Särskilt morgonpigga ...

.. är vi inte, vilket gjorde att vi missade Lucia i TV. Men när vi mitt på dagen vandrade runt lite på måfå, råkade vi passera Köpmantorget. Där bjöds vi på skönsång. Verkligen skön sång. Tyvärr vet jag inte vilka dessa lussedamer och -herrar var. Säkert fanns det en skylt som berättade det någonstans. Men folkets tryck gjorde det omöjligt att leta reda på. Att notera: Det var vindstilla. Det var levande ljus i luciakronan och i tärnornas händer. 

När det var klart gick vi hem och fick en kaffe med lussekatt och pepparkakor. 

*****

När solen ...

.. står som högst i december. 

Isvägarna öppnade officiellt idag.

*****

En bra serie ...

.. på SVT1 har jag fastnat för. Så byggdes Sverige. Där får vi följa hur våra stadsmiljöer har byggts upp genom åren. Hur trender har kommit och försvunnit. Hur människorna anpassat sig.

Dagens avsnitt handlade om "Centrum - torget som försvann" och där tog Luleå en bit av programtiden. Nämligen världens första shoppinggalleria, som öppnade här i stan 1955. Jag var med på invigningen och fick förundrad se alla de labyrinter och oregelbundna våningsplan som Ralph Erskine bestämt. 

Se programmet här.

 

Dyrgrip från invigningen.

*****

Nja - jag vet inte

Mattias Timanders debutroman har fått mycket lovord. Han, uppfödd i Kiruna, skildrar livet dels i en liten by utanför stan, dels i Stockholm (närmare bestämt 'byn' Söder.)

Korta kapitel - ibland bara två sidor, ja det fanns även de som var en sida. Bra om man läser när man har gått och lagt sig. 

Men tyvärr stör det mig att boken är skriven dels på talspråk men också dialekt. Det flyter liksom inte riktigt på för mig. Och jag som är uppfödd i Kiruna känner inte riktigt igen mig. Vi fick lära oss att det var Rikssvenska vi pratade. Hm...?

Inte fick jag något ljus över det där 'ordstävet' heller; Din vilja sitter i skogen. Något som vi diskuterat här i bloggen förut. 

Nåväl. Boken är nu utläst. Det får väl bli en trea i betyg.

*****

Bra Sverige

Vi svenskar är det folk i världen som är strängast mot biopratare. Det är bra. Jag tillhör dem som ibland sagt till, när någon sitter på raden bakom och kommenterar det som visas på vita duken. Inte heller tolererar jag att de sitter och pratar om något helt annat. Någonting från deras övriga tillvaro.

 - Om ni slutar prata nu, så har ni ännu mer att snacka om efter bion, sa jag en gång.

Det blev väldigt tyst.

 

Nu har det alltså konstaterats att vi svenskar är strängast i världen när det gäller att tolerera eländet. 

Här kan du läsa mer om detta. 

 

Nuförtiden går vi bara på Folkets bio Royal här i stan. Kinesiska f.d. SF - Filmstaden (Sedan 2017 ägs SF Bio av nordisk-baltiska koncernen Nordic Cinema Group, som i sin tur ägs av AMC Theatres europeiska dotterbolag. AMC Theatres är sedan 2012 del av det kinesiska bolaget Dalian Wanda.) ligger under bojkott. Till Royal, däremot, går folk som är intresserade av den film de vill se. Käka popcorn och dricka läsk gör man på annan tid, eller inte alls.  

 

*****

Vart tog alla ...

.. dieter vägen? Sjuksköterske-, Stenålders-, Mannekäng-, Flygvärdinne-, Fan-och-hans moster-dieten?

Före pandemin översvämmades sociala medier med inlägg om vilket diet som var bäst. Säkert följdes det av många, som anpassade sina matvanor på olika sätt. Det var fasta 5 dagar i veckan, och mat på helgen, med flera konstiga vanor som man skulle lägga sig till med beroende på vilken diet som man fastnat för. 

Hur blev det med allt det där? Nu får jag veta att vi svenskar är bland de som äter sämst i Europa. För lite grönsaker och frukt, för mycket socker, för mycket processad mat.

Det fick jag höra i ett radioinslag härom dagen. Ett inslag som jag dessvärre inte hittar igen. 

Vad har du för tankar om detta? Vilken diet bekände du dig till? Blev det bra?

*****

Kanske får jag rätt

Härom dagen fick jag för mig att jag skulle gå och hälsa på mina gamla kolleger på deras nya arbetsplats. De flyttade dit i förra veckan och det ligger 400 m från mitt hem, så det var ingen större uppoffring. 

I och för sig har det, de senaste åren blivit många nya ansikten där, men några 'gamla' och trogna kan man i alla fall få träffa. 

Jag klev in på det nya kontoret och fann omedelbart kända ansikten. Mest kända, faktiskt. Men jag såg också tomma platser. 

 - De jobbar hemifrån, berättades det. 

Javisst. Det finns personal som är utplacerad lite här och var i landet, så de finns ju normalt inte på plats här. Men luleborna då?

 

Det var förstås den där pandemin som ställt till det. Det blev 'inne' att sitta hemma och jobba. Vid köksbordet. I sovrummet. På en pinnstol. I soffan. Troligen ingen avancerad ergonomi. Om man trillade av stolen och bröt handleden. Var det då en arbetsskada? Kunde arbetsgivaren bli skyldig att rehabilitera?

 

Några svar på de frågorna har jag aldrig sett till. Men det finns enligt min mening andra nackdelar. Sociala. Jag har skrivit om detta förr. 

Men nu har arbetsgivarna börjat reagera emot den där rörelsen. De vill gärna träffa sina anställda fysiskt. Önskar att arbetsgruppen ska bli mera sammansatt. En verklighet där man kanske lär sig mer av varandra, umgås på fikaraster etc. Alltid värdefullt. Detta handlar ett inslag om i Sveriges radio från den 02 december.

Och jag uppskattar att jag kanske haft rätt i mina funderingar kring detta. Kanske är jag för social.

 
*****

En sväng till ...

.. stugan, bara för att titta till, eftersom vi inte varit där på en månad. Det känns alltid bra att finna allt i sin ordning, och att vi ska kunna tillbringa en helg där inom en inte alltför avlägsen tid. Kanske blir det till och med jul  i stugan. Vi får se.

Varför vi dröjt så länge med ett besök beror helt enkelt på det märkliga höstvintervädret med minus- med snö och plusgrader med tö och underkylt regn. Halkan, alltså. Vi har ju en backe upp till byvägen, som ibland ställt till problem genom att det varit nästan stört omöjligt att köra upp, när vi vill åka hem. 

På tomten ser vi att vi haft besök. Älg- och harspår lite här och där. Det är bra att ha snö, så blir man medveten om 'Våra vilda grannar', som SVT:s nya serie, med premiär igår, heter. När det är barmark är det knepigare att leka forensiker. 

Efter att ha skottat bron, hängt upp adventsstjärnan och ställt om alla elektriska tidur, som halkat snett på grund av ett fyra timmars strömavbrott för några dagar sedan, var allt klart för hemfärd i vackert väder.

Det blir stadshelg.

*****

En kvällspromenad ...

Närmaste ön är vinterdekorerad.

.. innan TV-kvällen börjar får det bli idag. En dag som innehållit morgonträning på gymmet, överraskande träff med kollega från Arvidsjaur som jag inte sett på, säg 20 år. Tyvärr hade hon och hennes man en tid att passa, så vi hann bara med en kort stund tillsammans. Sedan lunch med bibliotekschefen, frisörbesök och julklappsspaning.

Det var det.

*****

Vi gick ut för att ...

..testa Benkes nya lins. 

Men det var inte mycket att se.

*****

Nu sitter vi här ...

.. sedan en kvart, och har satt i oss varsin kolasnitt till kaffet, efter att frukosten tog slut vid 8-tiden, då vi traskade iväg till ögonkliniken där dagens operation av gråstarr genomfördes med framgång.

Så går det till när man bor centralt.

*****

Förr i tiden ...

.. var 'skyltsöndagen' något som man som barn såg fram emot. Att få se vilka överraskningar som skulle dyka upp i de skyltfönster som veckan innan doldes bakom täckpapper. Det var alltid spännande och man gick från butik till butik och häpnade när täckelset föll.

 

Nuförtiden skyltas det om någon eller några veckor före och allt är till beskådande redan från början. Inte är det några speciella överraskningar heller. 

 

Idag var det alltså första advent och så kallad skyltsöndag. Här i stan blir det mer en marknadsdag. Det är kropptjockt med folk överallt, och affärerna är dessutom öppna, vilket inte var fallet förr. Det som säljs är allt från hemmagjort godis, stearinljus, gahkku (samiskt bröd), keramik, till ... ja, jag vet inte vad. 

 

Många bekanta hittar man här. Det är ju förstås trevligt. 

 

Hur ser det ut hos dig?

 

*****

Så försvann den ...

På egen risk

.. vackra vinter vi haft i någon vecka. Vit fin snö. Vita rena gator. Mjuka konturer.

För nu har vi plusgrader, regn och till och med så kallat underkylt regn. Sånt fanns aldrig förr, vad jag vet. Och det är definitivt något av det värsta jag vet i väderväg. Och det tycker nog många andra också. Exempelvis de som måste åka med lokaltrafiken till eller från sitt jobb. På morgonen och förmiddagen idag ställdes all lokaltrafik in. Det var helt enkelt för farligt. 

Så småningom kom den igång igen, och vi som bor i centralast möjliga kvarter beslöt oss också för att gå ut för att göra en del ärenden. Jag har t.ex. fixat 2 av de 4 julklappar som gäller i vårt hushåll. En morgonklapp och tre kvällsklappar (1 per timme från klockan 18.). Det var längesedan jag varit så duktig så tidigt på 'säsongen'. Det finns också ett annat krav: Inga onödiga grejer!

*****

Bara en bild

Luleåhimlen förnekar sig inte, under vår korta skymningspromenad.

*****

Tvättmaskinen ...

.. hade gjort sitt. Nu återstod mitt. Det vill säga ta ut och hänga på tork.

Två påslakan, underlakan, örngott och lite annat smått hade tvättats. När jag tog ut tvätten ur maskinen hittade jag en säck full med textilier. Säcken bestod av ett avigt påslakan och innehållet var två underlakan, ett påslakan och lite annat.

Hur i herrans namn kan det bli så?

*****

Bara en bild

16:e november hade vi ingen snö. Men isen hade lagt sig på fjärden. Blank och fin. Det gjorde att himlen kunde spegla sig.

*****

Ingenting finns ...

.. att berätta om. Ibland blir det så, men det ska enligt kunniga inte innebära att man ska låta bli att skriva. För då kan det dyka upp saker i hjärnan, som kan vara roliga att utveckla. Funderingar, undringar, idéer och annat. Eller en kommentar till något jag läst eller hört. 

Galenskaperna i delar av världen skriver och pratar ju så många om, att jag själv inte behöver lägga till något. Jag kan ju förstås berätta att jag håller med ukrainaledaren Zelensky i hans åsikter om vad den så kallade fredsplanen komponerad av Putin och Trump, där han inte fått vara med, ska leda till. Givetvis kan han inte gå med på den. 

Vapenvilan i Israel menar jag är en 'vapenvila', en parodi, eller vad man nu kan kalla den. Huvudlöst agerande med dödsoffer som följd. Hela det där projektet med Israel är ett misslyckande från början till slut. Speciellt när Palestina inte blev ett eget land. En tvåstatslösning hade varit bra. Utan religiösa inslag. 

Ja, det där hittade jag i vindlingarna. 

*****

Här trodde jag att ...

.. jag skulle vara först. Men så kom nyheten redan i kvällens Landet runt.

Det handlade om Luleås kanske blivande 'julbock'. Förra helgen ställdes en stor och glad pepparkaksgubbe ut på gågatan i stan.

I 24 timmar fick den stå ostörd. Men en natt vid tretiden kidnappades han och fördes bort. Förövarna hade tänkt få in den i en taxi för vidare färd. Men taxichauffören vägrade. Pepparkaksgubben slängdes i en sopcontainer på närmaste bensinstation.

En renhållningsman hittade den där. Och nu är gubben tillbaka. Till glädje för små barn som vill bli fotograferade med den.

Vi får väl se om det blir en blivande 'gävlebock' av den.

*****

Det börjar äntligen ...

.. likna vinter. Två decimeter snö. Vitt och fint. Ljus att glädjas åt. 

Här hemma händer det inte så mycket. Vi stiger upp, men latar oss genom dagarna med 18-20 minusgrader. Det blir en fika på Smedjan, middag och TV. Frukost först såklart. Korta promenader.

Men idag står termometern på bara 8 minus, så promenaden blir längre. Som vanligt träffar vi på hav där isen nu har lagt, och lockar skridskoåkare ut på vidderna. Begriper inte riktigt hur de vågar. Isen är ju ung.

Vi är än så länge landkrabbor. Håller oss på promenadstråken där vi möter andra vandrare, säger hej vilket blivit vanligare, åtminstone bland de äldre. Unga är mer restriktiva. Undrar varför.

Dagen går vidare.

*****

Så blev det ...

Väntar på att få gå in.

.. Auerbach, Say och Haydn. Dags för årets sista klassiska konsert för vår del. Ja, det som ingår i Klassiska serien på Kulturens hus. 

Norrbottens kammarorkester under ledning av Isabelle van Keulen (världsberömd violinist/dirigent och 'chef' för denna orkester) bjöd på både ny och gammal klassisk musik. 

Vi började med Lera Auerbachs Stråksymfoni nr.1, Memoria de la luz. En mer eller mindre atonal skapelse, som ändå hade sina fördelar och släppte in 'ljuset', vilket var meningen.

Därefter blev det Hayden. Violinkonsert nr.1 i C-dur från 1761-65). Vackert.

Inslag nummer tre blev turkiskt. Kammarsymfoni, op.62 från 2015. Modernt alltså. Och genomhärligt rytmiskt. Det var kvällens bästa nummer. Av Fazil Say, turkisk kompositör. 

Nöjda vandrade vi hemåt.

 

Den mångsidiga violinisten/dirigenten/orkesterledaren Isabelle van Keulen.

*****