Så blev det

Beslut togs. Vi åker. P4:s trafikrapporter verkar lugnande, och det visade sig stämma. Efter proviantering på COOP och hos Sapmi Jokkmokk ställde vi kosan mot Rånlandet.

Infarten till Mjöfjärden, den by som vi måste passera igenom, var mardrömslikt hal. Såphal. Det är en ogrusad grusväg som ofta är slipprig och spårig, men så fort man kommer in på byns domän är det asfalterat och torrt.

Och när vi kommer till vår egen samfällighetsväg är föret perfekt.

Snart rullar vi in på vår gård. Packar upp. Fyller fågelautomaterna, vilket genast väcker uppskattning med förtjusta pip från buskarna.

En brasa. Kaffe. Saffransbulle.

Stughelgen kan börja.

*****

Vad gör vi

Vaknar till regnet som slår mot rutorna med kraft. Här hade vi tänkt åka ut till adventshelg i stugan, men det verkar inte så uppmuntrande. Vi har inte varit där på fjorton dagar, så det vore kul att komma ut. Ingen, inte SMHI heller, har sagt något om att det ska regna. Inte ens i morgonens prognoser.

Men hur ser väglaget ut. Det är ju nästan nollgradigt. Och man vet ju hur det brukar vara; regn och nollgradigt. Går det att köra med hänsyn till säkerhet. Inga rapporter i P4 om besvärligheter. I alla fall inte hittills under förmiddagen.

Vi tar lång frukost. Regnet upphör. Funderingarna snurrar i huvudet.

*****

Leave no trace

En pappa lever med sin dotter i djup skog utanför den amerikanska staden Portland. Utan kontakt med den "civiliserade" världen, lever de mestadels på det som naturen ger. Ett till synes rätt harmoniskt liv.

Men en dag upptäcks de. Man får inte bo hursomhelst ute i skogarna. De blir omhändertagna och blir placerade i en form av socialserviceboende. 

Men det håller inte. Pappan dras obevekligen ut igen. Och så går historien vidare.

Det är en stillsam film, och jag fascineras av att salongen är fullständigt stilla. Inte ett ljud, knappt en harkling, och det finns inte mycket att skratta åt. Publiken verkar helt tagen. 

Filmen är vackert filmad. Skådespelarna är bra. Det jag egentligen saknar är någon sorts förklaring till pappans önskan att inte delta i samhället. Man får små ledtrådar till att en fru har funnits någon gång. Dottern har inget minne av henne. Men det är den enda information man får om det förflutna. Om inte jag missade något, förstås. 

Jag ska inte berätta hur det går. Det får du lista ut själv genom att se filmen.

*****

Smombie

Är du bekant med ordet i rubriken? Uppriktigt sagt har du förmodligen mött en smombie. Och inte bara en. De är rätt vanliga på våra gator nuförtiden. Folk, som går och stirrar i sin mobil. Sådana du får väja för. Det händer mig i stort sett dagligen.

I den kinesiska staden Chongqing (som ibland anges som världens största) har stadsplanerarna till och med skapat särskilda gångbanor för smombies. Av någon anledning togs det upp i P1:s Studio ett  idag. Då kopplade man in stadsplaneraren i Kiruna för att höra om det kommer att bli särskilda gångbanor för smombies i stadens centrum där, när man nu lika håller på att bygga ett nytt.

Tack och lov så var stadsplaneraren avvisande.
 - Nej, vi skapar ett centrum där man ska ses.

Själv tänker jag snart lägga ut en kungörelse i sociala medier, eller på annat lämpligt sätt. Där kommer jag att göra klart att jag inte tänker väja. Jag har praktiserat det en gång och fick ett mycket överraskat ansikte emot mig på ungefär 40 centimeters avstånd från mitt eget.

Det är dags att sätta stopp.

Vi får se hur det går.

*****

Ett tips till

Jag sprider inspiration omkring mig. Först tipset om Gröna veckan, nedan. Och här kommer ett till.

Vi måste skapa en TV-gala. Det är ju så populärt och inbringar massor med stålar. Och den här galan kommer att spara oss skattepengar i framtiden. Eller egentligen inte "oss", utan dem vi ska hjälpa.

Det finns många ungdomar och något äldre, faktiskt, som inte har råd att skaffa riktiga skor, nu till vintern. Stackarna går omkring i 10 minusgrader klädda i sommarens lätta tygskor. Inte har de sockar heller, så jag tänkte att den fond vi nu kommer att bilda, kan bekosta även sådana.

Ställer du upp?

Tänk på reumatikervården från år 2040 och framåt. Kanske kan vi undvika en vårdkris där.

*****

När "Ögonblick" ... (II)

.. griper in. Då blir det resultat. Som sagt.

Ibland har jag svårt att hålla tyst. Ett sådant tillfälle var i lördagens SVT-program Sverige. Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det programmet är bra. Fredrik Önnevall är duktig och sympatisk och får ofta fram det han vill av de personer han intervjuar.

Det förekommer också en del småreportage om kultur, som mellanspel, eller i slutet av programmet.
Just ett sådant reagerade jag för. Det handlade om artisten Johan Airijoki hemmahörande i Malmberget.

 - Han sjunger en norrländsk blues.

Och där gick jag igång. Vad är en "norrländsk blues" i motsats till en svea- eller götaländsk. Jag kunde förstås inte låta bli att ställa frågan direkt till Fredrik.
 - Vad hade du sagt om han var bosatt i t.ex. Halmstad. Hade han sjungit götaländsk blues då?
I akt och mening att jag skulle få ett "ja", skulle jag ha ställt frågan:
 - Hur skiljer den sig från den norrländska?

Nu gick det inte så långt att det blev några följdfrågor. Istället kom ett svar på mitt mejl:

Hej Bert, bra poäng! Jag ska tänka på detta i fortsättningen. Med en pappa från Västerbotten så brukar jag annars vara vaksam för just denna fallgrop, men denna gången tror jag att jag föll för det språkligt vackra i kombinationen norrländsk och blues.

 

Tack för att du hörde av dig, hoppas du uppskattar programmen i övrigt!

Ha de fint!

/Fredrik

Jag tackade för svaret och berömde programmet i övrigt.

Glad att jag planterade en tanke hos honom. 

*****

När "Ögonblick" ... (I)

.. griper in. Då blir det resultat.

-----

Hej!

I dagens tidning har du angett att Sverige har 26000 asylsökande PER DAG, under 2018. Det innebär alltså att vi på ett år fördubblat befolkningen om alla som ansöker får stanna. 

Hm ...?

Med vänlig hälsning

Bert Bodin

Luleå

PS. Och då ska vi nog undra var alla 163000 per dag som kommit tidigare (2017) har hamnat. (Det blir närmare 60 miljoner människor.)

 -----

Så skrev jag till den NSD-journalist som skrivit en artikel om invandringen till Sverige.

Jag förväntade mig inget svar, för det brukar inte komma, när man kritiserar artiklar i tidningarna. I alla fall inte varje gång.

Men den här gången kom en korthuggen respons.

-----

hejsan. skrivit fel. Vi rättar det i tisdagstidningen.

-----

Svenskt skriftspråk kan man tydligen också strunta i.

Men jag bortser från det. Det blev rättat i dagens tidning.

Däremot blev det inte helt rätt. Hon hänvisar där till att faktarutan är korrekt. (???)

Det var ju bara det att någon faktaruta stod inte att finna!

Tur att jag finns.










*****

Bara två bilder

Från dagens runda.

Isen växer till

Miljonprogram för fåglarna?

 
*****

Ett tips

Nu har Sverige genomlidit ett av de amerikanska jippona; Black Friday. Återstår det som är idag; Cyber Monday. Och svenskarnas hem har förmodligen fyllts med ännu en flod av onödigt tjafs.

Men nu vill jag föreslå en hel vecka av nyttigheter. När jag var barn fanns det varje höst något som hette Vita veckan. (Tänk ... Inte White Week!?) Det var då mamma köpte lakanslärft till vad jag förmodar var ett nedsatt pris. Kanske fanns det även färdigsydda örngott. Vad vet jag.

Nu tycker jag att livsmedelshandeln ska lansera Gröna veckan. En hel vecka då man säljer grönsaker och ekologiska varor till halva priset, eller kanske till och med till 75% rabatt. Det vore väl något.

Kalla den Eco week, så blir det säkert succé.

Kom ihåg var du hörde det först.

*****

Skvallrar du?

Kanske berättar du lite väl lättvindigt om vad du har för dig. Utan att du vet om det, eller tänker på det.

Aktuellt idag har varit att kvinnor som av någon anledning inte vill vara i närheten av en man, som kanske misshandlat dem, övervakas av mannen via en app, som han vid något tillfälle laddat ner i kvinnans telefon.

Är du själv medveten om vilka appar din telefon innehåller? De flesta går enkelt att avinstallera om man inte vill ha dem. Jag gör det emellanåt. Då gäller det oskyldiga, men oanvändbara, eller ointressanta små program, som bara tar plats.

Men en sak gör jag så gott som aldrig. Jag har aldrig "platstjänsten" inkopplad. Den där lilla symbolen som ser ut som en droppe (längst till höger på bilden) klickar jag på bara om jag befinner mig någonstans där jag är helt obekant med omgivningarna och vill veta vägen till något annat ställe. En GPS, alltså. Det senaste året har det skett två, tre gånger under utlandsvistelser.

I övrigt har jag den avstängd. Varför, undrar du. Jag har förstås ingen ond människa som stalkar mig. Men jag tycker inte att Google, Facebook eller andra aktörer behöver veta och registrera var jag finns, i varje ögonblick. Varför ska de göra det? Jo, för att anpassa sin och sina partners annonsering, förstås.

Den marknadsföringen behöver inte jag.

*****

Man behöver bara slå upp ...

.. exempelvis DN vilken dag som helst för att bli förvånad, förbittrad och förbannad. Söndagens edition är inget undantag.

Peter Wolodarski skriver bra om Facebook. Jag använder det själv, så jag kanske inte ska vara så styv i korken. Men givetvis kan man undra varför FB:s avigsidor inte rättas till ordentligt. Ett öppet nätverk som är en väldigt sluten värld, som smutskastar sina kritiker både internt och externt.
"Det är hög tid för ett offentligt ansvarsutkrävande av Facebook", skriver han.

Inte blir man gladare över token i Brasilien, som snart ska tillträda som president. Inte bara tänker han skövla världens gemensamma lunga. Han kommer dessutom att föra landet tillbaka till en verklighet som vi känner igen som europeiskt 30-tal. I likhet med Ungern, Polen och för den delen också USA. Det känns kvävande. Soja och brasilianskt s.k. naturbeteskött har aldrig kommit och kommer aldrig över vår tröskel.

OPCW är en organisation som jobbar för att förbjuda kemiska vapen. De håller för närvarande möte i Haag i Nederländerna för att tillsammans med en hel del länder, komma överens om detta.
Meningen är bland annat att skapa en "detektivbyrå" som ska kunna avslöja den som använder kemvapen. Gissa vem som är emot. Jo, givetvis Ryssland. Tala om att samvetet tynger.

Sedan har vi förstås historien om den självutnämnde "missionären", som blev dödad så fort han klev iland på Norra Sentinelön, för att försöka få den ursprungsbefolkning som bebor ön att bli kristna. Folket där har levt utan kontakt med omvärlden och är bland annat totalt oskyddade mot t.ex. förkylningsvirus och andra sjukdomar som de aldrig varit i kontakt med. Men naturligtvis ska en vilseförd själ dit och lära dem "sanningen" om livet. De har klarat sig i tusentals år utan sådan hjälp.

Visst är det tråkigt när en människa får sätta livet till. Men i det här fallet var killen varnad. Självmord är synd enligt bibeln. Det borde han ha vetat.

Ja, det var ett axplock galenskaper. Kan vi inte få slippa dem i fortsättningen?

*****

Fem och en halv timme senare ...

.. kommer vi hem igen. Lite hungrig får jag nog säga att jag är och Benke sätter genast igång med middagen. Själv är jag ledig.

Det var efter en lång runda lite hit och dit under dagen. Nere vid Södra hamnen höll jag nästan andan av skräck. Två skrinnare på den tunna isen ute på fjärden. Hur vågar de? Jag menar, isen har inte legat många dagar. Skulle jag ha gett mig ut skulle jag definitivt ha hållit mig inne vid land.

Dagen var vacker. Någon grad kring nollan och knappt någon vind. Vi drar oss in mot stan igen och beslutar gå på Kulturens hus och ta en fika, som sedan avslutas med en titt i konsthallen, där Luleåbiennalens verk finns utställda. Men vi hann bara en rätt snabb titt, eftersom vi hade en tid att passa. 

 Lördagsjazz på Kulturcentrum Ebeneser. 
 - Vi går dit i god tid, så att vi får bra platser, sa jag.
Tur var väl det, för när vi anlände fanns bara ett fåtal kvar. Men vi fick plats vid ett högt barbord för två. Ett glas rött hamnade snart där och sedan började Monica sjunga. På repertoaren stod låtar och historia från Billie Holiday och Nat King Cole. I nästan två timmar. 
 

Där halvt skymda satt Sven och Lisa. Ja, Wollter och Wede, alltså.

Det blev en lång eftermiddag. Och den är ju inte slut än.














*****

Frukosten ...

.. framdukad.

Gomorron!

*****

Jag ljuger

Jag måste tyvärr meddela att det var lite fäjk njoos i mitt förra inlägg. Jag har nämligen öppnat plånboken idag, trots löftet om annat.

En fika på stan.

Men det föreligger en förmildrande omständighet. Fikat var inte rabatterat på grund av - ja, ni vet. Tvärtom var det rätt dyrt. 156 kronor för två personers intag.

Bilden lånad från Coop Värmland. (Mustaschen på vår bakelse
var dock betydligt större.)

Vad som däremot kan läggas till den positiva sidan är att kaffet beledsagades av bakelse. En god sådan, dessutom. Blå marsipan på ytan, som dessutom pryddes av en svart tingest. En mustasch. Det visade sig vara en s.k. mustaschbakelse, som har den lilla finessen att fem kronor av dess pris går till forskningen kring prostatacancer.

Den var god. Väldigt god!



 



*****

Återbruk

Nej. Jag har inte haft fram plånboken alls idag. Men jag har skaffat mig en ny bok att läsa. En returvara. Vi har, som jag berättat tidigare, ett litet bibliotek med säkert 200 titlar nere i husets bottenvåning. Där ställer folk sina utlästa böcker till utlåning. Hur bra som helst.

Idag hämtade jag upp Jojo Moyes. (Se högerspalten här i bloggen!) Någon som har läst den, kan rekommendera den, eller avstyra mig från att börja bläddra.

*****

Dags att göra rätt

Jag blir nästan lite skraj när jag hör debatten om public service-TV och -radio i t.ex. Opinion live igår. Hur inte bara yngre delar av befolkningen tycker att det är trist och tråkigt med SVT och Sveriges radio.
 - Man känner det som att man sitter med i studion på TV4 på morgnarna. Det gör man inte i SVT:s. Det är bara grått.
Så uttalade sig en ung tjej.
Nu är jag ingen anhängare av morgon-TV överhuvudtaget. Jag tycker att radions P1 är vida överlägset. Man kan göra annat, än att hålla ögonen på en skärm och ändå få i sig innehållet i nyheterna.

Jag förstår att mysfaktor är en ledande egenskap för att yngre personer ska trivas nuförtiden. Det får inte vara någon ansträngning; det ska jämt vara kul, utan några döda punkter med tid för eftertanke.

Men jag blir extra skrämd, när en till synes vuxen herre står och ondgör sig över Public-service-avgiften som nu införs från årsskiftet. Kommer tyvärr inte ihåg vad han heter. Men gallan var i god funktion hos honom.
 - Jag vill inte betala för något jag inte gillar, sa han.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag vill heller inte betala för RIX fm, Energy, TV4, Kanal 5 - sjuttioelva. Hur kan jag säga bort dem, för jag tittar så gott som aldrig. Men jag betalar för dem, så fort jag betalar något i en affär. För hur skulle de annars existera?

I vilken konstig bubbla lever de, som säger sig aldrig titta på SVT? Det är inte undra på att amerikanskt tjafs och bjäfs och annan lättsmält smörja blir vår framtida folkkultur. Bevare mig!

Nä - ungdomar och äldre. Det är dags att göra rätt för sig.


Heja SVT, heja SR och heja UR!

*****
Mina övriga inlägg i frågan.

Och så blev det ...

.. konsertkväll på Kulturens hus. Webern, Mozart, Beethoven och Sibelius. Gott och blandat, alltså. Mozart kan jag egentligen vara utan. Vet inte vad det är, men han slår inte an hos mig särskilt väl.

Fantastisk solist, Sara Trobäck på violin, gick helt i takt med Norrbottens kammarorkester i denna lagom långa konsert.

Välbesökt. Många bekanta i publiken. Mingel i pausen. Trevligt.

På lördag blir det jazz.

*****

När jag varit ...

.. för att lämna en kasse avlagda kläder hos Röda korset, passerar jag södra hamnen.

Det är två timmar efter solnedgången. Nyis håller på att lägga sig. Det är ungefär fem minusgrader.

Inte kan jag låta bli att ta en bild.

*****

Nu blir ni skraja, va?

DN Kultur idag.

*****

Trevligt ...

.. med en ny tavla på ett av köksskåpen.

Det är en solig morgon.

*****

Så ringer det på dörren

I vår bostadsrättsförening fungerar det mesta. Nödvändiga reparationer av gemensamma utrymmen, tvättstugor, garage o.s.v. Naturligtvis gör vi även själva förbättringar i våra respektive lägenheter. Men en del sker även där kollektivt.

I maj fick vi nytt fibernät i hela fastigheten. Nytt TV-system. Wi-fi och hela konkarongen.

Under året har också ventilationssystemet setts över. Mycket har bytts ut.

Så var det det där med köksfläktar. Vi har centralfläkt med spiskåpa. Det har funkat utmärkt. Men på senare år har det ibland hänt att vi känner matos, som inte är vårt eget, i lägenheten. Inte så kul. Det gjorde att översynen blev gjord. Det visade sig att någon/några på egen hand hade satt in vanliga spisfläktar. Det ställer till det med balansen i systemet och förbjöds.

Men nu, när systemet förnyats ansågs det även att vi behöver nya spiskåpor. Alla var inte glada åt det. Det kostar en slant. Det muttrades.

Konstigt nog fick inte vi något påpekande. Det verkade som att vi inte skulle behöva byta. Av någon outgrundlig anledning. Och grannarna undrade, och tyckte det var konstigt. Men vi brydde oss inte.

Så kom motorder i sista stund. Allt har varit klart en tid. Alla har fått sin nya, godkända kåpa. Men något stämde inte. Hm ...?

Då visade det sig att just vi helt enkelt hade blivit bortglömda. Här hade vi gått och "skrutit" om att
 - Näe vi behöver inte byta. Våran funkar så bra."
 - Var glada för det, sa grannarna. Ni behöver inte slänga ut 2000 spänn.

Så idag ringde det på dörren. En tekniker kom in och började jobba.

Nu sitter den där. En ny fräsch spiskåpa. Ja, den gamla var välskött, men saker utvecklas ju. Och vi får krypa till korset och berätta för grannarna.

Nu blir väl maten ännu godare, kan jag tro.

*****

Kondis - näe inget vidare

Onekligen finns det en del att fundera över. Stora och små saker. 

Kriget i Jemen är en stor. Och fruktansvärt, som de flesta krig. Men här visar det där området av världen att de olika länderna tydligen aldrig kan leva i fred och harmoni med varandra. Inte heller kan de inom varje land hålla sams. Under min livstid har det aldrig varit fullständig fred i Mellanöstern. Aldrig! Man skulle kunna kalla det "Det sjuttioåriga kriget". Men så blir det förstås, när man grundar sin "civilisation" (???) på religiösa urkunder. 

85000 barn beräknas ha svultit ihjäl i Jemenkonflikten. Det borde få varje religiös fanatiker att tänka till och framförallt tänka på människovärdet.

-----

I Sverige kan vi tack och lov ännu så länge leva i fred. Även om vi inte har någon regering, så fungerar landet. Mer än hjälpligt, vid jämförelser. Men så är vi också sekulära till absolut största del. Tänker själva.

Men visst kan man undra, när man hör hur vi tänkt, eller inte, när jag hör morgonens nyheter och den undersökning som gjorts bland över 300 000 yrkesverksamma svenskar och som konstaterar att i stort sett bara hälften av dem har en kondition som inte är livshotande! För 20 år sedan var den andelen bara en fjärdedel. Vad ska vi dra för slutsatser?

På nittiotalet kom datoriseringen på bred front. Vi började kommunicera på ett nytt sätt. Det är väl i och för sig en bra sak med e-post och liknande. Men sedan kom avarterna snabbt. Folk fastnar vid datorn. Inte bara under arbetet, utan även under stor del av fritiden. Det leks, det spelas, det självas (produceras foton på sig själv) och läggs ut på nätet. 

Jag är själv inte helt oskyldig. Jag ägnar tid åt datorn, plattan eller mobilen. Men med måtta, anser jag. 

Samtidigt ska vi ha elcyklar, snöskotrar, vattenditon, självöppnande dörrar, rullband i galleriorna (Även nedåt. Och folk åker där, ofta paralellt med en vanlig trappa !!!?)

Och visst kan jag gå raskt i tio minuter utan att vila. Jag kan gå en timme i rask takt utan att vila. Kanske två till och med. Jag har inte gjort några exakta studier av det. Ska man dra slutsatser av undersökningen ovan, så klarar inte hälften av arbetsför befolkning i Sverige ens tio minuter utan hälsofara. Och den skaran har alltså fördubblats på 20 år. 

Vart är vi på väg? Ingenstans, om man drar ut konsekvenserna av studien. 

-----

Klimatfrågan har tack och lov börjat tränga in i allmänhetens medvetande. Man hör fler och fler, som börjar inse att vi slösar för mycket på vad vår jord kan ge. Vi konsumerar för mycket, för många onödiga prylar, för mycket slit och släng. Årets julklapp har blivit ett återvunnet plagg. Bra, om det går att realisera.

Realiseras görs det ständigt och jämt. Snart vet ingen vad en vara kostar, egentligen. Det är i stort sett alltid "extrapriser". Nu närmast förestående är det "Black Friday", så vi väntas handla för 4 miljarder kronor. Tala om svart!

Därför blev jag glad när jag i dagens tidning läste om Naturkompaniet, som helt sonika skiter i jippot. Heja för dem! Det är nästan så, att man borde gå dit på fredag och ... Nej visst, nej. Det ska jag inte.

Mänskligheten (åtminstone den rika delen) har onekligen en lång bit kvar att vandra. 

Kanske till priset av bättre kondis. Ett bra köp!

*****

Mera om ...

.. Luleåbiennalen 2018.

Här en bild från Södra hamnen under en kvällspromenad. Ljusinstallationen, som är i ständig rörelse, är gjord av den indiske konstnären Vishal K Dar.

Den gamla kranens ljusspel interagerar med ett annat på andra sidan fjärden.

Mer om biennalen.

*****

Du kalifornian ...

.. som med jämna mellanrum, på nätterna svensk tid, på eftermiddagarna lokal tid, går in på just det här gamla inlägget.

Kul om du berättar vem du är. Längtar du hem till Luleå, eller bort till ett trevligt ställe?

Hör av dig!

*****

Konstigt

I lördags invigdes Luleå konstbiennal. Hör och häpna, Skandinaviens äldsta! Det har jag aldrig varit medveten om.

Konst lite här och var i stan, förutom i stora konsthallen. I år har den dessutom spritt ut sig utöver det vanliga, nämligen till närliggande Boden, men också vidare omkring. Jokkmokk, Korpilombolo och Kiruna har invaderats av internationella konstnärer fram till 17 februari.

Jag har ännu inte hunnit med att botanisera i utställningarna. Ja, inte mer än att det på gågatan precis utanför vår gård stod ett staffli ett tag under dagen. På staffliet stod en tavla. Ingen bild, utan en röd, stor text. Räta på ryggen stod det. Och märk ... Det räckte. Omedvetet följde jag uppmaningen. Konstigt. Men så ska väl konst fungera; upplyftande?

På väg till frisören gick jag lite spänstigare än vanligt. Och det vill inte säga lite, eftersom mitt vanliga tempo är spänstigt.

Vid en passage till en gångtunnel hade naturen själv gjort en installation. Där hade man kunnat ställa en skylt: Fruset fall.

Nu är jag nyklippt.

*****

Rosa morgon

Havet i ro. Isen håller på att försöka lägga sig för andra gången i höst.

Det lär inte lyckas den här gången heller. Kulingvindar är förvarnade till kvällen och natten.

*****

Vägen bort

Sen eftermiddagspromenad förgylld av frisk, nollgradig luft och gyllene skyar.

Skönt efter vedhuggning och spännande utförsåkning. (Sistnämnda på TV.)

Nu stiger månen över havet. Jag är middagsbefriad och kan ägna mig åt DN i lagom tillbakalutad position på soffan resten av eftermiddagen. Kanske hinner jag med en start på svåra söndagskrysset också innan (gäsp) jag ssslumr ... zzzzzz.

*****

Novembersol ...

.. över Luleå skärgård.

Ja, även över fastlandet.

*****

Det gick inte ...

.. sådär väldans bra för André Myhrer i världscuppremiären i Levi idag.

Det finns ju andra som klarat den branten bra.

Jo. Det är samma brant. Faltiskt! Men branta backar blir ofta rätt beskedliga när man riktar kameran uppåt och tappar referenser. Så'de'så.

*****

Hej hå, hej hå ...

.. vi ut till myren gå. Finväder. Lite sjukligt varmt för november; 7-8 plusgrader är inte bra för tranbären. Men det var ju några frostnätter i oktober, så idag kom skördedagen. Tranbär blir nämligen godare om de frusit en gång. Och det har ju hänt något år att vi fått gräva fram dem under ett tunt snötäcke. Så det här blev ju idealiskt.

Nöjda traskar vi hemåt efter någon timme. Vi måste ju få oss lite elvakaffe också, sådär vid halvettiden.

Så går det till i våra trakter.

*****

Nä, man kanske skulle ...

.. ta och stiga upp. Jag hör ju att frukosten är på gång på nedervåningen.

*****

Rånlandet

Byter hemvist för några dagar. Dimman ligger tjock ända till solen går ner kvart över två. Då minsann, skingras den!

Nåväl. Det får väl gå. I vilket fall inget som jag kan påverka.

Vi pysslar med diverse småsaker. Bär in ved, fyller fågelrestaurangen och hänger upp tjofsan. Sedan går vi långa rundan i dimmig och tyst skog.

Hemkomna äter vi en gravlaxmacka och får syn på en kritvit gestalt borta vid vår infart. En dalripa som förberett sig för vinter och snö lite för tidigt. Men det var ju bra. Annars hade vi förmodligen inte lagt märke till den.

Nu väntar soffläge och Spanarna i P1.

Skön fredag.

Härifrån till evigheten

Årets första dalripa

*****

En så'n dag?

Eller ...?

*****

Smaklig måltid

I vårt hushåll slängs ingen mat. Bäst-före-datum anses som en fingervisning. Vi köper endast varor som vi äter upp. Skulle vi få mat över fryser vi in den, eller behandlar den, så att den kan tas tillvara en annan gång. Vårt kylskåp svämmar inte över med bortglömda dressingar, matlådor eller onödiga andra ingredienser.

Kort sagt: Minimalt matsvinn. Äppelskruttar, fruktskal, kaffesump är väl det som går i komposten. Det är allt.

Men nu kommer inte ens det sistnämnda att alltid slängas. Jag följer det utmärkta programmet Maträddarna i SVT1. Idag bakade Paul Svensson ett fröknäcke där kaffesump togs tillvara. Ska testas.

Se programmet! Se hur vi slösar! Gör något åt ditt slöseri, om du kan.

*****

Händelselö ... -rikt, menar jag

Inte blev det så händelserikt idag heller. Men när man börjar tänka igenom timmarna som gått, så är det ju en del i alla fall. Träning på gymmet. Lunch på bistron, fiskfrites med ingefärsstomp, chilimajonnäs och skarp sojasås. Vi tänkte inte på vad vi beställde, men det slog oss precis när rätten kom in på bordet; hm ... igårkväll åt vi ju fish and chips. Det vi fick idag var något liknande, även om det var i lite förfinad form.

På eftermiddagen hittade jag på att gå på mitt gamla jobb. Där var det "vernissage". De hade nämligen begåvats med stora, vackra luleåbilder i alla rum, på båda våningarna. En luleåfotograf, som jag såg en utställning av redan i fjol.

Sherry blev det inte. Men väl kaffe och pratstund med de som cirkulerade upp till fikarummet.

Men inte kunde jag ju sitta där, hela dagen. Jag var ju egentligen på väg till Systemet. Där träffade jag kompis Håkan, som jag inte sett till på ett tag. Han är "världsresenär", så det är inte underligt att han verkar osynlig emellanåt. Skriver och fotograferar för både svenska och utländska magasin; Forbes, Icon, Åka skidor med flera.
 - Vi måste träffas, sa han. Före jul. Men ni väntar förstås på en inbjudan?
 - Jepp, sa jag, medveten om att han och hans flickvän flyttat till en adress utanför stan, som jag egentligen inte vet var det är. Tänkte att det inte är så enkelt att bara "komma förbi", där ute i skogen.

Vi träffas annars alltid på en pubkväll dagarna före jul varje år, och sedan lite sporadiskt då och då. Midsommar tillsammans är en tradition.

Hemåt för en stund. Sedan blir det kväll på Vetenskapens hus, med norsk föreläsare.

*****

Det blev ...

.. bjudmiddag på puben. Fish and chips. Trevligt. Mycket folk. Pubchefen hängde vid vårt bord en stund. Han ville uppdatera sig om oss och vi om honom, ny flickvän och allt.

Nöjda går vi hemåt. Jag fastnar vid ett träd och konstaterar det som jag reagerat över tidigare i höst. Det ser ut som att träden redan har svällda knoppar. Kanske den varma hösten ställer till det.

Vi lär se. Det ska bli 7-8 grader varmt framemot helgen.

*****

Som vanligt

En sådan dag då inget händer. Den bara går. Historisk, säger man på radion. Så något måste ju ha hänt, trots allt. Herr moderatledaren låter mer än vanligt trumpen, när han konstaterar att hans jobbansökan möttes med ett "Nej. Ring inte oss, vi ringer dig. Fast kanske inte".

Diktator Åkesson låter precis som så. "Ett konservativt Sverige. Så vill jag ha det."

Jo - det skulle vara nå't det. Dystopi.

Men skönt i alla fall, att solen lyser några timmar. Inget av det var utlovat. Snarare tvärtom. Vi skulle få mulet och grått idag enligt de ärade väderprofeterna. Inte ett enda moln har vi sett.

En skön promenad runt innerstadshalvön. Nollgradigt. Och många promenadörer ute och luftar sig. Det har väl varit lite knalt med sådana aktiviteter den senaste veckan, kan jag tro.

Köper skosnören, eftersom det behövdes. Packar in morgonens matbrödsbak i frysen.
Så lite händer ju, trots allt.

Stans mest centrala badplats, Gültzauudden. Lockar inte till dopp.

*****

Bara två bilder

På väg till syrran.

På väg från syrran.

*****

För 78 år sedan ...

.. rådde krig i Europa. Nyårsafton det året hade mamma och pappa förlovat sig. Jag bär ännu pappas förlovningsring.

Den 05 augusti ryckte pappa in på 44:e depåkompaniet. Varför det blev just det undrar han i den krigsdagbok han förde; ".. blev av någon outgrundlig anledning placerad på ...", skriver han.

Egentligen vet jag inte vad han hade för uppgift. Det han berättar de där första dagarna lämnar inte mycket till upplysning annat än att personalen heter bataljonschef Kapten G. Robsalm, en adjutant löjtnant Annerling, och fanjunkare A. Bengtsberg, samt en stabsfurir Kristensson. "Närmare karaktäristik om dem skall jag försöka åstadkomma längre fram genom kortare anekdoter etc."

Och längre fram blir det. För från den 05 augusti hoppar dagboken helt sonika till den 06 oktober. Därefter blir det rätt vardagliga göromål på depåkompaniet under hösten och den 10 november gör anteckningarna halt.

Inte förrän lördagen den 23 i samma månad återkommer han:

Och nu ska jag gå till henne och fika och äta tårta, hade jag tänkt.

Grattis storasyrran!

*****

Vågar jag ...

.. säga att den fulaste skånska dialekt jag hör, är den som David Richter, kulturreporter i P1, talar.

Jag får för mig att han gör sig till.

Fult, fult, fult!

(Jag är modig.)

*****

Det är väl inte annat ...

.. att göra, när regnet strilar, än att baka matbröd. Den sista limpan tog ju slut i och med frukosten i morse och fördegen har ju stått här och jäst i minst fyra dygn. Ingen ursäkt finns alltså, för att låta bli.

Lyssnar samtidigt till Ulf Kristersson (M) som vill bilda regering med KD: ”Det här är på allvar”, säger han.

Ja, bevare mig för en sådan konstellation. Värsta möjliga, undantaget att SD också hotar i bakgrunden.

Jag föredrar min surdeg. Den är i alla fall nyttig.

 

*****

Utet ...

.. lockar sådana dagar som idag inte till några större uppoffringar vad gäller andra aktiviteter än att hålla sig innanför hemmets fyra väggar. Grått och fuktigt.

Men vi tar oss förstås i kragen och går ut ändå. Om inte annat, så för att göra rätt för eftermiddagskaffet. Man vill ju inte skämmas. Det blir ingen längre sväng. Men lite luft fick vi i lungorna.

Sedan blev det inte mycket till rörelse och aktiviteter annat än för hjärnan, och sån't behövs ju också. Gärna avbrutet av en slummer på soffan. Det ger nya infallsvinklar till problem som verkat olösliga tidigare. 

"Utet", undrar du när du ser rubriken till det här inlägget. Ja - varför inte. Det står visserligen inte i SAOL, men vad det betyder står väl klart ändå. Det är i alla fall mer förståeligt än det där ordet, som tydligen betyder lätt regn i VI:s svåra storkryss. "Dusk" betyder skymning för mig, fast på engelska. 

Men ordet står i SAOL. Jag har aldrig hört det förr. 

Lätt regn heter "dugg" och inte ett dugg annat.

Inte att undra på att det var svårt att få dit korsande ord. 

Grrrr!

Nu ska "utet" in i ordböckerna. Sanna mina ord.

*****

Väntar ...

.. på att frukoststöket ska ge resultat.

*****

Varför ska man ...

.. vara glad på nyårsaftonen 1987, när man istället kan vara så cool?

*****

Det blev ...

.. fika på stan till slut. Men det satt rätt långt inne. Här i stan finns en uppsjö med ställen. Men det är ju lördag, som innebär folk, folk och folk. Från när och från fjärran.

Luleå drar till sig en hel del helgresenärer. Kulturen lockar. Konserter, utställningar, teater och restaurangliv. Hotellen är vanligtvis helt fullbokade under hösthelgerna.

Vi sökte upp fem ställen, innan vi såg en möjlighet på lilla La Vache. Fönsterbord, gott kaffe och en ljuvlig kardemumma-bulle stor som en lunch.

Här kan man sitta och glo. Och slänga några ord med trevliga, före detta stuggrannarna Emilia och Anton, som satt lite längre bort i den fullsatta lokalen, med två vänner.

Så fick det bli.



*****

En så'n dag ...

.. som man helst stannar inne. Gråväder för, jag vet inte vilken dag i ordningen, men det är många. November är den månad som jag ogillar mest. I alla fall för det mesta. Det finns undantag.

Men idag regnar det dessutom.

Icke förty (Vilket bra uttryck, förresten. Längesedan sist.) måste man ju ta sig i kragen. Inte gå ut på stan än i alla fall. Och när jag gör det är det för att ta en fika och glo på folk.

Men hushållet måste ju hållas i trim. Det putsas i köket, efter att jag gett surdegen lite mat. Jag kollar in läget bland krukväxterna. Åh jisses! Därute på balkongen upptäcker jag att vi går i väntans tider. Min flera år gamla cymbidium, som inte blommat sedan jag köpte den för hundra år sedan (100 år = 7) en påsk, eftersom den blommade gult, har beslutat sig för att förmera sig. Den vill säkra framtiden. Skapa fler. Och hoppas därför att någon annan cymbidium i närheten, ska tända till och sända över sina pollen.
Det är ju så det funkar.

Tyvärr tror jag att utsikterna till ättelägg är små.

Men den kan ju få pryda sin plats medan den försöker ragga.

Minst fem förväntansfulla knoppar.

*****

- Törs man ...

.. närma sig en ung dam, som man inte känner, tänkte jag.
Jag var på Systemet för att köpa vin, och fick bara en impuls att jag skulle kolla om årets Blossaglögg fanns i hyllorna. Där stod den, och den unga damen. Hon kollade flaskorna, läste innehållsförteckningen.
 - Vet du om den är god i år, frågade jag.
 Hon såg inte ens överraskad ut, över att bli tilltalad av en man i sina bästa år.
 - Nej, jag har inte hört så mycket om den, sa hon.
 - Den är väl lite mer citrusbetonad.
 - Jo, det har jag hört och det ser man om man läser på flaskan också. Och vet du vad?
 - Näe, vad då, undrade jag.
 - Jag tänkte göra Glubbel, berättade hon.
 - Glubbel???
 - Jäss! Glögg och bubbel blandat. Det har jag hört är årets succé.
 - Jaså, sa jag. Det låter ju intressant. Men då ska det väl inte värmas, va?
 - Nej - kallt.
 - Kul! Men jag väntar med bubblet. Jag vill prova glöggen först.
 - Jag berättar sen hur det blev, sa hon. Om vi syns.
 - Bra, sa jag. Då riskerar jag inget.
Hon skrattade.

Nu visade det sig att vi båda var lite efter. En slagning på Google visar nämligen att Glubbel var fjolårets drink.

Nåväl - man får väl låtsas att man visste det.

Recept: 5 cl glögg och 10 cl bubbel. Serveras kall.


*****

Bara en bild

På väg från Konsum. Med kassen fylld av fil, hjortronyoghurt, juice och blåbärskaka. Allt ekologiskt. Nästan. Eller vem vet. Blåbären är norrbottniska och förmodligen vilda. Men bullen runtomkring ...?

Och medhavd tygkasse. Förstås!

Man är ju präktig.

Bara sådär.

*****

Utelunch hemma

Den oroliga natten, och en lätt känning av något som kunde hänföras till gårdagens injektion,  fick oss att skippa torsdagslunch på lokal.

Det fick bli lyx här hemma istället. Inköpt på samiska butiken i kvarteret intill.

Mmmmm ... Renköttsoppa med klimp. Till det en perfekt gáhkko, tunn, seg och god.

*****

Lite för ...

.. spännande blev det precis när jag lade mig på kudden igårkväll. Jag hade inte hunnit stänga mobilen, som plötsligen signalerade. Ett VMA, "viktigt meddelande till allmänheten", dök upp på skärmen.

Den här gången gällde det oss. Centrala stan. Vi kände lite röklukt. Men var den giftig? Hur stänger vi ventilationen?

Vi hade fått veta att husets luftförsörjning skulle stängas automatiskt vid sådana händelser, men jag kunde konstatera att luften strömmade ur ventilerna. Hm?

P4 Norrbotten fick gå igång. Det kom fler varningsmeddelanden, men vi somnade i en lätt sömn.

Men framåt ettiden kom ett "faran över".

Skönt! Vi hade nästan funderingar på att evakuera och fly till stugan. Men vi blev kvar hemma. Sov oroligt.

Vet du hur man stänger ventilationen?

*****

Den ena handen ...

.. verkar inte veta vad den andra gör. Härom dagen ringde Telia och frågade om jag inte ville öka min surfmängd i mobilen till  6GB?

För min del är det inte aktuellt, eftersom jag så gott som aldrig gjort slut på min 4GB-pott. Här hemma har vi Teliafiber med wi-fi. I stugan har jag mobilt bredband med 20GB som jag använder även för telefonen.

 - Jag förstår, sa teliakillen. Då kanske du inte behöver mer.
 - Nej, jag klarar mig gott på det jag har.

Idag fick jag följande SMS:

Snyggt jobbat Telia!

Samtidigt kan jag berätta att ett annat "hotbrev" från samma leverantör, visade sig vara "fake-news".
Det var påståendet att mitt säkerhetsabonnemang för dator, mobil och platta skulle upphöra från den 01 november. Jag uppmanades att lägga in en ny prenumeration. Jag avvaktade kallt det sagda datumet. Såhär en vecka in i november funkar allt som det ska.

Och så det tredje exemplet. Den 10 oktober kom ytterligare ett hot, där man tänkte strypa min mejladress. Det har inte skett.

Alltså - jag gillar Telia. Det är därför jag valt dem som leverantör en gång. Och jag är helkund!

Men nu börjar jag undra hur det står till på bygget. Den ena handen verkar inte veta vad den andra har för sig, som sagt.

*****