Men kanske är den lite dubbel ändå. Jag tänker på att vi numera inkluderar en amerikansk genomkomersiell och enbart jubeldum sed, ihop med vår egen Alla helgons helg. En helg av stillhet och eftertanke. Fin. Var det tänkt. Kanske skulle vi lära våra barn den istället för skräck- och pumpatönterierna.
Efter en riktigt stressig halv arbetsfredag med i det närmaste panikslagna "oj - jag-måste-åka-till-Oagadougou-på-söndag-kunder", trodde jag lugnet skulle infinna sig. Den korta vägen hem från jobbet, efter lite övertidsjobb, visade allt annat. Staden var fullkomlig igenkorkad av shoppande pås- och paketbärare. Framför bankomaterna (Varför kan inte folk betala med kort?) rinlgade folk, som vore det dags för svininfluensavaccination. Det såg ut som gammelsovjetiska brödköer framför någon affär som just fått in två limpor.
Jag slinker in på blomsteraffären och får en kölapp med svindelhögt nummer. Men det går förvånansvärt effektivt, trots det.
Hemma och pustar i en kvart, innan det är dags att uppvakta 95-åringen. Går ner i garaget och kör iväg... Trodde du, va. Bilen suckar uppgivet och vägrar starta. Batteriet har behagat ladda ur. Som tur är finns två grannar där nere och kan med förenade krafter ge oss en puff. Bilen spinner igång med sin vanliga mjuka Audi-ton.
Nu är vi försenade. Batteritrubblet får vänta.
Planerna är att vi ska åka till stugan senare på eftermiddagen. Med en trilskande bil? Den startar med mycket stor tveksamhet och via macken, där vi köper ett nytt batteri, åker vi hem och packar stuggrejer. Jo - bilen startar med samma tveksamhet även denna gång, men tuffar på ända fram till lugnet. Med det nya batteriet i bagaget. Puh! Vi får fixa det imorgon.
---
Lördag förmiddag börjar det småregna. Jag ser en säl en bit ut från vår strand och fryser bara vid tanken på att vistas i vattnet. Den ser dock glad och lycklig ut, där den dyker längs säsongens första iskant 25 meter ut från stranden.
Jag håller mig inne ett tag till och sätter en surdeg. Det är nypremiär för säsongen. Det passar bäst på vinterhalvåret, tycker jag. Har hört att det blivit trendigt. Igen! Unga män står och bakar surdegslimpor i stugorna. Så är det. Själva grundsatsen började jag med i måndags.
Men sedan var det det där batteriet. Bäst att fixa det så fort som möjligt. Om det är någon gång jag är beredd att ta till verkligt plågsamma påtryckningsmedel, så är det när jag öppnar en motorhuv och skall fixa något. Jag riktigt ser bilkonstruktörens sadistiska hånleende, när han ser hur vi försöker lossa och lyfta ur det gamla batteriet.
Det är nödvändigt att demontera halva motorrummet för att man med böjd rygg ska kunna lyfta upp en 12-kilosklump ur ett hål, som egentligen är för litet. Det svärs inombords. Grannar kommer och följer skådespelet och ruskar på huvudet. Den konstruktör som står där och ler skulle få lida alla helvetets kval, plus en hel del mer. Because he's worth it. Långsamt och plågsamt skulle jag pressa ner honom i det där batterihålet tills han ligger där i botten. Sedan skulle jag pressa dit batteriet också och skruva fast det ovanpå honom, och stänga motorhuven.
Nåja - Nu går bilen igen. Ytterligare delar plockades ur. Gården såg ut som en bättre bilfabrik. Det nya batteriet kom på plats och bilen monterades ihop igen. Och lördagseftermiddagen kunde ägnas åt brödbak, bastu och en stoooor älgstek i ugnen. Allt samtidigt. Lugnet återställt.
I morgon blir en ny spännande dag.
*****
Försök lyfta ur en 20 cm bred 12-kilosklump ur ett hål som är 18 cm brett på bredaste stället. Det skapar oanade aggressioner. Instruktionsboken säger: Byt batteriet.