Helgen har tillbringats på Yttre Hebriderna. Ja, det har i varje fall varit väldigt likt. Hårda vindar, grå himmel, störtskurar och bara 13-14 grader. I tre dygn.
Luleås yttre hebrider ligger långt ute i skärgården och har fått namnet Brändöskär. En pärla. Min mentala bild inför denna helg var en varm, solig, vindstilla övärld. Så många fel som den bilden innehöll, skall jag bara inte gå in på.
Här handlade det mer om att kura. Men det är egentligen inte så dumt det heller.
Vi drog alltså till sjöss. Så långt det går att komma rakt österut i havet utan att hamna utanför kommunen. Hyrd kommunstuga. Gammal konstnärsbostad, nu charmigt ocharmig, men fullt beboelig. Naturnära och primitivt. Grabbgäng. God mat. Utedass och pumpat vatten. Ingen elström. Ön har inte nåtts av annan elektricitet än den som produceras på plats. Vindsnurror lite här och där. Solpaneler likaså.
Vår stuga heter Löjan och ligger bara ett stenkast från båtbryggan, där turbåten lägger till. Fiskeläget är skärgårdens finaste, med små röda stugor i en amfiteaterliknande vik. Till stugorna närmast vattnet hör förstås också en sjöbod. Naturen är nära, och karg. Stenbunden mark, sandåsar och härliga klippor.
Tre dygn stannar vi här. Vädret härligt kasst. Det blåser småspik, dvs. kuling och däröver. Regn duschar i gråa skyar då och då och särskilt när det är dags för disken, som förstås sker utomhus. Man får helt klart samma känsla som när man vandrar i fjällen. Det är friskt, blött och inte särskilt varmt.
Dagarna går bland annat åt till att såga ved till bastun och till morgonbrasan. Luftkonditioneringen funkar utmärkt. Ostvinden tränger lätt igenom glesa fönsterfogar och ytterdörren kräver muskler för att hålla kvar, när vindarna kastar sig rakt in i köket, vid varje försök att gå ut eller in.
Men gemytet är stort. Maten fantastisk, liksom vinet. Det kulinariska lämnar inget i övrigt att önska. Det är sill och färskpotatis. Tunnbröd med Västerbottenost. Det är havskräftor. Serranoskinka i pastan med hemgjord pesto. Det är grillad lax. Svamprisotto med rosastekt fläskfile i gräddig youghurtsås. Tårta till efterrätt. En färdigköpt, den andra fixad på plats. Ingen möda sparad.
Givetvis blir det också strövtåg. Ön är stor. Den förlänades Brändöbönderna av drottning Kristina en gång i tiden. 1774 uppfördes kapellet, som sig bör på den högsta kullen. Närmast himlen. Skäret är lättvandrat på sandiga stigar eller släta hällmarker med mattor av havtorn och kortsnaggat enris. Kanelrosorna blommar och de vilda vinbären rodnar i mängder. Sjöfåglarna ligger på ägg och ängsliga vadare piper och försöker lura oss bort från boets närhet.
Vi träffar folk, som berättar om veckan som varit. Med slösande sol och värme. Vindstilla, ljusa nätter med skratten ekande över viken. Det låter nästa overkligt, när man ser hur det ser ut nu. Vindsnurrorna är hysteriska och inga ljud annat än bränningarna mot den naturliga klippbarriären utanför hamnen göre sig besvär.
Bekanta, som skall åka med båten in till stan, dyker upp efter ”huvudstigen” som kryper förbi våra knutar. Det finns en liten tid, innan båten skall gå, så vi bjuder in dem på kaffe. Riktigt kokkaffe, kex och CK:s apelsintosca imponerar på Anette, Rigmor och Ulrika. Erik låter också nöjd. De tackar och bockar och drar mot båten, som kommer att ta dem hemåt på gungande hav.
Vi får stanna. Det är vårt privilegium.
*****
Andra bloggar om:
Norrbotten,
Luleå,
Luleå skärgård
