Hjälp

Ibland blir man inregnad.
Ibland går man på fjällvandring i öde trakter.
Ibland blir man inregnad på fjällvandring i öde traker.

I ett fjälltält. Visserligen ett Hilleberg Keron 3GT, men ändå.

Att ligga och lyssna på regnet mot tältduken och till och med dra sig i det längsta för att gå ut och kissa, kan gå bra i några timmar. Men det kan ju bli en hel dag. Eller två!

En lätt pocketbok får alltid slinka med i packningen. Oftast kommer den tillbaka oläst. Men ibland är den full av hundöron och fuktskador, när den kommer hem.

Nu gäller det bara att välja bok. Hade gärna haft med en bok av Annika, men hittade ingen av hennes verk i pocket. Och i ryggsäcken måste boken väga lätt.

Snälla hjälp mig. Och motivera gärna med en kommentar.

Vilken bok skall jag lägga i ryggsäcken?
	Hanteringen av odöda. John Ajvide Lindqvist
	Lördag. Ian McEwan
	Män som hatar kvinnor. Stieg Larsson
	Kvinna i grönt. Arnaldur Ingridasson
Free polls from Pollhost.com

Postitiva posten

Dagens skörd i brevlådan. Skolvärlden, Böckernas klubb med ny Mankellroman, sveriges bästa tidskrift VI, Ordfront magasin, valsedlar, reklam för ditten och datten som jag avböjt med skylt på brevlådan, men som rasar ut ur beställda publikationer. (Ohyfs!)

Samt ett litet trevligt brev från Skattemyndigheten.
Kul!

Hade hellre åkt till Kreta.

Till salu

Att bo i centrala stan, har sina sidor. Det är till exempel förfärande enkelt att snubbla på den största gallerian, om man inte ser upp, när man tar ett steg utanför den inhägnade gården. Snubblar man på den första, är risken stor att man faller mot nästa, och faller för något dyrt och onödigt i den. Det har jag oftast inget emot.

Inte heller är det något större fel, att den persiska restaurangens ljuvliga dofter smyger sig in längs husfasaden, eller att Roasters kaffeångor letar sig hit till min balkong tillsammans med prat och skratt, barngråt och glassplafsar i asfalten. (Höll på att skriva -glofsar, men har helt nyligen på en fest lärt mig att det betyder något helt annat!)

Trots detta, så är nätterna förunderligt tysta på denna centrumhalvö. Visst kan man ibland höra nöjes(miss)lystna, som sjunger ömsom glatt, ömsom klagande, beroende på utfallet av kvällen och därtill kopplade lustar eller olustar. Men det ger bara pittoresk lokalfärg.

De lugna nätterna låter oss trots allt sova sött, med balkongdörren från sovrummet öppen mot stjärnor, måne och havslukt.

Men så har vi det här med morgnarna.

Under vårt hus har vi ett underjordsgarage. Genom garaget går en tunnel till Luleås undre värld. I denna tunnel skall varutransporterna till en del affärer vid gågatan forslas. Med lastbilar. Eftersom mänsklighetens tekniska utveckling stannade upp efter första månlandningen 1969, går diesellastbilar fortfarande bara på ettans växel, även vid farter uppåt 60. Varvtalet ligger väl på sisådär 8900 per minut. Det hörs!

På torsdagar kommer dessutom blomsterlångtradaren. Den ryms inte i tunneln, utan parkerar ett bladlushopp från vår balkong (vilket förklarar lusangreppet på vår stora hibiskus... nu kom jag på det också). Dieslar stannar bara om bränslet tar slut. Kanske när de parkeras för natten också. Men jag tvivlar. Eftersom blomsterbilens motor dundrar på, måste förstås blomsterhandlaren höja rösten rätt rejält, för att kunna kommunicera med sin leverantör. Vår blomsterhandlare är pratglad.

Lägg därtill en passerade motorcykel av typen högvarvad tändkulemotor utan dämpare, samt den alltmer förekommande ambulerande 8-kanalsstereoanläggningen med extra basar, som får bilplåten att bågna i takt med stötvågorna som får våra fönsterrutor att vilja hoppa ur sina ramar. (Hur låter det inne i bilen?)

Idag hade dessutom vår något lomhörda granne sin balkongdörr öppen och tittade på morgon-TV. Ljudvolymen höjdes förstås, för att överrösta bilen utanför. Det är faktiskt jätteskönt att få dagens första nyhetssändning direkt till huvudkudden.

Sen började gatustädningen.

Klockan närmar sig 06.07.

Nå?!!! Vad ger ni mig för väckarklockan.
En pålitlig Braun, med korrekt gång, inbyggd belysning och snoozefunktion.
Låg driftskostnad, inget tickande.

Får jag ett bud!

Tjusigt

Där kom han, lojt släntrande, med en coffee-to-go i ena handen, klädd i sina tjusigaste (nåja - i alla fall dyraste) jeans och en lindeberg-topp, mot sin läckert röda, felparkerade BMW-carbriolet, tömmer det sista ur pappmuggen och ställer den på trottoarkanten (det finns väl någon vanlig människa, som kan ta hand om den?), sätter nyckeln i låset, startar och drar iväg, med klädsamt tjutande däck.

Ååååååååhhh, vilka beundrande blickar han fick, från mig.
Nå'så'fränt!






Skulle inte tro det.
Synd att jag inte hade kameran redo.
Då hade han hamnat i tidningen.
Eller åtminstone här!



Andra bloggar om: Töntar, Stora egon, Små.. ja ni vet.

Omvändelse

Kommer du ihåg det mystiska telefonnumret?

Igår började telefonen ringa frenetiskt igen, på kvällstid. Det där telefonnumret dök upp på min display och jag vägrade svara.
"Nu skall dom få", tänkte jag. Ja, mötas av rymdens tystnad, alltså.

Envist stirrade jag på telefonen. Den tystnade.
Tio sekunder senare; Samma genomträngande signal.

"Nej'du! Så lätt ger jag mig inte", och framhärdade i att inte svara.

Tystnad.

Ytterligare en påringning.
"Men vad i ......"

Slut.

Men inte gav dom upp. En liten stund senare ringer det igen.
"Nu skall dom få", tänkte jag. Dock med en helt annan innebörd än tidigare.

Jag sliter upp telefonluren och lägger mig till med min mest myndiga och pondusfyllda röst.

"Ja det här är Bert Bodin", säger jag, i hopp om att den envise försäljaren bara skall lägga på, av pur förskräckelse och tänka 'oj - den vågar jag mig inte på'.

"Gokväll", säger en vän damröst. "Jag ringer från DN:s kundservice. Vi ser att du begärt uppehåll i prenumerationen nästa vecka."

"Ja", sade jag, "det stämmer".

"Jo, nu är det ju så att bara fem dagars avbeställning ger ingen förlängd prenumerationsperiod", sade damen.

"Nähä'nä", sade jag.

"Så därför skulle jag vilja skicka dig en kompensation i form av kuponger, som gör att du kan hämta ut din DN på vilken kiosk som helst. Och kupongerna är inte tidsbegränsade.
Blir det bra?"

"Jo."

"Okej - då kommer dom med posten, om några dar."

"Va fint!"

De vanliga tack-och-hej-fraserna, där min röst blev ödmjukare och ödmjukare.

Där fick man!

Nu...

... 20% extra tomrum till samma pris!

Välkommen till din handlare.

Jaha!

Luleå kl 19.12

 

Avundsjuk

Storståtlig invigning igår. Minister, kommunpampar, förtroendevalda, och vanligt folk på festligheter i Hermelinsparken. Alla solar sig i Luleå kommuns storsatsning på Gymnasiebyn, som nu är officiellt invigd.

På ett område stort som ett mindre universitet, har det byggts, byggts om, fejats och donats i många år. Luleå lasarett utrymt och ombyggt. Gamla Telialokaler uppsnofsade, Hermelinsskolan har blivit Lärkan. Undrar om gamla Språklådan fått behålla sitt namn. Den byggnad där jag mestadels böjde franska och tyska verb.

Det är stort, kilometerstort, och det är tjusigt. För mer än en halv miljard kronor har drygt tretusen elever här, förmånen att utbilda sig. Valen syns oändliga. Möjligheterna utanför fantasins gränser, nästan.

Som enda gymnasium norr om Dalälven satsar man även på de elever som vill utbilda sig i praktiska ämnen. Den nya lärlingsutbildningen skall testas här.

Det är inte utan att man skulle vilja börja om. Gud, vad jag skulle vara motiverad. Vad hade jag själv att välja på? Jo, efter sexan blev det realskola i tre år. Sedan skulle man välja av den fantastiska menyn på gymnasiet; Latinlinje, Humanistisk linje, Teknisk linje, eller Handelslinje. Den sist nämnda blev mitt val. Med inriktning språk.

Nu kan man välja idrott, frisör, data, ekonomi, drama, mat, estetisk, och så vidare i till synes all oändlighet.

Hoppas eleverna uppskattar det.

Annars tar jag fram rottingen.

Va!???

Luleå kl. 06.43

08-50112028

Känns telefonnumret igen? Det dyker i varje fall upp på min nummerpresentatör då och då. Ibland flera gånger per dag. Idag både på förmiddagen och på eftermiddagen.

När man svarar får man bara en spärrton.

Numret är ju inte hemligt, som vanliga hemliga nummer brukar vara. De brukar överhuvudtaget inte synas på min presentatör. Men det här numret hittar du inte igen på Eniro.se eller hitta.se.

Någon som upplevt samma sak, och kan förklara.

Eller är det Bodström som kollar om man är hemma?



Uppdatering: Lösningen.

Mitt i renskaven...

... tar jag en fikapaus på balkongen. Tar en bulle, och två kex. Och likt Ferdinand doftar jag på kumquatbuskens alla nyutslagna blommor.

Förberedelser

Här står jag och steker renskav. Sommaren står fortfarande som en vägg utanför fönstret och jag skulle helst vilja vara ute.

Men skall man på veckovandring i svenska fjällen, med allt bohag på ryggen, inklusive det som skall i magen, så får man allt vara om sig och kring sig.

Så där ja! Torrstekt skall det vara. Sen skall det in i ugnen på svag värme i 12-15 timmar för att den sista vätskan skall dunsta. Ett halvt kilo renskav blir 75 gram torrvara.

Det blir mums, när det får koka i grönsaksbuljong, där man lägger i färsk lök, lite torkade trattkantareller och serverar med bulgur. Torkade tomater(självtorkade, alltså, inte så'na där segslitna saker man köper i affären), eller dito morötter, därtill. Så får man en riktig gourmetmåltid vid någon fjällbäck. Fjärran från svindyra frystorkade synteträtter.

... och få se nu,... köttfärsen är redan klar... jaha, vad skall vi ta sen.....då..?

Augustisöndag

  

Leva upp, eller uppleva

Med stor entusiasm rapporterar en DN-medarbetare om sin skärgårdsupplevelse. Han har fått åka med en s.k. RIB-båt (Rigid Inflatable Boat) på tur i Stockholms innerskärgård. I artikeln staplas penisförlängarna. Båtmotorerna utvecklar 1000 hästkrafter, gör slut på två kubik bränsle på ett par timmar och kostar 28000:- att tanka full. Att den sen gör 0-100 kilometer i timmen på 3,7 sekunder, tycks också vara ett afrodisiakum.

Artikeln säger inget om att intelligensen i att överhuvudtaget sätta sig i båten snabbt måste sjunka från 100 till noll, på lika många sekunder.

I denna båt kan man förresten inte ens sitta! De sex passagerarna får halvstå i någon slags ryttarställning, för att kunna parera stötarna från havets vågor.

Marknaden för dessa vidunder är stadigt ökande.
Bevare mig!


Mitt privilegium är att få glida ut på blankt hav, som jag gjorde i fredags.






Mot öar, där klippan är varm.
Där får man se solens reflexer dansa över sandbottnen.


Göra ett stopp vid en strand och upptäcka att man inte var först.

Min 14 kilometers paddling, tog drygt tre timmar.
Bränsle: En god frukost och en banan på vändpunkten.

Och jag fick sitta. Bekvämt hela tiden.

Undrar vem som upplevde mest.
DN-reportern eller jag.

Dit där himmelen möter havet...

Andra bloggar om: RIB-båtar, Noll intelligens

Uppdatering: Inser nu anledningen till DN:s entusiastiska helsidesartikel i torsdagens utgåva. Gratis textreklam, var vad det handlade om. Monsterbåtsartikeln finns ej i nätupplagan. Men en sökning på DN:s sajt resulterade i ett antal artiklar och erbjudanden. Torsdagens artikel kanske har fått någon ansvarig att få blöta fötter. Minsann!
Inlägget skickat till Läsarombudsmannen på DN för kommentar. Återkommer när svaret kommer.

Våga växa

Vägra vara ved!

Paus

Fyra dagar i en sprudlande, sprittande, smittande, solig och somrig stad, med lite jobb och mycken fritid. Med ljumma kvällar och varma dagar. Folk på strålande humör. Uteserveringarna fulla.

En av fördelarna med att bo i en mindre stad är att man alltid, så gott som, träffar någon man känner, om man går ut och sätter sig på ett fik. Eller också blir man bekant, därför att det är så trångt om saligheten att man slår sig ner på vilken ledig plats som helst.

Idag när jag åt lunch så dök Birgitta upp, och så anslöt Stefan. Anders avlöste och Mats hann både komma och gå. Prat och surr och planering. Sen försvann alla åt sina håll, jag fixade helghandling.

Men när man bor i stan, har 100 meter till "smeten" och vädret är vackert, så är det lätt hänt att man dyker upp igen, för en kaffe. Och där sitter Simon, med sina bekanta, och säger "slå're ner!". Så blir det en snackstund igen.

Nu drar jag mig i alla fall tillbaka. Fjärran från vimlets yra tänker jag tillbringa långhelg i stugan. Åter måndag.

Trevlig helg!


  

Till Heléne

På väg - Mot nya stränder

Gengångare

Aaah! Den ser ut precis som den där jag ärvde en gång.

Men jag hade min i skogen.
Gjorde jag fel, då?
1957!

Wildernessjacka?









Uppdatering: Oj, jag glömde.... Gengångare = ghost, spectre.... bara så du vet!

Förtrollat

Raden av förföriskt ljumma kvällar och soliga sommardagar, tycks aldrig vilja ta slut. Middag på någon uteservering på Storgatan. Folk flanerar, jo flanerar. De promenerar inte. Och alltid kommer någon man känner och pratar en stund över räcket.

Efter maten, söker vi oss oftast mot Norra hamnen, där kvällssolen generöst delar med sig. Vattnet är nästan spegelblankt, bara en krusning, eller svall efter en båt.

Restaurangen på Färjan har succéläge.

I bakgrunden ser man röran kring kulturhusbygget.
När det invigs i januari, ligger isen.

(Klicka på bilden för bättre närvarokänsla!)

Andra bloggar om: Sommar, Sol, Ljumma kvällar

Spurta!!!

Det är dags att lägga in en slutansträngning nu. Det saknas bara ca 118000 underskrifter från europeiska medborgare, för att stoppa flyttningsvansinnet av EU-parlamentet mellan Bryssel och Strasbourg. Det kostar miljarder av dina pengar.

En miljon underskrifter krävs för att frågan skall kunna väckas hos EU-kommissionen (dvs EU:s regering).

Initiativet är svenskt från början. Det här är din chans att börja engagera dig i EU-frågorna, om du inte redan har gjort det.

Tag chansen!

Rationellt

På arbetsförmedlingen sitter jag och väntar på att få uppdatera min handlingsplan. Jag sitter där, med min kölapp. Jag har nr 707.

Bakom receptionsdisken står vid ett tillfälle fem av förmedlingens medarbetare och pratar. Inte om jobb. Det hörs. Det skrattas och busas. Kundtillströmningen är lika med noll, eller någon enstaka.

Det verkar kul att jobba på Arbetsförmedlingen.

Efter en timme och tjugo minuter är det min tur.

Vargtimmen

Varmt! Trots att dörren ut till balkongen står på vid gavel. Hjärnan har vaknat - inte jag. B snusar tryggt vidare. Solen har just skickat sina första sneda strålar på fasaden utanför fönstret. Väckaren står på tjugo i fyra.

Herregud. Helt arbetslös i snart ett år. Ett par frilansuppdrag. Hur skall det gå? Måste gå till arbetsförmedlingen imorgon, idag. Och ringa Priorum. Har dom plats för mig? För rådgivning. Misslyckad - jag? Och vad skall jag rösta på. Jisses, jag glömde kolla om vi verkligen hade torkad renskav i frysen. Till fjällvandringen. Visst'ja! Jag lovade ju baka matbröd. Gud vad tråkig min blogg har blivit. Bara en massa tjafs.

Mesig - ja, kanske
Feg - Hm!
Ful är man dessutom.
Och gammal.
Sover jag?

Vaknar när väckarklockan ringer. Halv sju och jag är trött som en manet.
Upp och hoppa.
Det här fixar sig.

Inte tappad bakom en vagn

Jag är inte född igår. När man ser min sida i Internet Explorer kan man tro det. "Hur har han redigerat texten?", säger någon förnumstigt. "Det där inlägget om fikonen och hibiskusen ser ju helt koko ut."

Medhåll från mig. Men i Firefox är det supersnyggt.

Skyll dig själv!

Eller...... någon, som kan ge mig ett tips? (frågade han - ödmjukt!)

Tisdag

Efter frukost skördar jag nymogna fikon.

















I dunklet under hibiskusen har det lilla kumquatträdet satt nya frukter, som mognar nästa sommar.




Samtidigt sätter den igång med sommarens andra blomning. Hundratalet knoppar kommer att slå ut, vilken dag som helst.


Hibiskusen som håller ett vakande öga, har en speciell historia. Den kom från Kreta för ungefär 15 år sedan, som ett litet skott. Det växte upp till nästan takhöjd, innan den helt plötsligt "tog livet av sig" en vintervecka, när vi köpt en ny matta, som lades in i just det rummet. Mattan var säkert behandlad med något antimögemedel, vet inte. Men den hade en lätt doft första veckan. Några dagar efter mattans ankomst var hibiskusen stendöd.

Tack och lov hade några skott från vår buske hittat vägen till andra här i stan. Så efter ett decenniums frånvaro kom en ättling tillbaka till oss. Den har blivit lika lång som jag (183 cm) och blommar nu lite försiktigt, sedan den genomlidit en bladlusattack.




Augustimorgon.
Sommarmorgon.

På balkongen.

Igår kom Vanessa

Igår fick jag fint besök.
Från sydeuropa.
Av hög rang.
Amiral, faktiskt!

Förnamn: Vanessa
(Låter nästan som en Guilloutitel, eller är det 'Täcknamn Odessa', jag tänker på.)
Efternamn: Atalanta.

Fotografering.
På nåder.
Men bara från sidan. Profil.

Synd!

Men jag känner mig hedrad. Den finns egentligen inte i Sverige utan migrerar från syd-, mellaneuropa under sommaren.

Tänk - Flyga så långt, bara för att besöka mig.
Där jag satt på bastutrappen.



Andra bloggar om: fjärilar

Måndag

Vad händer?

Debutantbal

Ibland känner jag mig löjlig. 57 år och lite spänd, när man skall gå på fest, där de flesta är okända. Rätt klädsel? Rätt present? Rätt umgänge?

Jag, som varit på mottagningar i flera hörn av världen. På fjärran ambassader. Hos borgmästare. Snattat kaka hos FN-ambassadören i New York (Han som hade titeln då, var kakmo(n)ster, och hade oftast en påse på skrivbordet.), vilket är preskriberat.

I de där sammanhangen är man officiell. Klädkod: Given! Umgängesmönster: Strikt!

I lördags var det på rikt', verklighet, IRL.

Ljusa, grå jeans med linnestruktur, en vit långärmad bommullströja. En rejäl krukblomma och en burk lokal honung.

Visst blev det succé. Med islossningsbingo och drinkar löser sig allt. Snart känner man varenda kotte, tycker man. Och visst fanns det folk där, som man redan kände.

Kvällen var fantastisk, med sol från klarblå himmel, och stilla luft. Havet låg som en spegel nedanför backen, där folk skrattade, minglade, och åt av tilltuggen. Några spelade maratonbadminton (eller var det badmintonmaraton), andra terrängkrocket, en del nyankomna sökte kontakt.

Det blev tal, det blev show, det blev mat, det blev dryck, det blev prat, det blev surr, det blev dunkelt och sedan mörkt. Final med säsongens första norrsken över den inte helt mörka himlen.

Tack till Tiina, Tord, Kajsa med flera.
Vi gör väl om det vid 41???

Helgpaus

Trevlig helg.

Pardon my gotländska

Di sma onder joardi, du vet, det där småfolket, vettarna, eller vad du nu kallar dem.
Jag har tittat in i deras värld och funnit, att de nog har det rätt bra. Kolla bara....

Vajande palmer på sluttning- arna,...










...parasoller mot den starka norrbottniska solen...

...och en väktare, en drake vid porten.
(Har du någonsin blivit blängd på, av en, totalt 6 cm lång ödla?)






Hur har du det med förhållandet till småfolket?
Existerar de i din (barndoms-)värld?
Vad kallar du dem?

Berätta!

Vem ger dig rätten

Tio jordklot till, måste vi ha, om alla som nu lever på jorden skall kunna få samma höga standard som vi i Sverige. Det vill säga, om varje, nu levande människa på jorden skall ta ut samma mängd resurser i form av energi, råvaror, odlade jordar och så vidare. Åtminstone om vi skall uppnå det till år 2050. Det lär någon klok person ha räknat ut.

Jag vet inte hur riktig den kalkylen är. Än mindre kan jag säga vem som gjort den. Men det fick mig i vilket fall att tänka till.

Tänk efter! Det är bara 44 år till 2050.
Hur skall det gå till?

Visserligen utvecklas teknik, som kommer mänskligheten till godo. Men räcker det.

Tio jordklot till.

Vänd på steken. Om alla skulle leva med samma resursuttag, så skulle du få avstå från 90% av det du gör av med nu. Du skulle få leva på en tiondel av vad du är van vid. En tiondel av den bensin, den el, det vatten, eller den jord som skall producera din mat.

Om dagens befolkning på jorden, skulle placeras ut jämnt över ytan, inklusive havet, så skulle du få en plätt på 78 kvadratmeter. Dessa kvadrat skall försörja dig, med sina resurser.

Vem säger att inte varje människa har samma rätt till våra gemensamma tillgångar.

Dystopi? Kanske det.

Men det kanske får en att tänka till.

Hur gammal är du om 44 år?
Dina barn?
Barnbarn?

Jag blir bara 101.

Hur många jordklot har vi nu?

Då?



Andra bloggar om: Naturresurser, Framtid

Men...

... det regnar.

Äntligen!

  

Det går an

Den gamle mannen med rullatorn stapplade fram till cappucinobaren på uteserveringen. Där stod tillfälligtvis ställets kock och pratade lite löst med killen bakom disken.
"Skulle ni servera surströmming här, så skulle stället vara fullpackat". Den gamle talade med hög, tydlig men lite gammelskrovlig röst.
"Det säger jag bara - fullpackat."
Kocken tittade på honom.
"Här?"
"Ja - Förr i tiden kunde man få sig en surströmming här. De hade stora tält och serverade surströmming på premiären. Massor med folk. De skulle ni ha också, om ni serverade surströmming här imorgon. På premiären."
"Njae", sa den unge kocken, något tvivlande.
"Jodå. Det kan du skriva upp! Men det går väl fasen inte an nuförtiden... att servera surströmming till folk, som förr" muttrade farbrorn och stapplade iväg med sin rullator. Han hade fått säga sitt, och var nöjd.

Det var inte så väldigt länge sedan som ett par av livsmedelsbutikerna i centrala stan serverade surströmming i stora restaurangtält på premiären. Det var ett populärt lunchalternativ för folk som jobbade i stan. Det var den tiden han saknade.

Kocken och killen bakom disken, log lite och kommenterade något ohörbart. Inget negativt. De log lite överseende.

Nästa kund att närma sig disken var en äldre dam, lite prudentlig.
"Ett glas vitt vin, tack".

Det gick an.
Nuförtiden.

I tjusig kolonialstil

Den största skogsbranden i Sverige i modern tid, rasar i Norrbotten sedan snart en vecka.

Och nu skickas hjälp från södra Sverige.

Så berättade Rapports nyhetsankare, med viss stolthet.

Tre personer från Räddningsverket; Två brandspecialister och en filmare. Ingen deltar i själva räddningsarbetet.

En del utrustning har dock skickats upp på lån.
Tack, centralmakten.

Sen kan man ju undra varför utrustningen finns i söder, när de stora skogarna finns i norr.

Luleå 15aug kl 23.08

 "Fan... va' varmt de'ä!"

"Jo - Precis som jävla utlandet."



















 

  

Falsk höst

Torkan ställer till det. Skogsbränder rasar. Folk evakueras. Här i norrbottens kustland har jag inte sett en droppe regn sedan en skur i början av juli.

Hösten kommer snabbt. Eller rättare sagt, höstfärgerna kommer snabbt, när torkan råder. Vissa björkar har gulnat sedan ett par veckor tillbaka. Årets tillväxt på en del granar har helt enkelt torkat bort. Granen har helt enkelt satsat på att klara sin gamla skepnad.

Fortsätter denna torka kan vi i vilket fall se fram emot en färgrik höst.

Alltid något!

 
 
 
  

Okej

 

Någon kollar oss.
Någon sätter en bock i kanten.
Någon anser att allt är OK.
Eller...?

 

Alltså - vad gör dom

  

Varje liten flygande prick i den här bilden är liv! Rätt mycket liv, eller hur. De där svärmarna ser man oftast bara i slutet av juli och i augusti. Varmt eller kallt, spelar ingen roll. Blåser det, så håller de till på läsidan av huset. Eller på läsidan om en själv. Eftersom jag inte är av lagårdsdörrsformat blir det alltså inte så stora svärmar på läsidan av mig.

Men vad är det för kryp? Fåglarna verkar inte intressera sig. Det är nog för lite mat i varje liten kropp.
Jag tar säkert död på några hundra varje år. Eller några tusen. Genom att andas in dem. Sätta mig på dem. Vifta ihjäl dem.

Men de är allmänt förlåtande, verkar det som.
De bits inte.
De bara svävar, inte på, utan i moln.
Vilket liv.

Undrar om de har det bra.
Om de trivs.
Kanske blir man en sån i nästa liv.
Då vet man.
Och kan berätta.
Men hur?

Känn doften