Jag glömde ju ...

.. att nämna en viktig händelse i samband med gårdagens teaterföreställning. Attentatet mot Norrskensflamman 1940. 1900-talets största politiska terrorattentat i Sverige åskådliggjordes på ett fantastiskt sätt i pjäsen.

Tillhör definitivt Luleås viktiga historia.

*****

Det finns ...

.. för få fikaställen här i stan. Ibland är det stört omöjligt att få plats, trots att vi har minst 12 ställen inom 500 meter från bostället.

Men idag lyckades det. Kanelbulle till första koppen. Kolagömma till den andra.

*****
Uppdatering: Det finns minst 13 ställen.

Historia

En kväll med nya kunskaper. Historia med allvar och humor. Det var vad som bjöds på Norrbottensteatern igår kväll. I form av en musikteaterföreställning.

Fullsatt salong. Och eftersom det pågick flera föreställningar på de olika scenerna i huset, så var det stundtals rätt packat ute i foajén. Snudd på oframkomligt, faktiskt. Kanske dags för utbyggnad?

Nybergs mekaniska verkstad handlade det om. Om krigstider, spioneri, sabotage, Franco, Hitler, och svenska arbetsläger. Jo, det var en rejäl historielektion vi bjöds på. Med skruv.

Själv kommer jag ju ihåg Nybergs mekaniska, från min tid i Kiruna. Företaget finns kvar än idag och numera även runt om i norra Sverige.

I Kiruna jobbade en kille, som blev kontaktad av en ligaledare från ... ja, han var tysk, men hade anknytning till Moskva. Han ville ha hjälp med att tillverka bomber. Sprängämnen som skulle placeras på malmbåtar som fraktade malm från Kiruna till krigsherrarna i Europa, fascister och nazister. Och vänsterrörelsen hoppade på planerna. Motstånd skulle det bli.

Det går som det går. Och när "skruven" kom mot slutet, så gick jag på den också. Tänkte - "men det här måste jag googla  ... aldrig hört talas om".

Men så avslöjades bluffen.

Nästan tre timmar tog det innan vi tumlade ut i norrbottenskvällen igen. För min del fylld med nya kunskaper. Vi fick ju aldrig någonsin lära oss något om det lokala livet under kriget, när vi gick i skolan. Fullt upptagna med att plugga Magnus Ladulås, Sigismund, Dackefejd och Birka.

En väldigt bra uppsättning. Vilket driv. Vilken musik. Vilka sångare som Norrbottensteatern har. De skulle kunna fixa vilken succémusikal som helst. Karin Paulin, en av skådespelarna har jag skrivit om förr. Vilken röst! Men jag vill fördenskull inte förringa de andras insats.

Stort tack till pjäsmakarna också. Det här är, som de själva skriver, saker som gömts och glömts i något mörkt hörn. Saker vi bör minnas. För att inte glömma.

Viktigt!

*****

En skön ...

.. promenad i solen. Stan har fått välkommet snöfall. Det är så vackert att gå längs Södra hamnen. 

Alltmedan solen försöker häva sig över horisonten. 

När solen står som högst.

*****

Här under täcket ...

.. ligger jag och lyssnar på frukoststöket i köket.

*****

Eftersom ...

.. kanske alla inte kommer åt länken i inlägget Vi sprider oss nedan, lägger jag här ut ett utdrag ur texten om de öar som får namnge kvarter i Helsingborg. Rubriken namnger bara Sandön och det är ju ett ganska vanligt och kanske banalt namn i sammanhanget.

Men det är alltså ett större antal öar med typiskt norrbottnisk hemvist, som också är aktuella.

Klicka på bilden för bättre läsbarhet.

Kul idé!
Och visst kan man ju förstå att Helsingborgarna vill pynta sin omgivning med namn från landets soligaste trakter.

*****

Verkstad

EU-parlamentet har idag enats om att utlösa klimatnödläge. Hoppsan!

Det låter dramatiskt, men jag undrar jag. Visst - jag gillar EU, men ibland tycker jag att det är mycket munväder. Det rapporteras också från t.ex. SVT att det handlar om semantik, än så länge.

Bra. Alltid något. De kan ju börja med att stanna där de är. Skippa flyttning till Bryssel. Eller - okej då - åk till Bryssel och stanna där sedan!

Då visar de att de menar verkstad också.

*****

Utsikt ...

.. från en kaffekopp en torsdag i november. Det har kommit 2 cm snö också.

*****

Vi sprider oss

Hur ska man bära sig åt när man har slut på namn? Till exempel i Helsingborg.

Jo, man gör såhär.

*****

Idrott - sport

I dagens Nordegren & Epstein (P1) diskuterades en fråga som storligen förundrar mig. Det var en herre som var ordförande i E-sportförbundet som efterlyste fler åtgärder från regeringen för att främja sporten.
 - Vi vill även in i Idrottsförbundet, sa han.
Naturligtvis fikade han även efter ekonomiskt stöd i likhet med vad som erbjuds andra idrotter. 

Amanda Lindh var inkallad till studion för att svara på frågor om vad regeringen gör i frågan. Hon verkade också helt inne på spåret att E-sport är en idrottsgren. Eller kultur. Men hon visste egentligen inte på vilket ben hon skulle stå.


Vad är idrott. Vad är sport?
Är det att hundratals människor sitter i en arena och spelar dataspel mot varandra? Jag som trodde sport och idrott kräver fysisk aktivitet. Svett och träningsvärk.

Och hur är det med dopning? Energidryck? Coca-kola? Julmust?

Jag vet i alla fall vilket ben jag skulle stå på. Tramsbenet. 

*****
Läs mer om E-sport.

Expedition Rånlandet

Med tanke på den senaste tidens usla november, har vi ansett det omöjligt att ta oss till stugan i skogen vid havet. Vi har också fått varningar från det fåtal som bor i området permanent.
 - Fruktansvärt hala skogsvägar. Man får krypa fram.

Eftersom vi dessutom har en sluttning från byvägen ner till vår stuga, så har vi, visa av erfarenhet undanhållit oss från att försöka ta oss dit. Kanske lite överdrivet försiktiga, men vi vill ju även kunna ta oss därifrån, dvs uppför backen, om vi vill åka hem, eller åka och handla. Tyvärr (eller tvärtom) har vi heller inte som alla andra - fyrhjulsdriven bil, vilket vi ibland blir lite "retade" för. Men då säger jag hur lite bränsle vår bil drar och då blir det tyst.

När solen står som högst orkar den ändå sprida lite guld i syrenbusken.

Men idag tog vi tjuren vid hornen och åkte dit. Det gick finfint, även om det var lite spänning i luften, eller under hjulen. Allt var i sin ordning i huset (Det har varit en del märkliga besök till vissa av stugorna, men ingen skadegörelse.) och jag kunde börja ägna mig åt fågelmatning och lite annan tillsyn.

Snö! Jo, fyra cm tjock på sina ställen här ute på landet. I stan är det "grönt".

Adventsstjärnan åkte också upp. Julen kan börja.


Skönt att vi klarade det.





*****

Idag ...

.. kommer nyhetsflödet att flöda över, av en sensationellt stor nyhet, som kommer att påverka mänskligheten stort. I sändning efter sändning kommer vi att få djuplodande analyser av vad det nu kommer att innebära att en gammal och något nött bollsparkare har köpt ett kvarts fotbollslag.

*****

Tur att man bor ...

.. centralt i en lagom stor stad. Igår var jag ju till tandläkaren på årskoll. Den gick ju finfint.

Men när jag kom hem kände jag plötsligt en liten vass "kant" på baksidan av en framtand i underkäken. Givetvis sökte sig tungan dit hela tiden hela dagen hela ...

Tillslut kändes det som att jag fick skavsår på tungspetsen.

I morse var det träningsdags. Alltså gjorde jag en kombo. Gick till gymet och klädde om. Sedan gick jag en trappa högre upp och in till tandläkaren. Allt i samma hus, alltså. Och allt i mitt eget grannkvarter.

Väntar på tandläkaren

Sköterskan Gerd tog emot och fixade en snabb mottagning. 

 - Vänta här så ska jag prata med Åke.

Sagt och gjort. 10 minuter senare var allt fixat och jag kunde ta trappan ner till löpbandet för en rejäl uppvärmning och efterföljande runda bland maskinerna.

En timme senare gick jag de 300 meterna hem.

*****

Årsbesiktning - igen

Höstens andra besiktning genomförd. Den dentala. Lite senare på året än vanligt. Min tandläkare har gått ner i arbetstid och ägnar sig mer åt sina fritidsintressen.
 - Jo, det har blivit alldeles för mycket älgjakt i år. Och kallt har det varit. Det är nästan så man drar sig.
Han menar då den ovanligt kalla avslutningen på oktober och inledningen av november. Saker och ting har ju ändrat sig. Nu har vi inte en enda flinga snö. Det är så trist, så trist, så trist.

Men jag uppskattar så länge han vill ägna sig åt sitt yrke.

Dagens koll utföll med vitsordet: Med beröm godkänd.

Det blev lite tandstensskrapning och därefter polering. Sedan var det klart. Skönt.

*****

Inte verkar det ...

.. bli någon skillnad idag, mot igår. Samma väder. Samma sportsändningar. Samma lättja.

Glädjande att vi fått en ett par nya alpinstjärnor; Anna Swenn-Larsson och Kristoffer Jakobsen. Båda lyckades övertyga i helgen. Anna på plats 4 i gårdagens tävling. Kristoffer 6:a idag. Dessutom är han bodensare, vilket inte gör saken sämre. I Boden är ju jag också född. Kanske är det därför våra intressen sammanfaller.

Nåja - samvetet vaknade trots allt och vi gav oss ut på en sväng runt stan. Inte för att det blev så långt, men lite luft fick vi och några bekanta träffade vi, fick en skådespelarkram och såg vårt stadshus ur en vinkel jag aldrig kommit mig för att se det förr.

Alltid något!

*****

Idag skäms jag

Det här måste vara den slöaste lördag jag genomlevt, på väldigt länge. Det är nog delvis sportens fel. Faktiskt.

När Vinterstudion startar och visar dels längdåkning från Gällivare och sedan favoritsporten utförsåkning från ett favoritställe - finska Levi - då blir man fast. I flera timmar. Som tur är åligger det mig att göra middag idag. Några inköp krävdes, så jag trängde mig ut i lördagshetsen. Det var väl i och för sig ett elddop, men var ändå rätt snabbt överstökat.

Men inte blev det särskilt mycket gjort resten av dagen. Lite korsord. Lite läsning. En slummer på soffan. Middag. Och TV.

Känns riktigt aktivt att göra sig i ordning för sängen. Klä av sig. Borsta tänderna.

Guuuu så jobbigt!

*****

Bistro Mörten ...

.. serverade ikväll majskyckling med chèvre- och spenatbakad lasagne. Ett gott vin därtill var Villa Valentina. Ekologiskt, pris 89:-.

Desserten; cheesecake i glas med hallon.

*****

Ibland går man bet

Jag vill hävda att jag är rätt bevandrad vad gäller datorer. 1971 kom jag i kontakt med de första, genom mitt jobb, och sedan har jag följt utvecklingen. Det var förstås jobbet som hjälpte mig igång och jag har varit med om att utveckla program, och hårdvara under åren sedan dess.

Men ibland blir det stopp. Sedan en tid tillbaka får jag propåer om att jag ska uppdatera Windows. Det kommer upp ett litet meddelande på skärmen, där jag får välja att göra uppdateringen direkt, eller under kvällen. Enligt uppgift ska det ta en stund.

Nu har jag provat alla varianter, men det misslyckas alltid. Någon som har tips?

Såhär börjar det

Efter tre-fyra timmar. Jo det "tar en stund".

Slutdomen. Precis som alla andra gånger jag har försökt. Detta dyker upp ca 6 timmar efter start. Och jag har då ingen lust att följa uppmaningen igen.

*****

Dagens outfit

 - Men nu har det väl snurrat om på allvar för herr Bodin.
Ja, du må undra. Igår botox och nya glasögon. Idag en modeblogg, till och med med engelskt tjusig touch. (Ooops I did it again.)

Jag har alltid varit mån om och gillat att klä mig snyggt. Inte pråligt och iögonenfallande, men prydligt. Och framförallt enligt väder, klimat och tillfälle. Därför går jag ibland in i affärer som säljer kläder. Men köper något gör jag sällan. Garderoben är ju full.

- Varför går du in i affärer, om du inte köper något, undrar du.
Till personalen som oftast är mycket trevlig, säger jag att jag inventerar.
Det uppskattas.
 - Du kan komma tillbaka, när vi verkligen har inventering. Då behöver vi hjälp.

Det jag på senare tid upptäckt är att herrmodet nu börjar dra sig mot den stil, som jag hade på 70-talet. Jag vet ju att det går i cykler, men nu är det speciellt tydligt. Tweedbrallor, västar, murriga färger. Lite mindre slimmat, för att inte säga mera säckigt. (Oversize, heter det visst.)

Härom dagen, när jag hade ätit lunch på Wallstens, som ligger på övervåningen till Luleås och kanske Sveriges största herrekiperingsaffär (Inrymd i före detta Åhlens.) såg jag plötsligt några gamla bekanta. Stickade tröjor med tjusiga märken, Gant, Hilfiger, Lyle&Scott. Dyra. Blixtlås i halsen och rejäl krage. Flera varianter.

  - Men, tänkte jag. En sådan har ju jag. Fick den i julklapp för minst ett decennium sedan.
 - Det är väl inte 70-tal, påpekar du.
Nej, kanske inte, men jag skrev ju "börjar dra sig mot ..." här ovan. Har du redan glömt det?

Alltså åkte tröjan fram.

Se där! Nu har jag förstås blivit influencer också, va?

*****

Tyvärr ...

.. misslyckades botoxinjektionen. Å andra sidan - det är ju glasögonen som är huvudattraktionen den här gången.

Nu gäller det bara att vänja sig vid ny styrka.

*****

Av en slump ...

.. får jag extra fin skjuts hem från sjukhuset i Sunderbyn, efter min årskoll. Vem sitter inte vid ratten på min linje 2, om inte H, som jag lärde känna under en resa till Cotsvold i England för ett och ett halvt år sedan. Jag vet ju att hon är busschaufför, men har aldrig fått åka med henne. Mest har vi råkat på varandra på stan då och då, eller att hon vinkat från sin buss, när hon råkat se mig på något övergångsställe.

Vi kom att prata om resor, förstås. Hon är också intresserad av resor, där man lär sig något och var nu på väg till Kina.
 - Om det nu blir något, sa hon.
Researrangemanget som hon bokat var beroende av ett visst minimiantal för att den skulle genomföras.

Jag gav henne tips på en annan resa, som hon kunde ta istället om Kinaresan fryser inne. En resa som jag själv är mycket intresserad av.

Men sedan kunde vi inte prata så väldigt mycket under den halvtimmeslånga turen.
"Samtal med föraren under färd förbjuden", säger ju skylten på väggen.
Det var svårt att hålla sig.

*****

Väntan

Den årliga besiktningen genomförd utan anmärkningar. I alla fall hittills.

*****

Stamkund

Jag har gått hos samma frisör i 40 år, tror jag. Förutom en mellanperiod då jag jobbade i Stockholm. Var sjätte vecka besöker jag henne.

Idag var det dags igen. Hon håller till en bit utanför centrum och eftersom förmiddagens strilregn hade upphört, tog jag mod till mig och städslade apostlahästarna i gråvädret. Förbi teatern och teaterhögskolan där på andra sidan Norra stadsfjärden. Spegelblank på grund av den nu bortspolade snön. Nu är det ren is.

En lagom promenad på 35 minuter är perfekt.
En stump på slutet går genom ett villkvarter på Mjölkudden. Där lyser gräsmattorna gröna igen.

Snart stiger jag in i salongen och mitt hår får ett lyft.

När vi var klara fick jag en present. Schampo och balsam i jätteförpackning. Behöver nog inte köpa på ett år.

Min gamla arbetsplats har ett av kontoren i huset intill. Där får jag alltid en kopp kaffe, efter frisörbesöket. Stammis även här, alltså. Där sitter alla och slappar. Alla telefonförbindelser, alla dataförbindelser, e-post etc. har legat nere en stor del av dagen. Det är frustrerande, förstås, när man vet att en av arbetsgrupperna normalt tar emot nära 1000 samtal på en vecka. Det är Tele2, som strular. Ett "underhållsarbete" som gått snett. Tele2 litar jag inte ett smack på, nuförtiden. Det var de som även ställde till det för Sveriges Radio i somras någon gång.

Nu fick några av mina kolleger gå hem och jobba, för de har möjlighet att koppla upp sig hemifrån på grund av viss "jourverksamhet". Hoppas det löser sig. Kunderna blir ju ställda, när de inte kommer i kontakt med resebyrån.

Minst en timme blir jag kvar innan jag tackar för mig och vandrar hemåt. Passar på att stanna till vid min vårdcentral (eller heter det hälsocentral) och sätta mig i kön för att ta influensavaccin. Sista stamstället för dagen. I fem år har jag tagit mitt vaccin. Det är 20 personer före mig i kön, men det går rätt snabbt ändå. Det är många sköterskor i farten.
 - Ha en trevlig kväll, säger den snälla sköterskan, som skickligt och helt utan smärta skjuter in 0,5 ml vaccin i min axel. 

Så nu är det gjort. Både det ena och det andra.


*****

Språkligt

För att komma in i ett nytt land, där man planerar att bo, kanske för all framtid, måste man nog vara beredd på att lära sig språket.

Men hur ska det ske? Vetandets värld i P1 tar upp problemet med att barn, som växer upp i segregerade miljöer inte får nödvändiga kunskaper i svenska ens i andra eller tredje generationen. I förskolorna talas inte svenska. Hemma är det samma sak.

När de barnen kommer till skolan får de stora svårigheter, förstås.

Jag, som själv jobbat ideellt med språkträning för invandrare känner igen problemet. Men hos många vuxna, finns de förstås de som verkligen vill lära sig. Tro mig - språkträning är mycket uppskattat.

Många av mina bekanta betraktar mig lite spefullt som "ordpolis". Jepp - jag vet. Men jag tar det som en hederstitel. Jag är språkintresserad och vill också hävda att jag är rätt kunnig, om än inte helt fullärd. Språk utvecklas ju, och mina kunskaper behöver förstås uppdateras kontinuerligt.

Vi ordpoliser borde nog finnas tillhands lite mera. Det värsta är, att när man påpekar en felaktighet, så får man ofta svaret: "Men det spelar väl ingen roll."
Nähä - så man är inte intresserad av att lära sig vad som är rätt och riktigt. Lite kunskapsförakt, låter det som. Men problemet är kanske större än man tror.

Härom dagen hade jag sällskap av en bekant på puben, och vi kom att prata om just detta i samband med att jag frågade hur det går för hans son. Sonen studerar på högskola i södra Sverige och har blivit lite less på att han inte kommer framåt i studierna. Det gäller uppsatsskrivning. Och pappan håller med. Sonen kan inte uttrycka sig.
 - Det är skrämmande, sa pappan. Han är inte alls på högskolenivå vad gäller språket.
Jag berättade då att jag precis läst en kolumn i Göteborgsposten, som tar upp problemet. Där konstateras att det generellt är så att dagens högskolestuderande har svårigheter med, fräst det skrivna språket.

Med gemensamma ansträngningar tillsammans med pappan, hade nu sonen kommit igång med ett bättre medvetande om hur man uttrycker sig, och det går nu mycket bättre för honom. Han har dessutom fått tillbaka studieglädjen.

Jag skulle kunna skriva metervis med blogginlägg i de här frågorna, men besparar dig. Men en sak är säker - vi ordpoliser behövs.

Och hur ska vi kunna kräva att våra invandrare ska lära sig språket, om vi själva inte behärskar det? 

*****

Sveket

Isvägen påbörjades på Norra stadsfjärden igår. Allt förgäves idag.

November är den månad jag lika gärna kunde putta ut ur kalendern. Den ger oftast inte något inspirerande att tala om. Oftast grå och trist. Men framförallt svekfull. 

Igår gnistrade det decimetertjocka, vita och fräscha snötäcket som bäst. Idag har unkna plusgrader svept in från söder med regn och rusk. Allt är förstört. Trafikproblem. Benbrott med mera. 

Regnet är utlovat även för imorgon. 

Usch för november!

*****

Återseende

I början av min karriär, det vill säga i början av 70-talet, tog mina kolleger och jag hand om en eritreansk ung dam som praktikant. Det gick bra för henne, liksom för oss. Vi lärde oss mycket av varandra med åren. För hon blev kvar. Jag bytte däremot arbetsplats, vilket gjorde att vi delvis tappade kontakten. I alla fall den dagliga, eller veckoliga, månatliga. Men vi sågs ju då och då.

Sedan gick hon vidare till andra karriärer och vägarna skildes åt.

Idag träffades vi av en slump på gallerian Smedjan.
 - Men hej Bert. Det var länge sedan.
 - Hej. Ja, sannerligen.
En varm kram, och sedan en stunds samtal om vad som hänt i livet. Hon berättade att hon nu ska sälja sitt hus utanför stan och flytta in till centrum. Hon har förlorat sin man, sedan en tid och vill inte bo kvar i den lilla byn.

Hon måste snart gå vidare och vi säger hej, för denna gång.
 - Kanske syns vi oftare när du flyttat, sa jag.
 - Säkert, sa hon.


*****

Den första ...

.. plogbilen syntes idag på isen i Norra hamnen. Den var visserligen av det mindre slaget, men ändå. Isen har tydligen vuxit sig så pass hållbar att det börjar bli dags att dra de vanliga isvägarna, som vi så hett eftertraktar här i stan. Det är tidigt, i så fall. Men slutet av oktober och hittills i november har ju varit en kall period. Vi får hoppas det håller i sig.

I södra hamnen däremot, ser jag bara en ensam skidåkare på väg ut mot öarna. Och så en pimpelentusiast, som försöker ta hem middagen. Förmodar jag. Hur det gick vet jag inte.

Om du klickar på bilden kan du även se skidåkaren på väg mot höger. Lååångt bort. Men ändå.

*****

Kanske borde jag ...

... jag ha skrivit "roasted cauliflower" i mitt förra inlägg, istället för blomkål. Jag menar, så att du förstår vad det var jag åt.

Frukosten idag innehöll ett litet vitamintillskott av juicemärket Godmorgon. Svensktillverkad och med innehållsdeklaration på svenska och norska.

Men på framsidan är det förstås engelska som gäller.

Såååå tjusigt!

*****

Söndagsmiddag

Missade att berätta om en ny favoriträtt, som vi åt igår.

Rostat blomkålshuvud serverat på likaledes rostade solroskärnor, belugalinser och chèvrekräm. Nästan helvegetariskt alltså.

Så gott. Så nyttigt. Så enkelt.

*****

Nja - inte vet jag

Jag brukar nog tycka att jag har ett rätt öppet sinne. Gillar musik från alla håll och kanter. Jazz, pop, rock, klassiskt, folkmusik, s.k. världsmusik (lyssnar på P2:s Klingan varje lördag) med mera. Teater och film konsumerar jag också rätt ofta.

Konst - jo, det gillar jag för det mesta. Men ibland så undrar jag. Idag besökte jag konsthallen på Kulturens hus här i stan. Jag kände till att tre konstnärer hade vernissage där igår, lördag.

Smälta bivax. (???)

Jag möttes av detta:

Lakan på tork, eller ännu inte upphängda.

Växter som får dropp och mullrar i högtalarna.

Ett odukat bord. Eller halvdukat?

Snyggast. Ungefär som en av mina hyllor hemma.

Klicka gärna på bilderna för fler detaljer. 

Men det är klart; kan man kalla att spela psyksjuk på Västerbron konst, så är väl det jag såg idag till och med lite intressantare.

Nja - inte vet jag.

Åsikter efterlyses.

*****

Luleå 17 nov kl.11.03

Allt är lugnt. Ambulanssköterskan har bara varit och köpt fikabröd.

*****

In i dimman

Dagens rutt gick i motsatt riktning jämfört med gårdagens. Även om det var tio grader kallare idag, kändes det rätt okej, när vi fått på oss täckbrallor och tjockare jacka. Så fick det bli.

Förbi Norra hamnen, teatern och ut på Gültzauudden. Det är grått och frostigt. Idag ser vi ännu fler våghalsar ute på isarna. Man får hoppas att de vet vad de gör, med tanke på att minusgraderna bara varit aktuella några dagar och dessförinnan blåsiga dagar med plus.

En vända till hemmet. Lite tillstyrsling innan vi ger oss ut på stan igen. Fika. Inte lätt att hitta ett ledigt bord. Stan vimlar av folk. Det verkar som att julhandeln har börjat komma igång. På det femte stället får vi napp. Savoys lobbybar har gott kaffe och mumsiga mumsins ... eeh muffins. Jag gillar att sitta och glo. På folk. På livet. Turister som kommer in från shoppingrundan på stan. Luleå lockar rätt mycket veckoslutsbesökare.

Och nu lär vi ha besök av en viss Vaplanbo med son också.
Tänka sig!

Dimman ligger tät. Man får hoppas att skridskoåkarna hittar hem.

 *****

Barnsligt

Härom dagen hörde jag jättebabyn Trump ondgöra sig över riksrättsförberedelserna och därtill kopplade vittnesförhör i det amerikanska representanthuset.
Ungefär:
 -  Jag tycker det är en häxprocess, barnslig och löjlig.
Jo - är det någon som är barnslig och löjlig så är det väl herrn själv.
En riktigt statsman hade istället sagt något i stil med:
 - Just nu pågår förberedelser för en eventuell riksrättsförhandling. Det sker helt enligt de regler som vår demokrati skapat, och jag kommer givetvis att avvakta det resultat som det för med sig.

Det kallar jag moget.
-----

Sedan kom dagens andra Trump ... eeh, jag menar tramp. Ett diplomatiskt övertramp. Ett hot. Ett underförstått ultimatum.
 - Gör som vi säger, sa Kina och hotade med "konsekvenser" om någon från den svenska regeringen skulle våga sig på att närvara vid PEN-klubbens ceremoni, där man skulle dela ut ett prestigefullt pris till Gui Minhai, som sitter i kinesiskt förvar sedan fyra år.

Tack till vår utrikes- såväl vår statsminister, som gav svar på tal. Vi har något som heter yttrande- och åsiktsfrihet här i Sverige. Det får Kina acceptera. Och hotar de med något, så tycker jag att vi ska lagstifta mot teleoperatören Huawei och hindra dem att vara med och bygga 5G-nät i Sverige.

*****

Och där ...

.. står den och doftar gott.

Mmmmmmmm m m  m   m    m ...!

*****

Sisådär vid tvåtiden ...

.. drar vi iväg på poängjakt. Ja, du vet; jakten på de tiotusen. Nej - inte kronorna. Stegen!

De senaste dagarnas äckliga plusgrader har nu förbytts i några minus, nämligen fyra. Slabbet är fruset. Och tack och lov har kommunen hunnit ut och grusat gång- och cykelbanor föredömligt. Annars vet jag inte hur det hade gått.

Men de fyra graderna visade sig väldigt kyliga. Vår tänkta rutt fick kortas av, för vi var inte rätt klädda. Det är nästan så man skäms. Skulle inte vi kunna klä oss?

Nåja - den kortare vägen innebar att vi hann hem till eftermiddagskaffe i rimlig tid. Och ungefär 7000 steg.

Alltid nå't.

Isbrytarna ligger klara för att ta itu med vintern. Oden saknas. Han är väl ute på någon arktisk expedition vid Nordpolen som vanligt, förstås.
Observera människorna! Hur folk vågar ge sig ut på isen övergår mitt förstånd.

Givetvis passerade vi några gamla bekanta.

Prick klockan 14 försvann solen.

*****

Proviantering

Det gäller att välja bland läckerheterna

Med berått mod gav vi oss iväg mot det område här i stan, som jag i möjligaste mån undviker. Särskilt en fredag.

Men, sagt och gjort; vi skulle ju fylla på vissa förråd. Fiskhyllorna i frysen gapade mer eller mindre tomma. Ingen gravad lax, inga torskryggar, inte en enda rödingstackare stod att finna. Alltså måste vi ut till handelsområdet Storheden, där vår huvudleverantör finns. Rönnbäcks fisk. Ambulerande försäljare med förstklassigt sortiment. Det blev allt det där vi saknade plus deras goda sillinläggning.

Sedan passade vi på att göra andra inköp också. Men där ångrade vi oss nästan. Inte för att det var mycket folk, för det var det konstigt nog inte. Men affären var uppochnervänd. Ombyggnad på gång. Inget fanns där vi trodde att det skulle finnas. Och ytorna att leta på är ofantliga som fotbollsplaner. Det fixade sig trots allt och vi kostade på oss en sväng på Systemet också.

Frid och fröjd. Fast helst låter jag bli Storheden.Till nästa gång. Hm!

*****

Det där att gå ...

.. på gym är förstås i akt och mening för att stärka sig.

Men eftersom man ofta träffar bekanta, eller flyktigt bekanta, finns det också en social aspekt.

Men det händer ju förstås att man säger ett och annat till helt obekanta också.

Idag var det en äldre dam som satt i en maskin och vevade idogt med armarna. Länge, länge satt hon där och svettades. Jag använde andra apparater precis intill. Och till slut kunde jag inte bärga mig. Jag gick fram till henne och sa:

 - Synd att det inte finns en generator i den här maskinen. Du skulle kunna försörja hela kommunen med el.

 - Hahaha. Det ska ja perätta för kuppen, sa hon med sin finska brytning.

Hon fortsatte veva en stund till, full i skratt.

Så går det till på gym. Om du inte visste.

*****

Fy fasen ...

.. för stockholmsvintrar. Framförallt i Luleå.

Här tänkte vi promenera till syrran, som fyller år idag.

Men det får nog bli bussen.

Jag gjorde ett promenadförsök för att testa. Det kändes livsfarligt. På sista vägsträckan hem fick jag sällskap av en ung invandrarkille. Han log åt vårt gemensamma dilemma att ta oss nerför vägen. Han varnade. Jag varnade. Vi halkade oss vidare.

*****

Testamente

Hur gör man när man skriver en bok? Den frågan var väldigt aktuell ikväll. Författarinnan Nina Wähä gästade Kontext ikväll. Kontext är en serie litteraturkvällar som äger rum på kulturhuset Ebeneser här i stan, sisådär en gång i månaden.

Nina Wähä är den som är författare till den bok jag läser just nu. Testamente. Den handlar om livet hos en familj i finska Tornedalen. En barnrik familj. 14 syskon, en mor och en far, och deras livsöden. Ja, i alla fall deras öden under 70-80-talet.

Boken är episodiskt skriven. Den handlar om alla personers små individuella liv. Liv som naturligtvis är sammanvävda till en del. Men också liv som levs runt om i Sverige och Finland. Barnen flyttar ju hemifrån. Inte alla, men de flesta.

Den är som en film. Scener växlas ständigt. Underhållande. Tragiskt. Roligt ibland.

Nina berättar också att det egentligen var "noveller", som hon till slut beslutade fick bli en roman.

Ännu har jag inte läst ut den. Men jag är på god väg. Det är en bok som man kan ströläsa då och då, eftersom det inte finns någon genomgående handling. Visst det finns en grund och det är barnaskarans föräldrar, som förstås får representera en sorts kontinuitet.

Välbesökt kväll. Ett glas vin. Några bekanta i publiken. Trevligt.

*****
Läs om ett annat författarmöte.
Eller om ytterligare ett. 
För att inte tala om detta.

I betraktarens öga

Det är två år sedan, som jag senast provade ut ett par nya glasögon. Det kändes alltså som att det var dags igen, så jag stegade in hos optikern i eftermiddags efter att ha bokat tid.

Noggrann undersökning av ögonen innan det var dags för själva optikern. Det var tryckmätning, 12 respektive 13, vilket är bra. Det var också ögonbottenfotografering, samt en annan mätning, som jag inte riktigt förstod innan jag fick ta plats i själva optikerstolen.

Som vanligt blir man nästan snurrig, när de försöker "sätta dit en" med alla jämförelser. Men det är bra. Jo, min syn hade förändrats något, både på nära och långt håll. Dessutom fick jag domen.
 - Du har tecken på grå starr.
Jaha, tänkte jag. Inget annat att vänta. Det finns ju i släkten.
 - Men du behöver inte oroa dig. Det är så lite, så lite. Inget behöver göras.

Det mest ångestskapande är ju att sedan välja glasögonbåge. Jag vill ju ha något som inte ser ut som mina nuvarande glasögon. Lite förnyelse skadar aldrig. Men jag tycker att alla 7345 modeller i affären ser ungefär likadana ut, så var börjar man?
 - De här tror jag passar dig, sa affärens rådgivare och gav mig ett par klotrunda, svarta bågar.
Jag såg ut som Harry Potter. Visserligen något äldre, men ändå.

En av mina gamla kunder från resebyråtiden fanns också i affären med sin make. Hon fick syn på mig i de klotrunda .
 - De där ska du ta, utropade hon. Gud så snygga. Du passar så bra i dem.
Jag var tveksam. Tyckte det kändes för "utklätt". Cool, javisst. Jo, jag passade faktiskt i dem, men jag blev skraj att det bara skulle bli en första sötma, när alla skulle berömma mig. Sedan skulle jag ledsna.

Så det fick bli ett par skitsnygga istället.
Såklart!

*****

De fattas

Har just sett filmen om Hasse & Tage. En bra repetition om ett svunnet Sverige. Men också oändligt mycket nytt, som jag inte visste.

De har hängt med från mitt 60-tal, med Valfrid Lindeman i radion på lördagsförmiddagarna. Och senare har jag sett dem både på Skeppet och på Berns i Stockholm. 

"Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?"

Sevärt.

*****