Tack

Tack och hej för denna gång, juli. Du har varit rätt bra, även om du varit lite väl obestämd och vimsig för min smak. Men du rätade upp dig mot slutet, efter att ha gett oss 82,5 liter vatten per kvadratmeter och ändå lyckats vinna solligan två enskilda veckor. Bra jobbat!

Men till nästa år kan du väl tänka på att dämpa vinden lite. Du behöver inte fixa vita vågkammar varje dag. Bleke är snyggt också. Och sedan kan du väl vara lite mer bestämd åt det ena eller andra hållet. Ett regnväder - Okej. Men sedan högtryck och sol. Den där vimsigheten du visat i år, måste du jobba bort.

Lycka till 2017!

Ängspärlemorfjäril på rödklöver

*****

Jaså, så enkelt - Blomsterkoll XVII

Det blev tydligen för många ledtrådar i senaste Blomsterkollen. För den kneps direkt. Eller nästan direkt. Knappa två timmar efter utläggning hade ellem lämnat in det rätta svaret.

Ljung.

Christel och Cecilia N, hängde på, med liknande berättelser. Jag visste inte att det där skrocket var så vitt spritt.

Grattis till ellem.
Hedersomnämnande till övriga.

*****

Sätter oss på ...

.. bron, (förstukvisten för dig som inte förstår norrbottniska) efter middagen och tittar ut över en fjärd som skiftar i blått och rosa.

Det är varmt. Vindstilla. Tyst för det mesta. Nyss körde en vattenskoter förbi.

En säl ligger ute på grundet.

*****

Blomsterkoll XVII 2016

 - Nej. Plocka inte in den i huset, sa våran hyresvärdinna på Blidö i Stockholms skärgård, där vi hyrde en stuga sommaren 1952. Jag var tre år, då.
 - Det betyder otur. Någon kan dö, fortsatte hon.
Mamma brydde sig inte utan satte en bukett i en vas. Allt gick bra.

Vad är det för mobbad växt?

*****

Uppdatering: Här finns lösningen.

Skönt är ...

.. att sitta i soldiset och värmen på terrassen; höra Klingan i SR P2 genom det öppna fönstret. Musiken blandas med middagsförberedelsernas svaga slammer.

Och jag behöver bara vänta.

*****

Grattis Gudrun, Norbergianblue och (Hm!) Christel

Blomsterkoll XVI visade en ängsklocka. Det gissade Gudrun och Norbergianblue. Grattis till er.

Christel, däremot gjorde en liten fuskmanöver. Men hon har, hos sig, lovat vara kunskapstörstande, så hon får ett hedersomnämnande.

Ny koll kommer senare i kväll.

*****

Långa dagar

Tro nu inte att jag beklagar sommarljuset, som vi begåvas med här i norr. Jag tycker det är fantastiskt. Inte störs jag av det, heller. Sover som en stock, vanligtvis. Utan mörkläggning. 

Inte heller skulle jag vilja vara utan det midvintermörker, som vi får om 5 månader. Det påverkar mig inte särskilt mycket. 

Alla årstider är intressanta, och jag skulle inte vilja vara utan dem.

Men det finns ett problem. I-lands i och för sig, men ändå. Vi drabbas av det ändå, just på grund av ljuset. 

Här i världen kan växter delas in i kort- respektive långdagsväxter. Växter behöver ljus. Kortdagsväxterna vet när de har fått nog. Men det gör inte långdagsväxterna. När kortdagsväxter stänger av, så fortsätter långisarna att växa. Så länge det är ljust skjuter de i höjden. Ohejdat. Om det inte blir ökentorrt förstås. Men det är en annan sak. 

I vår perennarabatt planterade vi för många år sedan Kinesisk smörboll. De såg så läckra ut på de bilder som överallt presenteras av plantskolor och växtförsäljare. Och beskrivningarna lät bra. 

• Sol till halvskugga
• Gärna fukthållande jord
• Höjd 60-70 cm

Idealiskt för den plats, som vi planerade för nykomlingen.

Nu var det bara det att Kinesisk smörboll tillhör långdagsväxter. Sådana trivialiteter publiceras inte. Det kanske inte är nödvändigt för andra breddgrader, där publikationernas fakta sammanställs. Men här i norr stämmer inte beskrivningarna. I alla fall inte när det gäller höjd.

Långdagsväxten kinesisk smörboll växer och växer och växer. Och förväxer sig. Tillslut kan de inte sköta sig, utan börjar rumla omkring och lägga sig över alla andra växter i sin närhet. Några stammar blir dock stående. Stolta, men inte så snygga. De kompakta "tuvor" man ser på bilder ser man inte här.

Den högsta smörbollen här på bilden är 172 cm hög. Blott en decimeter kortare än jag själv. Ingen av de blommande stjälkar vi har i rabatten är lägre än 120 cm. Nu har våra exemplar gjort sitt för i år. De har blommat ut, och beslut är taget om att flytta hela rasket (för det har blivit ett "rask") till någon plats ute i skogen, där den får växa hur den vill.

Varudeklarationen stämmer alltså inte för oss i norr, med evigt sommarljus. Men det är inget fel på växten. Det är växthandlarna det är fel på.

De är okunniga. 

*****

Nu är dom här ...

.. Pokémonmonstren. Tydligen finns ohyran utplacerad även här på vår strand. Två ungdomar har idogt jagat dem vid ett par tillfällen ikväll.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Får man ut folk i naturen är det väl en sak. Men redan har jag hört skräckhistorier i trafiken, där korkskallar ställt till det. 

Varför är det så svårt att skilja fantasi och verklighet. Ska vi alla gå omkring i någon slags kombivärld i fortsättningen.

Jag tycker den verkliga räcker mer än väl för att uppleva spänning.

*****

Dagens designpris

 - Vad är det för konstigt löv som har kilat in sig i altantaket?
Benke kommer in och ber mig komma ut och kolla.

Det såg underligt ut. Men en närmare inspektion, vilket betyder att jag petar i det, avslöjar snart att det är en fjäril. En nattfjäril, som bidar sin tid och tänker åka ut på äventyr när mörkret faller. Eller dunklet.

Den blir förstås lite förvirrad av mitt närmande och flyger iväg. Men inte långt. Den sätter sig på väggen och vi får ta oss en riktigt ordentlig titt.

En vacker sak i gråbrunt och orange.

Lägg också märke till den eleganta ljusa våglinjen på nedre delen av vingarna, och den snygga utformningen av vingkanten.

Designpris. Givet!

*****

Första ...

.. skörden bärgad.

Det blir rekord i år igen. Jösses vad mycket åkerbär det finns, längs vår infart och även bakom huset mot norr. Stora, nästan genomskinliga.

På en halvtimme, max, fick jag ihop en dryg liter. Efteråt vill man knappt tvätta händerna, som doftar så fint av bären.

Bären sköljer jag dock, och fryser in för framtida användning.










*****

Tidningsrundan ...

.. avklarad för idag. Jag är ofta förundrad över att jag inte ser, inte möter en enda varelse.

Men idag möter vi en småjoggande kvinna med hund, som strax efter får en bil efter sig på vår smala skogsväg.

Och på hemvägen blir vi noggrant kollade av en stilig rentjur, som håller behörigt avstånd framför oss där den traskar på. Då och då stannar den och försäkrar sig om att vi inte hinner ikapp.

Det börjar bli trångt här på landet.

*****

Jaha

Lyssnar på SMHI:s väderrapport:

"Hela norra Norrland: Molnigt, men med klara områden här och där."

Tittar ut och ser att jag för tillfället befinner mig "här och där".

Gomorron!

*****

Godnatt från Rånlandet

*****

Blomsterkoll XVI 2016

Här kommer en ny chans.

Enkel denna gång.
Tycker jag.

Uppdatering:  Här finns lösningen.
*****

Sträck ut en hand

Man ska vara snäll med djuren. Året runt. Tyvärr är det många som tycker att allt i naturen är mer eller mindre äckligt. Och rädd ska man vara, för det mesta.

Jag förfäktar motsatsen, och upplever förmodligen mer än den genomsnittlige svensken. Mycket mer!

Se här vad som hände, när jag vid frukosten satt och tittade ut mot omgivningen. Plötsligt kände jag mig iakttagen. Från någon meters håll blev jag granskad av en liten blomfluga, som på blomflugors vis hovrade (stod fullkomligt stilla) med siktet inställt på mig. Jag stirrade förstås tillbaka och frågade efter anledningen till besöket.
 - Vad vill du då?
Medger att jag ibland talar med djur.

Något svar fick jag förstås inte men stirrandet avtog inte. Så jag sträckte varligt ut en hand. Visst - den var lite avvaktande i några sekunder. Hovrade lite närmare.
 - Kom får du smaka!
Jag vet att blomflugor ibland gillar att slicka i sig från huden. Vet inte om det är salt, eller något annat. Kanske sött. Jag är ju så'n.

Det blev rätt omedelbar kontakt. Den satte sig till ro, och jag kunde lugnt bära omkring den och ta mina bilder.

Vilken av de 340 arter av svenska blomflugor just detta är, vet jag inte. Men när jag får veta, uppdaterar jag.

Å'du ... Glöm de där små svarta sakerna som surrar omkring kring dina inomhusblommor och fruktfat. De är bananflugor!

På vintrarna kan man göra samma sak med, t.ex. grönsiskor.

*****

På väg ...

.. att hämta tidningen.

*****

Dagens designpris ...

.. går till denna grant mönstrade fjäril som vilade på en fönsterspröjs på husets skuggsida.

I speglingen syns vår bastu och den blanka Rånefjärden.

Vitfläckad fältmätare (Dysstroma citrata) 

*****

Ordningen återställd

Vi har jagat en tid därhemma i stan. En liten fjäril har beslutat sig för att bosätta sig i vår lägenhet och skaffa barn. Den är av arten indiskt mjölmott. Hur en indisk liten insekt har kommit hem till oss undrar man ju. Förmodligen har den liftat med något ekologiskt.

I våras upptäckte vi ett boställe i en påse linfrö som hade blivit bortglömd i ett hörn i speceriskåpet. Den påsen förseglades och förpassades till brännbara sopor.

Fjärilen är liten. Bara 4-5 mm från nos till svans. Den gör egentligen ingen större skada, eller medför någon smitta. Men när vi  började slå ihjäl flera stycken per dag insåg vi att vi var tvungna att göra något. Idoga var vi. Kollade allt i skåpen. Städade ur allt. Putsade och fejade. 

Hittade igår en puppa på ett förkläde där lite mjöl hade fastnat vid något tillfälle. De gillar ju mjöl.

Alla torrvaror är nu inneslutna i väl förseglade plastpåsar. Då har man möjlighet att upptäcka eventuella eftersläntare.

Idag tog vi till det drastiska steget att använda kemi. En sprej inköptes (typ Radar, men mildare) och varje rum fick ett litet moln innan vi flydde till stugan.

Det blir spännande att se om det gett resultat om några dagar.

*****

Resenärer - Flockdjur

Idag har jag varit ute och rest. Transporterat mig från Läggesta till Luleå. För detta krävs ett antal färdmedel och givetvis också några byten.

Men varje gång jag gör en sådan resa, eller vilken annan resa somhelst, så gillar jag att iaktta hur folk beter sig.

Att kliva ombord på ett tåg i Läggesta är inget märkvärdigt. Tåget rullar in, dörrarna öppnas och folk kliver på. I dagens exempel var det väldigt mycket folk. Inte en sittplats gick att uppbringa. Alltså fick vi stå i utrymmet vid dörrarna. Med vårt bagage. Det var egentligen inget större problem. De moderna tågen går ju mjukt och fint.

Men så närmade vi oss Stockholm C. Då inträffar fenomenet att "alla" samlas i klunga framför dörrarna, i akt och mening att komma ut först. Alla ska ut först, alltså. Vi som stod där hade inget att säga till om. Folk packade sig runt om oss och jag hade då ingen chans att ens försöka närma mig utgångsdörren förrän alla andra hade lämnat tåget.

Fråga 1: Är folk rädda för att inte hinna av? Finns det någon sorts ångest som drabbar många människor, där man ser sig instängd i ett tåg resten av livet?

Vi bytte till Arlanda Express för att ta oss ut till Arlanda. Samma fenomen uppträdde där, men i mindre omfattning, när vi skulle stiga av.

Nästa fenomen inträffar vid avgångsgaten på Arlanda. När folk börjar samlas inför avgången försöker "alla" att ta sig så nära utgången som möjligt. Sedan står de gärna där och suckar i trekvart istället för att gå längre bak i lokalen där det finns bekväma sittplatser att koppla av vid.

Vad som sedan händer, när en flygplatsanställd närmar sig gatens disk, för att påbörja ombordstigningen, är fullständigt givet. 75% av alla 170 personer som finns i lokalen reser sig som på en given signal och börjar köa!!! Och eftersom den där flygplatsanställde bara var där och kollade någon liten detalj, utan att sätta igång med de vanliga rutinerna, och gick därifrån, kan man ana ett besvikelsens sus i köerna. Suckarnas gång, skulle man kunna kalla det.

Fråga 2: Är folk rädda för att inte komma med planet? De har ju en bokad plats. Numera står även platsens nummer på boardingkortet. Några tveksamheter borde inte råda.

Själv sitter jag lugnt kvar. Läser färdigt min tidning, och kliver lugnt och stilla ombord tillsammans med ett fåtal gelikar, när kön tagit slut. Ingen trängsel. Jag intar enkelt min plats. Och flyger iväg.

Sedan ska vi inte tala om hur det går till när alla ska av, men där har faktiskt viss disciplin inträtt. Man går av i tur och ordning med första raden först. I och för sig finns det ju de som försöker tränga sig. De är väl skrajsna att bli kvar ombord.

Fenomen nummer tre. En klassiker. Bagageväntandet. Det ser till en början rätt oskyldigt ut. Folk står i grupper och snackar med varandra. Det kramas med mötande släktingar och så vidare. Men denna avslappade ställning tar raskt slut, när bagagebandet går igång. Som en stark elektromagnet drar bandet åt sig de där 75% passagerare, som i strikt givakt ställer sig cirka 2,7 cm från bandets kant för att effektivt skymma sikten för alla andra, som också har rätt till att få sin väska. Är det nu så att man av en slump råkar se sin väska komma ut, så är det en veritabel brottningsmatch att försöka ursäkta sig och jaga rätt på den, ta tag och lyfta av den med risk för att krossa bredvidstående flygresenärer, som verkar rätt irriterade över att jag fick min väska före dem.

Fråga 3: Varför förstår inte folk att de kan stå kvar och kramas med mötande släktingar och kanske slänga en blick mot bagagebandet för att hålla koll. Och när väskan kommer, långsamt närma sig genom de glesa skarorna, ta sin väska och gå ut i världen?

Jag kräver nu att någon sociolog svarar på mina frågor. Men det skulle också duga bra om du själv tillhör de där 75 procenten. Kanske kan du räta ut de frågetecken jag har.

Tack på förhand.

Bilden lånad utan tillstånd av utgivaren. Men den är så bra, att jag publicerar den ändå.

*****

Snabba ryck

Den nittonde juli, det vill säga för 7 dagar sedan, gjorde jag en glad upptäckt. Kumquatbusken har börjat knoppas. Det blir skörd nästa år, alltså.

Idag såg knopparna ut såhär:

Jag skrev också för en vecka sedan att knopparna utvecklas väldigt snabbt.

Och det är precis det som sker.

Nu får jag nog bereda mig på att åka in till stan och sköta befruktningen om några dagar. Den får ju inte missas.

Nu är vi alltså hemma igen efter 6 dagar i Sörmland. Och naturligtvis drar vi iväg till Rånlandet så fort vi känner oss mogna för det. Men det blir först imorgon.

*****

Sista chansen

Ingen har vågat sig på att ens försöka komma med ett bra svar på Blomsterkoll XV.

Du har dagen på dig att lista ut denna mariga gåta. Den gula formen är näst intill utblommad. Men den vita har just börjat.

Lycka till!

*****

Alla dessa kvällar

*****

Dagens designpris ...

.. utdelas idag redan på förmiddagen, eftersom jag blev så glad över att den var så sällskaplig, vacker och rent av gullig.

Det är första gången i mitt liv som jag ser den. Brun björnspinnare heter den. Allt har man tydligen inte upplevt ännu.

Det den inte avslöjar är vad den har under "kjolarna", nämligen ett orange fyrverkeri på de undre vingarna. Allt för att avskräcka eventuella angripare.

*****

Gomorron

Såhär är läget idag. Ja, förutom världens ondska och elände, förstås.

I Rio blir det snart olympiad. Hur ska de orka i värmen. Luleå är mitt hem och Björnlunda ligger på andra sidan sjön från mitt tiilfälliga ide, där man pustar bara man går en promenad. Av värmen.

*****

Tro inte ...

.. att denna dag varit händelsefattig bara för att jag inte hunnit få in något på bloggen.

Nej, här har kopplats av långa stunder. Bokläsning, samtal, lagning av motorgräsklippare, lupinryckning, avslappning, kaffe, tupplur. Ja förutom morgondoppet i tjärnen och mysstunden med åskmuller och regn, förstås.

Och framåt kvällningen promenerade vi till syrran (vår värdinnas, alltså) dit vi bjudits på middag. Där blev vi kvar tills mörkret föll (det gör ju det på dessa breddgrader) och vi vandrade hemåt fyllda av mat och roliga samtal om livet i stort och i smått.

Så inte hände det nå't.

*****

Bara en bild.

Alla dessa kvällar

*****

Avslutar middagen ...

.. med utsikt över den vackra nejden.

Sjön blänker. Fåglarna kommer till ro.

Ett bra ögonblick i livet.

*****

I morgonväkten ...

.. före frukost tar vi oss till skogstjärnen med det klara vattnet. Inga andra än vi finns där så tidigt. Ja, förutom några sjöfåglar som lojt simmar iväg, när vi klyver vattenytan.

På andra sidan sjön skymtar en grupp kor, som ligger och tar igen sig i skuggan. De har förmodligen redan fått sin frukost.

I någon halvtimme blir vi där, innan vi ger upp och fräscha och pigga ger oss hemåt igen.

Då kommer precis tre andra personer som tar vid där vi slutade.
- Det är lite kyligt i vattnet, sa jag.
- Äh. Du känner inte mig, sa mannen som kastade sig i. Förmodligen för att imponera.
- Ja ja, tänkte jag. Du är väl Arne Borg, va.
Men jag sa inget.

*****

Innan solen går ner

*****

Närkontakt ...

.. av tredje graden när jag idag för första gången i mitt liv intogs av en fästing.

Det var i utkanten av mitt territorium, nämligen vänsterfoten som den tänkte lägga beslag på.

Det slutade med döden för den lille.

Androm till varnagel.

*****

Dagen

Jag är en badkruka. Erkänner. När övriga drog iväg till en skogstjärn för ett morgondopp, tänkte jag nog också vara kaxig. Men med solen dold bakom moln och en rätt kall vind som krusade vattenspegeln, tog jag på mig att istället stanna på stranden och vakta badarnas skor. De andra tyckte nog att den uppgiften var rätt överflödig. Men jag stod på mig.

Tillbaka i huset blev det frukost i skuggan, för nu brassade solen minsann på med högsta blåslampseffekt. Jag löste det med en sval dusch.

Resten av förmiddagen gick i lättjans tecken. Dagstidningar. Surr.

Sedan blev det varmkorvparty. Värdinnans syster, svåger, systerdotter med en busig Klara och en pillimarisk Arvid var också inbjudna. De huserar halvannan kilometer härifrån, på Gladbacken. Varmkorv med bröd. Två sorter. Ett intressant bubbel serverades därtill. Av jordgubbstyp.
- Ååh vad smakerna gifter sig med varann, sa vi.
Inte var det så att de störde varandra heller, men kombinationen var onekligen originell.

I hettan lite senare på eftermiddagen tar vi en promenad ner till en annan badsjö. Förunderligt vacker trakt. Där blir vi vittne till en glad labrador, som älskade att dyka från bryggan och ner i det svala vattnet. Full fart och en snabb luftfärd ut i det våta för att hämta husses pinne.

Ja, sådär går dagen. I lugnets tecken. Inte heller känner vi någon längtan efter att jaga monster med mobilen. Det verkar annars vara den nya flugan.

Istället skänker vi dagen en tanke. Den dagen för fem år sedan, då vi chockades av händelserna på Utøya.

*****

En stjärna ...

.. synlig i juli månad. Det är inte vad jag är van vid hemifrån.

Jag upptäcker den, när jag smyger ut i kvällen för att få en bild på månen, som stiger över ängarna. Ser hästarna i sin hage. Rusar omkring lite lekfullt. Förmodligen tycker de att kvällssvalkan är skön.

En katt sitter i dunklet och iakttar mig. Kommer emot mig och buffar lite kärleksfullt mot min framsträckta hand. Jag hör hur den spinner. Säger hej och kollar bakåt för att se att den inte följer efter mig, på katters vis. Kommer in. Huset har tystnat.

Frid råder. Jag kryper till sängs.

*****

Blomsterkoll XV 2016

I blåsten var det marigt att få bilden skarp. Och dessutom bara mobilkameran till hands. Men jag tror du klarar det ändå.

Lycka till!

Uppdatering: Svaret finns här. I kommentarerna.
*****

Där nere ...

.. stökas med frukost.

*****

Säger tack ...

.. och godnatt för idag, med ny utsikt och mörkare kvällar. (Bilden är tagen vid 21.30-tiden, och nu snart två timmar senare är det mörkt.)

Dagen har varit varm. Kvällen ljum. Prat och skratt från oss själva, men också från Hollywood. Grannen 150 meter bort är amerikansk filmskådespelare och har alltid glammande gäster. Det låter mycket från det hållet.

Hästar betar. Gåsflocken nere vid sjön småbråkar lite, men tystnar snart.

Månen stiger upp över ängarna.

*****

Diskret och varm - Resultat

Ledtrådarna i Blomsterkoll XIV räckte tydligen inte till. Tappra försök gjordes av Cristel och Cecilia, men förgäves.

Den gömmer sig bra, ofta i gräs. Väldigt diskret. Men namnet vittnar om något varmt. Växten tillhör samma familj som t.ex. Mjölkört (Rallarros), som ju är betydligt mer utåtriktad. Dunörtsväxter.

Just denna var en bergdunört.

Ingen vann äran denna gång.

Fler chanser kommer. 







*****

Dagens designpris

Porträtt av rödklöver.

Här på Rånlandet finns flera varianter av just rödklöver. Djupt ceriseröda. Lila. Vita, eller som här, blekt rosa.

*****

Men snälla Riksrevisionen

Nog har ni väl annat att göra än att sitta och läsa min blogg på dagarna. Första gången var ni in strax efter åtta i morse. Sedan två gånger lite närmare klockan tolv. Och sedan klockan 12.24.

Något att anmärka???

Ser att ni gått in via era styrdokument. Jo - Det är väl bäst att hålla koll på mig. Men har ni inte interna angelägenheter att ta hand om.

Trevlig läsning, ändå'rå!

*****

Länge har jag väntat

I fjol hade vi rekordskörd på vår kumquatbuske. Massor med frukt. Det räckte till oss, till arbetskompisar och bekanta.

Men det blev ingen blomning. Rackarns! Då finns inget att skörda i sommar.

Idag upptäckte jag äntligen blomknoppar. Små, visserligen, men ändå. Erfarenheten säger att knoppsättningen mycket snabbt utvecklas till blommor. Då är det bara att ställa upp som bi. Birt Bidin blir mitt namn.

Skörd nästa år. Frukterna börjar mogna i februari så smått och blir färdiga framåt försommaren.

Det gäller att se framåt.

*****

Nu går jag i barndom

Efter långt tragglande med den bok jag länge haft på nattduksbordet lägger jag nu Jonathan Franzens Renhet åt sidan, utan att ha läst den klart. Jag orkade bara hälften av denna roman. Den var alldeles åt helsicke för surrig, pratig, fragmenterad, rörig, ointressant och lång, för att hålla mitt intresse vid liv. Den var mycket hyllad under förra hösten och låg på flera kritikers topplistor.

Science fiction läste jag gärna när jag var barn, eller ung. Men aldrig på allvar sedan jag blev någotsånär vuxen.

Men nu tänker jag prova. The Martian, som blev film i vintras (Såg den inte.) har kommit ut som pocket. Det kanske blir lite småmysig sommarläsning. "Otroligt spännande .....Det optimala äventyret" säger Hanna Fahl, DN. Och The Wall Street Journal klämmer i med "Den bästa science fictionromanen på flera år".

Jag får väl se om recensenterna är att lita på den här gången.

*****

Och dagarna går

Världen rusar. Framåt ... Det vete sjutton. Terrordåd i Nice. Terrordåd i Baton Rouge. Statskupp i Turkiet som verkar ha kvästs till högt pris av spillda människoliv. Terrorkupp? Dessutom i Alma ata.

Jag kan inte annat än känna mig priviligierad i min del av världen, som vilar i relativt lugn. Med frågor om hemtjänst, Riksrevisionen, alkoholglass och annat, som i världssamanhangen känns futtiga, men ändå beaktansvärda.

Och i min del av denna del, kan jag lugnt konstatera att, av de 23 olika sorters blåvingar som finns, är det just den Violetta blåvingen som beslutat landa på en ännu mindre del av min värld.

Det tackar jag för.

Gomidda.



*****

Dagens designpris

Längs en hundra meter lång sträcka fann jag orgier på i stort sett varenda röllekaplanta. Ett väldigt kopulerande.

Lygistopterus sanguineus är det fantasieggande och vackra namnet (Något svenskt finns inte.) på denna vackra skalbagge. Det avgör saken. Den blir dagens designprisvinnare.

En stor ...

.. nattfjäril sitter, långt in på förmiddagen kvar och vilar på vårt hopfällda parasoll.

Naturligtvis måste den fotograferas. Med "stor" menas i nattfjärilssammanhang 4 centimeter mellan vingspetsarna.

Vågbräddad lavmätare. Så benämns den på svenska. Det latinska får mig att tänka på en periodare; Alcis repandata.

Goförmidda!

*****

Nähä - Nu blev det ...

.. tydligen lite för komplicerat. Blomsterkoll XIV blev tydligen en övermäktig uppgift.

Men det kan ju också vara så att den missats i flödet, så jag låter den stå olöst ett tag till.

Kom med dina funderingar.

*****
Uppdatering: Lösningen finns här.

Vi lämnar ...

.. stan och musiken för andra låtar. Ute på Rånlandet konserterar rödvingetrasten för fullt, när vi sitter ute på terrassen i det solsken, som kortvarigt visar sig mellan molngubbarna.

Månne är det nya frierier på gång. De hinner ju en häckning till om de vill och orkar.

En liten mullig unge av gråsiska, låter sig på gråsiskors vis bli fotograferad från nära håll. De där minsta fåglarna är ju de som är kaxigast, när det gäller kontakt med människan. Gråsiska kan man få handmata om man vill. Prova det med en betydlig större nötskrika, om du har lust. Jag lovar; det räcker med att du blinkar med ögonen på femtio meters håll, så sticker den iväg i panik. Måste vara en otrygg sort. Läge för terapi, kanske.

*****

Det här med stadsfester ...

.. har haft lite skiftande uppskattning från mitt håll under perioder. Dyrt. Öltält. Skrän. Fylla. Ibland har det bara känts jobbigt. I minnet finns även den succésommaren 1988, då vi hade VM för Tolvor (Det handlar om segling.) här i vår skärgård. En fantastisk folkfest. Svår att återupprepa. Allt var "gratis" och folk strömmade till, liksom halva världens mediabolag, som strödde rosor runt hela.

Men här i Luleå togs härom året ett beslut, som väckte mina sympatier. Bort med entréavgifter och inhägnade festområden. Låt hela staden festa. Inrätta alternativa scener. Så blev det. Och det var ett framgångsrecept. Hos mig och många andra.

Plötsligt var publiken en helt annan. Ung, gammal, medelålders, färgstark, mångkulturell .... Ja, du fattar.

Så många bekanta från nu och från förr har jag inte träffat på länge. Visst besökte jag konserter, som jag inte ville missa. Men jag struntade också i mycket. Att stan är helt öppen gör att det finns aktiviteter överallt. Det blir ett strosande, av nyfikenhet. Och det mesta - det absolut mesta, är att det är undantag om man ser en överförfriskad människa. I och med att "alla" är här, så sköter sig "alla".

Flest bekanta träffar jag när jag sitter ner på någon servering. Där dyker en kille upp, som jag knappt sett sedan jag fyllde 40 (Han var på mitt kalas då och pojkvän till en av mina kolleger.), och ta mig tusan träffar jag inte den kollegans nästa pojkvän också. Så dyker ekonomichefen i en av våra grannstäder upp. Henne har jag jobbat med en gång i tiden. Igår träffade jag hennes f.d. man, som jag inte sett på flera år. Och så dyker min systers svägerskas sonhustru upp. Ser att hon står och försöker få kontakt på lite håll. Jag känner igen henne, men reagerar inte. Till slut kommer hon fram.
 - Visst är det Bert, frågar hon.
 - Jo, det stämmer säger jag osäkert.
Är det en gammal kund, eller är det någon bekants bekant från förr. Hjärnan gör hela tiden sökningar i alla vindlingar.
 - Känner du inte igen mig, frågar hon.
 - Jo, men jag erkänner; jag kan inte placera dig.
 - Om jag säger Alvik, då.
Till slut går det upp ett ljus.
 - Men du är ju violinisten, sa jag.
Senast vi sågs, var på en konsert för många år sedan, då hon ingick i symfoniorkestern. Vi träffades då i en paus.
Nu var hon mera ljushårig och en helt annan frisyr. Kristina tycker att vi ska slå oss ner vid deras bord ute på terrassen. Det gör vi, och vi får träffa mer folk och höra fler berättelser.

Sådär fortsätter det, hela kvällen. Det är en kram där och en puss där och en hel del musik. Rakt över fjärden sjunger Silvana Imam. Vi drar till bluestältet och kommer precis i slutet av  en spelning med för mig okända Eva Rögde och bandlandet. Hur bra som helst. Sjöng som Tina Turner, minst. Det blev härligt sväng och spontandans.

Hem strosade vi genom folkvimlet sisådär framåt halv två, då solen försökte tränga igenom en molnbank i norr.

*****

Vilken kväll det blev

Årets häftigaste solnedgång.

*****

Dessa tystlåtna ...

.. norrbottningar.

*****

Medan vi ...

.. stod där och gladde oss åt det fantastiska luleåbandet Movits, i trevlig stämning; medan vi satt där längs vår fina hamnpromenad och drack ett glas vin och återsåg massor av gamla bekanta från förr, körde en galen 31-åring i Nice ihjäl 85 personer.

Vi visste inget då.

Nu vet vi.

Movits på scen i bejublad spelning. Klockan är 22.30.

Ännu efter midnatt hade inte nyheten nått oss.

*****