Jag är smal som en sticka, sägs det. Inte så mycket nu, som förr. Men jag är inte direkt överviktig, där jag med min kroppshydda på BMI 21, vandrar genom livet.
Retsticka blir jag också kallad ibland.
Liten sticka fäller ofta stor. Det är ett nytt och mycket vederhäftigt ordspråk från Rånlandets stora, kulturellt framstående folkdjup.
Kultur ägnade jag mig åt igår. Inte sång, inte spel, inga målade tavlor eller teaterkonster. Nej, min kultur fanns i en stor kruka, som just kultiverats och besåtts med frön. En rätt stor och tung kruka, som från sin plats på altanen skulle flyttas ner på ett trappsteg.
Vi har haft värmebölja, här i norr. Och den nyskurade altanen där krukan stod, inbjöd till barfotatassande i solskenet.
Förutom ovanstående kulturyttringar, råkade jag ofrivilligt ägna mig åt ytterligare en. Nämligen någon sorts balett. Eller fridans kanske ligger närmare. Med den stora tunga krukan i famnen, barfota på trävirket, gjorde jag en vridande rörelse, liksom en piruett i slowmotion. Inte så att mitt lodräta läge på något sätt skulle påverkas. Balansen har jag i gott behåll. Nej här vred jag bara fötterna för att ställa kroppen i den riktning mot framtiden, som krävdes för att odlingen skulle hamna på rätt ställe.
Inte kunde mina fotfilat lena trampdynor ana att där fanns ett stycke ondsint trä, som genast såg sin chans att genomborra min hud. En stooor sticka, rakt in i foten.
- Aj, sa jag. Men bara inom mig. Man är väl karl. Jag bortsåg från den smärta som trängde upp genom benet upp mot huvudet, och ställde krukan på dess avsedda plats. Kallt började jag redan mentalt att ställa in mig på den kirurgi som skulle komma att krävas. Till doktorn. Jag - Vekling? Nej här var det egenvård som gällde.
Operationsbordet dukades med förband, nål (i detta sammanhang iklädd rollen skalpell) och peang (i detta fall av svagsinta kallad pincett). Hushållet trädde in som operationsteam, försågs med munskydd och spritade händer. Jag fick också en träpinne att bita i, för att uthärda smärtan.
Efter en lång undersökning och därpå följande ingrepp (Det tog minst 7-8 minuter), kunde bara konstateras att inget fanns att göra. Bjälken satt där den satt, djupt inne i köttet.
Förband lades. Blodet torkades upp, och jag förberedde mig för mitt fortsatta liv som krympling. Varken rullstol eller kryckor fanns att tillgå, så det blev att släpa sig fram resten av dagen. Folk i byn talade om "ringaren i Nôtre Dame" och höll sig på avstånd.
Natten blev orolig. Värk och feberfrossor genomfor min kropp. Säkert yrade jag också.
Morgonen kom. Jag levde. En snabb okulärbesiktning visade att förbandet blött igenom och var tvunget att bytas.
Det arbetet tog jag tag i själv, och lyckades hålla mig vid medvetande under hela den process då bandaget skulle tas bort.
Döm om min förvåning, när änden av den där plankan stack ut ur foten på ett helt annat sätt än efter inträngandet. Snabbt fram med utensilierna igen. Ett stadigt grepp om foten och ett kraftigt ryck med verktyget. Ett ögonblick svartnade det för ögonen och jag höll på att falla av operationsstolen.
Äh - Det där var väl inget.
För en karl.
*****
