Tyvärr ser det inte ut att bättra sig snabbt heller.
I snart ett år har vi dragits med Ukrainakriget. Det som till och med Putler accepterat. Att det är ett 'krig' alltså. Det är nog första gången i världshistorien som han och jag är överens. Men den positivismen ser jag inte som långvarig.
Men inspiration från Ukraina har nu Xi Jinping börjat skissa på något liknande mot Taiwan. Det kan verkligen bli farligt med tanke på det lilla landets kompis USA.
I Myanmar är det också eländigt med krigsvåld mot minoritetsgrupper. Folk lider, folk dör i mängder.
Och nu börjar Serbien ta sig ton mot grannlandet Kosovo också. Bullar upp med styrkor längs gränsen. Ännu en konflikt i Europa. Det är det minsta vi behöver. Dessutom borde f.d. Jugoslavienländer ha blivit avskräckta, tycker jag. Det är ju inte längesedan som det verkligen var krig där. Lär sig folk aldrig. Eller härskare.
Som sagt - ännu en pandemi sveper över världen.
Var finns vaccin?
*****
Jag vet att jag påpekat det förr. Ska man julhandla väldigt bekvämt, så ska man göra det på julaftonen. Mitt på dagen är bäst. Ett ärende hade jag. Ingen julhandel, men havererade kängsnören krävde nya. I gallerian Smedjan syntes knappt en enda person. Jo, på fiket satt det ett tjugotal gäster. Men i övrigt var det lugnt. På 7 minuter hade jag köpt skoremmar och vandrat vidare till nästa butik för att köpa trisslotter. Enkelt och bekvämt. Ingen stress.
Men jag anade vart folk hade tagit vägen. Nio kallgrader, noll vind, soluppnedgång. Så oerhört vackert. Isvägarna öppnade idag för gångtrafik. Det passade luleborna på att fira med att gå ut och njuta. Inte lika många som en dag i mars, men att det överhuvudtaget är öppet till jul, är ovanligt.
Vi höll oss dock på land idag. Väntade besök hemma. De skulle ringa när de var på G, och vi hann en lagom runda innan.
God Jul
*****
Syrran bor i mitt barndomskvarter. Fin gård. |
Där var det full rulle. Barn och barnbarn och barnbarnsbarn sprang omkring och lekte. Vad vet jag inte, men det hördes. Store Rufus var också där. En jätteschnauzer, som också ville leka.
Nåväl - det blev kaffe och bullar, kakor, karameller. Några av gästerna traskade iväg hemåt till sina egna förberedelser. Så blev det även för oss så småningom. Julklappar utväxlade.
På hemvägen såg vi Manhattan ... eeh ... stadsdelen Kronan på andra sidan Skurholmsfjärden. |
Sådär'ja! Då var det godaste limporna fixade. Fyllda med aprikos, russin och rostade solrosfrön. Jo, ett tärnat äpple också. Du hittar receptet här.
Renköttbullarna har hemligt recept. Tyvärr för dig.
Midvintersolstånd idag. Närmare bestämt klockan 22.48 ikväll. Då vänder det. Eller...?
Nja - det tar ett par dagar innan ljuset börjar stegras. Minut för minut. En per dag i nästa vecka. Men det börjar inte imorgon, om du nu trodde det. Imorgon är dagen faktiskt en minut kortare.
*****
... lyssna på nyheterna, eller följa med i olika medier. Världen är ju i högspänningsläge, minst sagt. Pandemin pågår fortsatt. Inget tvivel om den saken. Lägg på det Ukrainakriget, som får återverkan inte bara där, utan världen runt på olika sätt. Livsmedelsbrist i vissa afrikanska länder, t.ex. Ukraina har ju varit en stor producent och exportör av viktiga livsmedel. Jag vet inte om Putler fortsätter att godkänna den exporten.
Och nu kommer denne despot med fler förtäckta hot. Mer och mer allvarliga. Kärnvapen är inte uteslutet. Tidigare var det taktiska kärnvapen han nämnde. Nu är det interkontinentala kärnvapenrobotar på gång. Och det inom kort, som han säger.
Som sagt, man törs snart inte lyssna. Men man måste väl. Tyvärr!
*****
.. närmare och närmare. Här är fördegen till Berts godaste bröd på gång. Den ska jäsa till imorgon då huvuddegen kompletterar. De torkade aprikoserna som ska vara med också, ligger nu i blöt, för att bli möra och goda. Osvavlade, ekologiska förstås.
Och rödlöksmarmeladen är igång på spisen. Den blir så god. Bra till skinka, eller köttbullarna - de som blir till under morgondagen. Gjorda på renfärs.
Rödlöksmarmelad på G |
*****
Men då kommer det väl någon som säger att det vore toppen för en så'n som jag.
Kallbad har jag ibland nyttjat på fjällvandringar, då inget annat erbjuds. Man tvättar sig i en fjälljokk och lägger sig sedan i den för att skölja sig och hoppas att det inte finns någon inom en kilometer nedströms som hämtar dricksvatten i samma vattendrag. Oftast är det inte så.
Men att förbereda sig för det som väntar vinterbadarna här i innerstan - näe, det får vara för mig.
Fast det finns ju en bastu att värma sig i, förstås.
Bara som ett bevis på att jag inte alltid varit så feg, visar jag här en bild tagen vid Vassijokka en solig augustidag 1958. Det var en väldigt varm augustimånad. Vi tillbringade en vecka i fjällen med högsommartemperatur, förutom de två sista dagarna den veckan. Då vaknade vi till nyfallen snö på topparna.
Mamma står och väntar på att den kåsa vatten hon just slungat iväg mot mig, ska landa på min rygg. Jag förstår vad som väntar. |
Hur skulle vi nu göra? Ska vi åka ut till stugan i helgen. Kosta på oss en elräkningshausse. Eller ska vi stanna hemma i helgen. Ja, normalt skulle vi säkert ha åkt dit för åtminstone en övernattning. Men vi avstod. Det jag hittills sett av vad förbrukningen i december har kostat hittills, avskräcker. Och då har vi inte ens varit där, utan den el vi förbrukar är underhållsvärme (vi har 7 grader i huset), kyl och frys, och en adventsstjärna. Jag tänker inte föda elföretagens vinster mer om jag kan undvika det. Visst - jag vet att du som bor söderut har det ännu värre, men nu har vi ungefär samma priser här uppe i norr. Utan kompensation. Vi, som har både fullkomligt tilllräcklig produktion, som vi delvis exporterar och en längre kallperiod än du i syd, kommer förmodligen inte att få något alls.
Jag tycker nu att elbranschen borde avstå hela eller del av sin vinst (de gör ju ständigt miljardvinster) en tid framåt och låta oss betala vad det då kostar.
Nåväl. Vi åker ändå ut för att titta till vistet. Allt i sin ordning. Vi har tänkt kosta på oss en långhelg vid trettondagen i alla fall, men det blir då på nästa elräkning.
Nu sopar vi och skottar altanen. Vill gärna ha den så snöfri som möjligt. Snart har vi ju solläge där igen.
Säger God Jul stugan, och kör hemåt i solnedgången.
Vägfoto: Benke |
Hans "show" Kaffet berättade nämligen om en tågresa från Umeå till Stockholm. Han råkade hamna i samma kupé som Sara Lidman, P-O Enqvist och Torgny Lindgren. Han råkade även spilla ut kaffe över dem, vilket ledde till både det ena och det andra.
Som sagt dråpligt roligt är det. Det här var sista föreställningen för året, tror jag. Men jag har redan sett signaler om fortsättning under vintern. Håll utkik och passa på. Skratt förlänger livet.
Lite mat och ett glas vin i loungebaren innan föreställningen satt fint. Här råkade en sedan många år utflyttad luletjej få syn på oss. Det blev kramkalas. Senast vi sågs var i Helsingfors, då vi plötsligt anlitade samma restaurang och bokat samma hotell. Det kan du läsa vidare om här. |
.. här i stan, så hamnar man vid vatten. I alla fall om man håller sig i innerstan. Det är ju där jag bor, så det finns inte så mycket att välja på, om man inte tar sig utanför "tullarna", som i detta fall får vara fastlandet. Innerstan ligger ju på en halvö, med vatten på inte bara tre, utan på fyra sidor. På den fjärde sidan möts man av en innerfjärd.
Idag visade sig solen. Jag fick skuggan av mig själv projicerad på en garageport till ett varuintag, när jag gick hem från dagens träningspass. Skuggan dök upp rätt plötsligt. Så plötsligt att jag nästan hoppade till av rädsla. Gick i andra tankar, förstås.
Dessutom var det väl första gången på flera veckor som jag såg solen. Så ovana kan nog läggas till orsaken.
En promenad efter lunch gjorde alltså att jag hamnade vid Södra Stadsfjärden, då solen hade tackat för sig för idag. 16 minusgrader. Absolut vindstilla.
Arktisk skymning.
Hälsade också på älgen på Floras kulle. |
"Vad är konst, och vem bestämmer det?" Det var ämnet för den föreläsning jag valde för denna dag. Senioruniversitetet arrangerade. Bertil Sundstedt, själv konstnär från Boden, men nu boende i Luleå, föreläste. Och jag hade väl lite fördomar om vad en konstnär anser om frågan.
Konst började som ett bildspråk, som fungerade långt innan skriftspråk "uppfanns" och etablerades.
Bilder målades av grottmänniskor förmodligen för att berätta något. Något annat sätt än grottmålningar kanske inte fanns.
Men som föreläsningen utvecklade sig, så insåg jag att föreläsaren och jag är helt överens. Konst gör bara konstnärer. Om någon annan gör något "konstigt" är det inte konst. Här pratades filosofi från grekisk och romersk storhetstid. Här behandlades och ifrågasattes tesen om att allt kan bli konst. Nej, så är det inte. Men det finns en riktning som t.ex. den konstnär (namnet glömt), som ställde ut en urinoar på tvären på en utställning tidigt i förra seklet. Han kallade den "Fontän". Då blev den konst.Själv ifrågasatte jag härom sistens vad som kan betraktas som konst. Och min teori överensstämde med det som framkom alltså med all tydlighet i föreläsningen.
På pricken, tycker jag.
Fylld av självförtroende vandrade jag hemåt efter ett par timmar. Det tog inte lång tid. Universitetet för oss seniorer ligger i kvarteret intill. Det är snudd på konst.
*****
En gång i kvartalet brukar det nog bli. Men det varierar. Då träffas vi gamla medarbetare på Nyman&Schultz/American Express för att äta lunch och skvallra.
Idag var det dags. Vi var sju personer denna gång. Det varierar också. Tidigare i höst var vi bara tre vid ett tillfälle.
Givetvis pratar vi om oss själva. Berättar vad som hänt sen sist. Idag kunde jag dessutom redovisa möten med f.d. kolleger som liksom försvunnit ut i andra verksamheter, kanske flyttat från stan. De möten jag kunde redovisa var säkert med personer jag inte sett på 20-30 år.
Två av oss på dagens möte har ju också nått pensionsålder för länge sedan, men min kompis från barndomen jobbar kvar på resebyrån trots sina snart 74 år. Det funkar fint. Jag har nästan svårare att fatta att de där ungdomarna som jag en gång chefade för har gått och blivit snart 60 allihop. (Hoppas de inte läser här, för då får jag väl på moppo.)
Åldern finns i alla fall inne för att hälsan ska komma på tal. Genomgångna skavanker av varierande grad. En av oss kom på krycka. En lårbensbrottare. Hon hade snavat på ett staket.(!!!?)
Men positiviteten finns. Många skratt.
Jag gjorde ett fynd idag. En liten bortglömd burk längst bak på en hylla väckte plötsligt mitt intresse. I den burken lade vi förr i tiden - och jag menar förr i tiden - alla konsumkvitton. En gång om året räknade man ju ihop dem och skickade in för att erhålla sin återbäring. Så går det ju inte till nuförtiden, så jag förutsatte att burken var tom.
Det var den inte. Förutom en så'n där plastgrunka som man använder för att låsa upp kundvagnar på affären låg där ett mynt. En 32 år gammal slant med värdet 10 öre. Det var länge sedan jag såg ett så'nt. Verkligen.
Nu undrar jag. Sitter jag på en förmögenhet. Kan det vara värt något. Finns någon numismatiker i läsekretsen som kan ge mig ett råd. Kan myntet ha stigit i värde? Kanske hundrafalt. Det skulle ju bli ........ bortåt .... ja, jag vågar nästan inte tänka på det. Få se nu ... hm? ..... 1000 öre ... Jaha det blir ju 10 kronor.
Ridå.
.. hindrar inte föräldrar med barn att ta plats på den tillfälliga läktaren i Stadsparken. Det är tradition sedan många år att Luleå Stassteater (Jo, de heter så. En fristående teatergrupp.) spelar upp dagliga berättelser fram till jul. Scenografin är tomtens lilla hus och vad som händer kring det inför julen. Det brukar vara väldigt fantasifullt. Barnen gillar det och det händer att de lägger sig i, när det händer något som de inte vill vara med om.
Vi gick bara förbi i skymningen. Det såg ut att vara fullsatt, men vi mötte barnaskaror som fortfarande var på väg dit. Det var ungefär 10 minuter till föreställningens början.
Årets sista vinprovningskväll i kvarteret ägnades helt åt bubbelviner. Äkta champagne, men även andra sorter. Av varierande kvalitet och smak, ska jag också säga. Liksom stora prisskillnader.
Den första var en roséchampagne från Moët & Chandon. Friskt och gott till ett pris av 539 kronor.
Men den största överraskningen fanns i glas nummer 2. Detta var det vin som fick bäst betyg av oss alla. Gusborne Rosé Brut. En orangerosa variant. Inte äkta champagne, men gjort enligt den metoden. Överraskningen framförallt var att ursprungslandet var ... håll i dig ... England! Pris 399 kronor.
Vi har förstås en lite knepig fastighet att ta sig in i för en som är obekant med kvarteret. Postadress är Skomakargatan, men publik entré är från Stationsgatan. Det är ordentligt skyltat, så det borde inte vara problem. Men den här killen hade försökt ta sig in via garagenedfarten, av någon anledning.
Nåväl - nu finns den på plats här hemma. Världens snyggaste kalender. Som vanligt visar jag inte mer än omslaget.
-----
Apropå spår - nu ska man lätt kunna spåra polisen också.
De har en ny policy som trädde i kraft nyligen. Det råkade jag höra i radion i veckan.
Det ska ge trygghet, sägs det. Och det har jag inget emot. Förr i tiden gick konstaplarna omkring och patrullerade till fots.
Så sker även nu, men med utgångspunkt från en bil. Den blir så att säga en polisstation. Mycket uppskattat av nyfikna barn, som ibland också får provsitta i bilen.
-----
Nu har jag även spårat den som spårat på vår gård här i stan.
Jag blev ju härom veckan lite ställd, när jag upptäckte något som jag tolkade som harspår i snön.
När vi kom hem från att ha gjort ärenden i eftermiddag och precis skulle låsa upp dörren fick jag se något som rörde sig nere bland hallon- och krusbärsbuskarna nere på gården. Jo - mycket riktigt - en hare skuttade omkring där. Jag förstår inte hur den hamnat här mitt i stenöknen. Visserligen gågator i stor utsträckning, men det är också många gator med biltrafik. Någon skog finns inte närmare än den s.k. Gültzauudden, visserligen på cityhalvön, men minst 1,5 km bort. Nåja ... vi får väl hoppas att den är försiktig och kan ta sig ut och in från gården. Den är ju rejält inhägnad med plank. Kul ändå, med lite naturliv i stan. Och inte bara fåglar.
Jag trodde rätt - det var hare. |
*****
.. innebär inte speciellt mycket för mig. Man är väl van, som norrbottning av födsel och ohejdad vana, kan jag tro. Inte heller ligger jag sömnlös på somrarna bara för att det är ljust dygnet runt. Några mörkläggningsgardiner, eller persienner är det inte tal om heller.
Det finns ju det som förgyller det mörka. Dit hör förstås julen, som jag firar - inte som religiös högtid, eftersom jag är otrolig - utan som ett festligare slut på ett år. Midvinterblot light, kanske.
Förgyllningen består också av det faktum att av våra 6 orkidéplantor här hemma, står nu 5 i knopp. Och idag slog den allra exklusivaste ut med sin första blomma. På samma stjälk finns ytterligare sex knoppar som kommer att slå ut efterhand. Inte nog med det. Denna cymbidium erbjuder därefter ytterligare en stjälk, som kanske kommer att blomma i januari.
Den har en lite speciell historia. Gammal i gården. Kanske 12-13 år, jag minns inte så noga. Den tillbringar mesta tiden ute på vår balkong. Även vintertid, för den tål frost. Nu har jag aldrig utsatt den för frysgrader, för så fort den visar blomningstendenser åker den in.
Fin är den. Sparsmakad i färg, men komplicerad i formgivningen.
Eller hur?
*****
Det har ju blivit olämpligt att använda n-ordet för att benämna svarta personer. Det har jag full förståelse för.
Härom dagen satt jag på ett fik, där det strömmade musik lite lågt ur högtalarna. Jag fick för mig att det var lite "julstil" på låtarna. De hördes inte alltför tydligt vad gäller texter.
Men jag tror jag hade fel. Någon jul gick inte att skönja, när Alma Cogan dök upp med någon gammal slagdänga från många decennier sedan.
Plötsligt hörde jag texten:
You must never do a tango with an Eskimo
No, no, no, oh dear, no
When a lady from Nebraska's at a party in Alaska
She must never do a tango with an Eskimo
You can do it with a Latin from Manila to Manhattan
You can do it with a Gaucho in Brazil
.. "rullningar" av degkulor och långa gräddningstider i bara 130 grader, är nu årets Råneåpepparkakor snyggt paketerade i fina burkar. 171 kakor - ja, nu har vi förstås smakat sammanlagt 4 stycken så då återstår bara 167.
Men det är väl bra?
*****
En stor skara av dem dog vartefter. Alltid våldsamt. Självmord. Sprängda i luften.
Nej - den boken var nog skriven för att bli actionfilm. Den genre som jag aldrig intresserat mig för.
So, goodbye David Baldacci.
Nu tar jag itu med en Smirnoff istället.
Millenniumserien var jag hängiven. I alla fall originalet av Stieg Larsson.Den där Lagercrantz, som tog vid, blev inte något för mig av någon anledning.
Och nu blir det som sagt, en´ Smirnoffs Karin som fått axla ansvaret för Lisbeth Salanders och Mikael Blomkvists vidare äventyr. Om nu Mikael ens är med i Havsörnens skrik. (Jo, det är han, ser jag redan av omslagsfliken.) Jag har ju läst Karin Smirnoffs böcker om bror och mor och ner och hem. Speciella vad gäller språk.
Hur nu detta kan användas i den här spänningsromanen återstår att se.
Man måste ju ut och gå en runda, om man nu inte har något annat för sig. Vi har ingen ursäkt att låta bli. Det får bli "Antikrundan". Den som går via Östermalm och runt hela Skurholmsfjärden. Du vet den som Roffe Bengtsson lovordade i någon humorsketch för länge sedan, när han på bredaste luleådialekt proklamerade "På Skurholmsfjärden en sommarmorgon - mot framtidens land, på en gummimadrass".
Efter någon timme har man rundat innerfjärden och kommer tillbaka hem för en kopp kaffe och en saffransbulle. Det är man förtjänt av.
Inte är det så dumt.
*****