Minsann . . .

. . såg jag inte där både min medarbetare Anki på scenen och en bloggarkollega på dansgolvet.

Skickat från min Samsung Mobil

Privatspanare Bodin. Eller " En känsla av overklighet II "

Jag kan inte riktigt släppa att jag blivit utsatt för bedrägeri, genom att någon utnyttjat mitt betalkort i England.

Alltså börjar jag nagelfara fakturan som jag fått från mitt kortföretag. Där kan man faktiskt utläsa både det ena och det andra. Tar man dessutom hjälp från Google, Linked In, och Facebook, så får man fler ledtrådar.

Ett par av posterna visar märkligt nog att bedragaren bett två kända indrivningsföretag om hjälp och fått betala en del för det; över 8000 kronor. Dessutom har han flugit från Otopeni (Rumänien) till Dublin och från Dublin till London för sammanlagt 5500 kronor, den 13 september. Bokningsnumret syns också på fakturan. Men tyvärr kan jag inte få upp det i vårt system på grund av sekretess. Men det borde kunna ge polisen ledtrådar. Jag ser också vad han heter. Och det finns ett par sådana personer på FB, men bara tre stycken.

Med tanke på alla färjetransporter han köpt och att han varit i kontakt med fordonsregistreringsmyndigheter i två "boroughs" i närheten av London, börjar jag ana att det här handlar om fordonsaffärer. Smuggling kanske.

Spänningen stiger...

*****

En känsla av overklighet

Slutet av månaden. Jag sätter mig för att betala räkningarna. Som vanligt. I datorn plockar jag fram de e-fakturor jag fått. Mest telefon- och dataräkningar. Det är väl näst hyra den vanligaste sorten i svenska hushåll nuförtiden.

Men så faller ögonen på en betalkortsfaktura. Först tror jag att jag inbillar mig. Det ser ut att vara alltför många siffror. Men sedan ser jag: 49511:- att betala. Hick!

Jag öppnar fakturan och ser post efter post med färjebiljetter över Irländska sjön. Det är Ispwich, London, Dublin, Harrow, Darlington. Mest färjebiljetter, men också kommunanslutna inköpsställen (Borough of Harrow), en "körkorts-instans" eller fordonsregistreringsmyndighet, samt två flygbiljetter.

- Sån't här läser man bara om i tidningen, tänker jag.

Det blir spärrning av kort. Jag gör polisanmälan sent igår kväll, med en ytterst tålmodig och trevlig tjej, som antecknar alla 21 felaktiga inköp, med belopp.

Reklamation till kortföretaget gjord idag på morgonen.

Nu är det bara att vänta.
Och hoppas.

*****

Höst

En man satt i biblioteket på Abisko Turiststation. Han kopplade av med en öl. Jag hade tagit med mig en kopp kaffe. Några dagstidningar hade inte kommit. Så är det i den här lilla hörnan av landet att lördagar är tidningsfria. Det beror på de allmänna kommunikationerna.

Jag blev ändå sittande där vid fönstret med mitt kaffe och min hallonkaka. I fjällen pratar man med varandra. Säger hej, om man möts ute i det fria. Så naturligtvis kom vi två i samspråk.

Han var en gammal fjällräv. Hade jobbat inom STF både på Kebnekaise fjällstation och här i Abisko. Prydlig. Välkammat grått hår. Manchesterknickers och mönstrade strumpor.

- Hur länge har du varit här nu, frågade jag.
- Åh, nu blir det fyra veckor, svarade han.
- Fyra veckor! Det var värst. Har du gjort långtur?
- Nej, jag har varit här hela tiden. Jag får disponera en liten stuga här lite längre bort. Jag gör bara dagsturer nuförtiden. Ett knä krånglar.

Vi pratar vidare om ditt och datt.
- Lite synd med den här hösten, säger han. Det har varit så lite höstfärger.
- Jo, särskilt nu, när alla löv har trillat av, säger jag.
- Ja, men det var dåligt även innan. Det har varit alldeles för varmt. Ingen riktig frost.

Jag nickar och tänker att kraven är olika. För mig räcker färgerna mer än väl.

Klicka gärna på bilderna, för bättre närvarokänsla.

*****

Hemma igen

Styrkt av en härlig fjällvistelse, kryper jag nu till kojs hemma i stan igen.

Drömmer om mjuka fjällsluttningar, färger, dofter och ljud.

Mer kommer ....

*****

Dagens vandring

Min favoritdal i de svenska fjällen blev målet för dagen. Alltid något nytt att upptäcka. Alltid lika överraskande. Alltid lika fascinerande.

Den som aldrig vandrat på mjuka fjällhedar, aldrig lyssnat till bäckens småprat, aldrig låtit blicken vandra upp mot topparna eller in i en sprakande eld,  har svårt att bli en hel människa.

*****
Skickat från min Samsung Mobil

Friskt II

Att få sitta vid en porlande fjällbäck en fredag i september, med nysnöpudrade högfjällstoppar runt omkring, är livskvalitet.

*****

Skickat från min Samsung Mobil

Friskt

Det har blivit 300 fler apotek i landet.

Helt sjukt!

Nu har konkurrensen blivit för hård. Kronans Droghandel säger nu upp 45 personer, läser jag i bladet.

Det känns friskt!

Vi klarade oss utmärkt med de apotek vi hade innan avregleringen.

*****

Norrbottens inland . . .

. . bjuder samma regn som kusten. Ska det aldrig sluta?

*****

Spök med kommentarerna

Det är tydligen något fel på kommentarsfunktionen. Igen!

Hyggligt om du ville försöka ge ett livstecken i kommentarsrutan, så jag får veta om det är stört omöjligt, eller.....

Du behöver inte skriva något, om du inte vill. Bara några bokstäver.

Tack på förhand.

*****

Om två timmar, ungefär ...

.. kommer en man att dö.

Han vet om det.

Jag undrar vilka tankar som just nu tumlar runt i hans huvud. Är det bara ett kaos, eller har han fallit innanför apatins barmhärtighetsgräns. Om det nu finns en sådan.

Så fruktansvärt maktlös.

Han heter Troy Davis och har suttit fängslad sedan mer än 20 år för ett mord, som många vittnen nu har tagit tillbaka sina uppgifter kring. Han kan alltså vara oskyldig. Det är istället så att ett av vittnena kan vara den som är gärningsman. Den teorin finns.

Ändå avslogs en nådeansökan idag. Klockan 01.00 svensk tid i natt kommer han att spännas fast på en brits och får gift insprutat i kroppen.

Så omänsklig är den amerikanska staten. Så ond.

Landet sällar sig till en skara länder, diktaturer med tvivelaktigt rykte, som för inte så länge sedan karaktäriserades som "ondskans axelmakter" av en avdankad president.

I det här avseendet kan de räkna sig själva till den klubben. Det är inte särskilt smickrande.

Vi sväljer det mesta från det landet.
Och väljer att titta åt ett annat håll.

*****

Varför

Tänk att packa ska vara så svårt. Varje gång tänker jag att jag ska vara väldigt rationell, verkligen tänka efter vad som behövs, och vara ute i god tid.

Så blir det aldrig!

Det blir för mycket, oplanerat, och oftast i sista stund.

Nu ska jag förstås sova på saken och förmodligen kommer jag att omvärdera imorgon, innan avresan, vilket leder till ytterligare funderingar, viktning för och emot.

Enklast vore att stanna hemma.

*****

Jakten fortsätter

Idag lunch i norra hamnen.

*****

Broarna runt

Vad gör man en söndag i stan, när frukosten är över och solen skiner från en sval men fullkomligt molnfri himmel. Inte en endaste vindpust kunde skönjas i vimpeln i flaggstången på vår innergård.

- Ska vi cykla broarna runt?

Förslaget gillades och vi drog iväg. Min cykel nyservad med nya däck och justerade växlar, alla 21 stycken.

Broarna runt, innebär att man korsar Luleälven två gånger. Den första, Bergnäsbron, en gång Sveriges längsta, som till sina meriter även kan lägga att jag, Bert Bodin, fanns med på invigningen 1954. Det var jag och prins Bertil. Ja - några tusen andra också förstås. Men det var jag som fick en grön kaninballong.

Luleälven låg blank och stilla. Endast svaga strömvirvlar kunde ses, för efter det myckna regnandet den senaste tiden, framförallt i inlandet, har Vattenfall tvingats öppna dammluckorna uppströms för att lätta på trycket. Mycket vatten i älven alltså.

Vi trampade vidare på spännande cykelvägar, genom tysta tallskogar och över grönskande fält.

I Gäddvik stannade vi för fika på Gäddviksgården. En gammal frikyrkobyggnad som nu får ägna sig åt något mera nyttigt, nämligen fik och loppmarknad. Huruvida hönsen, grisen, kaninerna eller marsvinen på gården hade loppor kan jag inte uttala mig om. Men jag tror inte det.



Kunde dock konstatera faktum: Människan är ett flockdjur. När vi bromsade in på gården och ställde ifrån oss cyklarna, så såg det nästan stängt ut. Inga gäster, inga parkerade bilar. Men skylten var entydig "Öppet mån-sön 11-16". Det där med "mån-sön" var ju lite märkligt. Så fort vi hade börjat ta för oss av den hembakade fikabuffén, dråsade andra cyklister in. På gården fick vi snabbt flytta cyklarna så att bilarna skulle rymmas på parkeringen. Nu var snart gården full med fikingar.

Vidare mot nästa bro, Gäddviksbron. Luleälven lika lugn och blank, och på andra sidan svängde vi av mot niporna. Där satt folk och solade, som vore det juli. Inte så många, men lika avklädda. Vi svängde även förbi Kolarens Kafé, men det var stängt, vilket även gällde Glassakuten. Så vi trampade vidare på vår tvåmilafärd. Genom gammalt industrilandskap med historiska anor. (Vi tar det en annan gång.)

Snart når vi "vändpunkten", det vill säga den punkt då framhjulet börjar peka mot hemmet. Som en enda lång femkilometerspark längs älvens nordöstra sida. Glittrande vatten, doftande skogar och tjusiga villor. Den sista bron passeras nästan obemärkt. Den över Röda floden, som går från Röda havet till Norra Stadsfjärden. Sedan var vi i innerstan igen.

Och hemma.

- Vilken fin stad vi bor i, sa vi nästan unisont.

*****

Sommarens sista ...

.. festival brakade loss igår. Det var Luleå Tekniska Universitet, som firade 40-årsdag. Och naturligtvis var jag bjuden. Det var stå-uppare, det var mat, det var musik, det var folk och det var kul.

Movits, det litet originella och internationellt mycket uppmärksammade Luleåbandet, var de som gjorde störst intryck på mig. Vilket röj! Härligt gungigt, vilket också gällde underlaget. Veckans idoga regnande fick gräsplanen att kännas som gungfly. Nästan. Men det funkade. Vädret var fint. Människor glada. Spontan dans bröt ut på gräsmattan.

Maten intogs i greenroom, det vill säga det som hade varit artisternas hak för kvällen. Eller var. Eller skulle bli. Det var i alla fall abonnerat, när vi kom till restaurangen. Men vi kikade in, träffade ägaren och frågade beklagande:
- Aj, aj, är det abonnerat?
- Jo, för er.

Alltså fick vi sitta där på en kant, medan artisterna satt i andra hörn. Så nu har vi ätit med Melody Club, en tredjedel av Movits, CC & Lee. Men Moneybrother uppträdde, så han var inte där.

Sedan drog vi vidare i festivalvimlet och träffade kolleger, bekanta och naturligtvis kunder. Universitetet är min (och mina kollegers) absolut största kund.

Nej - Sent blev det inte, eftersom det hela för vår del startade redan vid fyratiden på eftermiddagen. (Då hade evenemanget redan pågått i sex timmar.) Vi var hemma igen strax efter klockan 23. Trötta och nöjda med kvällen.

*****

Godmorgon

Solen verkar vara på hugget även här i stan. 

Utsikten från min sängkant ger löfte om en fin dag.

*****

Den första höstdagen

Så kom den. Efter en natt som för första gången för säsongen drog ner temperaturen under 10 grader, känns morgonen väldigt frisk och kylslagen. Ynka tre och en halv över noll, konstaterade jag, när jag gjorde morgonens avläsning. Nu, sen förmiddag, har den dock klivit upp rejält.

På radion hör jag att frosten slagit till långt ner i landet. Jönköping rapporterade minus 1 klockan sex. Och stackars Börtnan, som måste ha ett alldeles eget klimat hade haft -5 !!

Hösten har gjort sin första attack.

Och till alla som hävdade att sommaren tog slut efter semestern, fyra veckor efter midsommar: Hur långt har ni hunnit nu?

*****

Och inte för mitt liv ...

.. kan jag begripa det jag ser i Rapport. Hur människor i det "förlovade landet i väster", som vi ser upp till som vore det religion, söker sig till ideella vårdinrättningar för att få hjälp mot sina plågor. Vård som de inte har pengar till.

Köerna ringlar långa. Alla får en lott. 25 personer "vinner" en träff med doktorn.

Jag tycker det låter som Nordkorea, Burma, eller Jemen.

*****

Jeju, Pula, Varna. . .

. . Zurich och Rom är några av de städer som svischat förbi i dagens stress. 

Nu gäller Rånlandet.

*****

Skickat från min Samsung Mobil

Ny bana

Varför blir det så sällan som man tänkt sig?

Här skulle jag nu förära hemmet med en ny dusch, av samma modeschang som den som förgyller tvagningen i stugan. Och eftersom CO:s utmärkta duscharmatur för 199 kronor var så enkel att montera på den gamla duschens plats där, så kan vi ju nu efter idogt sparande kosta på oss en likadan hemma. Snabbt och enkelt, som sagt. Jag gick till verket vid halvniotiden i går kväll.

Ut med den gamla, alltså. Redan där sket det sig. Den nedre stånghållarens skruv gick inte att få ut. Under 25 år har tydligen badrumsfukten gjort sitt och skruven hade helt enkelt rostat sönder. Själva skruvens huvud lossnade. Men det förde i alla fall det goda med sig att jag lätt kunde lossa aggremanget från väggen.

Men hur skulle jag få ut skruven. Jag skulle ju sätta ny plugg och skruva in den nya i samma hål, hade jag tänkt. Nåväl - Skam den som ger sig tänkte jag, och gick loss med en tång på den ca två millimeter utstickande skruvstump, som givetvis satt som berg i kaklet. Har du försökt greppa en bergfast stålskruv med tång någon gång. Det är svårt. Särskilt som jag samtidigt skulle dra ut skruvhelsiket, eftersom det var helt lögn att försöka vrida eller skruva ut den.

De 20 minuter jag ägnat åt hela tvillinginstallationen i stugan, från start till färdigt resultat, var snabbt ifrånsprungna här. Bara att få ur den gamla skruven ur väggen tog 45 minuter! Och jag var genomsvettig och i mycket stort behov av den dusch, som ännu inte var i livet.

Nu påbörjades själva monteringen av den nya snyggt glänsande duschstången. Vis av erfarenhet gjorde jag förstås fel. Inte heller hade jag pluggar som riktigt passade, utan fick göra en patentlösning med dubbelplugg. Det du! Man är ju kreativ. Sedan satte jag fel skruv - det fanns ju två - på fel ställe och fick göra om.

Efter två timmar och en kvart: KLART!
Nu kan jag njuta av ett tropiskt stilla regn på morgnarna.

Varför i herrans namn blev jag inte VA-tekniker?

*****

Orsak och verkan

Jag tror jag har kommit på en teori om varför det händer så lite just nu. Och varför det inte finns något att berätta.

I många år har jag kunnat njuta av trevlig utsikt, ett omfattande socialt liv med kända och okända. Lärt mig massor om livet och om människorna. Genom goda samtal, men också genom att bara betrakta.

Det är lunchtimmen! Den där för mig heliga stunden, då jag kunde gå till min vanliga restaurang, som alltid serverade ett rejält mål mat, lagat med omsorg och med riktiga råvaror. God sallad därtill. Personalen hur trevlig som helst, utsikten över stans mest centrala punkt och en trogen publik, alltid uppblandad med många inslag av nya ansikten. Varje dag.

Stället är nu stängt på grund av att hela kvarteret ska byggas om. Som en osalig ande vankar nu dess stamgäster omkring i jakten på ett anständigt mål. Skingrade, utstötta.

Nu har jag provat runt på flera andra ställen och hittar bara trista människor, som nöjer sig med traditionella menyer, samma dag efter dag. Senast idag, då jag mer eller mindre av nöd (det störtregnade) tog skydd på ett mäkta populärt hak, där lunchköerna ringlar långa redan kvart över elva. Buffé. Folk vräääääääääker i sig mat och ser ut därefter. Jag inskuffad i samma hörn som förra gången. Man blir placerad.

Noll utsikt.
Bara utfodring.
Ingen jag känner.
Ingen inspiration.

Inge kul!

*****

Jag tror . . .

. . att jag struntar i uteserveringen idag.

*****

Luleliv

Här händer ju ingenting. I alla fall inget att skriva om. Men eftersom man inte ska vänta på inspirationen (har jag fått lära mig), så börjar jag väl knappra på tangenterna och så blir det kanske någonting i alla fall.

Få se nu ......

Ja, jag skulle ju kunna berätta att vi har mycket att göra på jobbet. Helt galet mycket. För mycket. Inte för att jag klagar, men vi känner oss lite underdimensionerade just nu och samtidigt som jag bett några kolleger gå upp i arbetstid, hade jag tänkt att jag själv skulle gå ner till heltid. Någon lågkonjunktur skönjes icke i min bransch. Tvärtom. Vi expanderar både kund- och personalmässigt. Det är positivt, förstås. Förutsatt att man orkar med det. Men arbetsbördan har fört med sig att bloggen liksom bromsat in. Det har den i och för sig gjort många gånger förut, så det kanske följer någon sorts naturlig cykel.

Apropå cykel, så har min fått nya däck. Se där, något mer att berätta om.

Och så.. att det regnar, förstås. Det känns så ovanligt att det är värt att dela med sig av. Om nu någon vill dela regnet.
Du där i söder, som är van... Kan inte du ta lite till?

Undrar om jag glömt något......?
Hm!!

Nä - Jag tror inte det.

Här händer ju ingenting.

*****

En så'n dag

*****

Skickat från min Samsung Mobil

Humlesurr och fjärilsfladder

Ännu råder sommar. Vi har inte haft under tio grader mer än någon enstaka natt den senaste månaden. Höstfärgerna är väldigt tillbakadragna och de flesta björkar står ännu helt gröna. Andra har enstaka gula löv.

En humla besöker en ännu blommande Blåbasilika. Nässelfjärilen solar på en sten, och en oplanterad oregano har börjat blomma i stenpartiet. Varifrån den kommer är en gåta.

*****

Lördag

Efter en hård arbetsdag med vedklyvning, gräsklippning och annat, är det skönt att krypa ner under en filt i soffan och öppna senaste numret av Camera Natura, medan man väntar på middagen.

*****

Lugn

Skönt är att efter en hysterisk arbetsdag (det är ju fredag) få åka ut till skogen havet. Kura skymning, äta en god middag. 

Sedan kan man ju spela norsk tärning.

*****

Skickat från min Samsung Mobil

På vägen hem . . .

. . spärras vägen nästan av en filminspelning.

Men jag tråcklade mig förbi.

*****

Jag gick oftare . . .

.. på bio förr. När antalet biografer var större. Och bättre. Utbudet mer varierat.

Men ikväll var det trots allt dags.

Inte visste jag att det är obligatoriskt att man ska släpa med sig en liter amerikansk läsk, gärna en i varje hand och en popcornslåda av dimension större, fastklämd under armen, samtidigt som man ska slingra sig in mellan bänkraderna några minuter efter klockan 21, då filmen egentligen ska börja, om det inte vore för all meningslös reklam och alla imbecilla trailrar som ska visas i en kvart och som ingen ser och knappast hör, eftersom sorlet i salongen närmar sig pubstim.

När man sedan trängt sig ner på sin plats, placerat drickat i avsedd hållare och sjunker ner i stolen, bara för att genast när filmen börjar och ljuset slocknar resa sig upp och börja ta av sig ytterkläderna, är också mer eller mindre kutym. Sedan kan smaskandet börja. Och sörplandet.

Nåväl - filmen var bra!
Bättre än den förra.
Jägarna 2.

*****

Stoppa plågsamma . . .

.. djurägare!

Nu!

*****

- Och minst nederbörd ...

.. blir det här i de östliga delarna av landet, sa tevemeteorologen och pekade på ett område betydligt västligare än Luleå (för att inte tala om Haparanda och Tornedalen).

"De östliga delarna av landet" anses oftast ligga kring huvudstaden och söder därom.

För vi i norr tillhör väl något annat.

Det kanske inte vore så dumt, när jag tänker efter.

*****

Efter kulen promenad försäkrar vi oss  om att det finns något att laga middag av innan vi kryper in i bastuvärmen.

*****

Skickat från min Samsung Mobil

Vi bytte . . .

. . strand idag. Den utlovade solen uteblev. Istället är dagen råkall och fuktig med stunder av duggregn. 

Men våra värdar laddar nu bastun. Det blir en bra motvikt.

*****

Skickat från min Samsung Mobil

Inte vet jag vad som hände ...

.. igår efter att vi käkat italienskt på Tallkotten. Men vi gick till Kulturens Hus, ty vi hade ju biljetter!

Huset vimlade av folk. Gala i luften. Förväntningar. Bekanta. Obekanta. Unga och gamla i skön förening.

Ridån gick upp. Sedan inträffade det där som jag inte riktigt vet vad det var. Men det skrattades och skrattades och skrattades. Surrealistiskt, gripande ogripbart. I en timme och trekvart.

Blev vi klokare?
Ja, det tror jag.

Klungan är nämligen klokt okloka.

*****

Så börjar helgen

Man sprider sig

- Se här kommer Ögonblick i norr!
Jag ser säkert överraskad ut.
- Ja, det var en nattsköterska som hittade dig. Och sen gick det som en löpeld.
Det var en av de beundransvärda damer som jobbar på min mammas äldreboende, som jag träffade ute i samlingsrummet. Jag hade besökt min mamma och levererat lite varor och gick bara förbi för att heja på personalen.

- Jag såg att mamma Ina hade slut tvättmedel, sa jag. Vet någon av er vilken sort hon brukar ha.
- Njae.... Men förmodligen något oparfymerat.
- Jo, det är väl bäst så, sa jag.

På vägen ut sitter en prydlig liten dam ganska nära dörren till trapphuset. En gång frågade jag henne hur hon mådde. Så där av artighet, när jag träffade henne i korridoren.
- Inte bra, sa hon.
- Jaså, sa jag. Det var tråkigt.
- Näe - Jag längtar hem, sa hon och gick vidare.

Nu verkar hon må lite bättre och hälsar glatt, om än lite försiktigt, när vi ses.

Kanske har hon kommit hem.

Hon till sitt. Och jag åker till mitt.

*****