Jag tycker de vittnar om mottagarens intellektuella bredd och vitalitet.
Verkligen!
*****
Skickat från min Samsung Mobil
fredag, december 30, 2011
Extra julafton
Skickat från min Samsung Mobil
Vad är det för fel ...
.. på en, om man vaknar med en melodislinga i huvudet, som sedan förföljer mig resten av dagen?
När plooooommonen blooooooommar i Bleeeeemminge byyyyyyyy...
*****
När plooooommonen blooooooommar i Bleeeeemminge byyyyyyyy...
*****
onsdag, december 28, 2011
Här sitter jag ...
.. klockan 16.57 och vill gå hem.
Men väntar ett viktigt mejl från Porto Seguro.
(Trummar rytmiskt med fingrarna mot bordsskivan.)
*****
Uppdatering: Mejlet kom aldrig. Jag gick hem.
Men väntar ett viktigt mejl från Porto Seguro.
(Trummar rytmiskt med fingrarna mot bordsskivan.)
*****
Uppdatering: Mejlet kom aldrig. Jag gick hem.
tisdag, december 27, 2011
Mellandagsjobb
Så blev det vardag igen. Därmed också jobb från åtta till fem. Personalstyrkan kraftigt decimerad förstås. Många vill vara lediga. Sedan har sjukdom och annat ställt till det.
På det kontor jag sitter är vi bara sju personer idag. De ska ta hand om de arbetsuppgifter som måste tas hand om. Det går, eftersom våra kunder (mest "yrkesresenärer") normalt också tar det rätt lugnt sådana här perioder. Normalt är vi 21 personer på det här kontoret.
Jag får börja med ensamkommande flyktingbarn, som ska föras från Stockholm till en av våra Norrbottenskommuner. Två unga grabbar möter en ny framtid. Förhoppningsvis blir den bra.
Glad göteborgare (De är oftast glada.) är nästa kund, som saknar bekräftelse för sin och sina kollegers resande. Det visar sig vara en felstavning i en mejladress som ställt till det. Fel och fel, förresten. Tänk om folk kunde stava sina namn som folk. Blir inte vi informerade om ohörbara krusiduller, så blir det som det blir och det kan i vissa fall ställa till det rejält. Det händer att resenärer blivit nekade ombordstigning på ett inbokat flygplan på grund av tjafs med namn. Man får inte åka internationellt med namn som misstämmer med det som står i passet. Den här gången var det en inrikesresa och då är det inte riktigt lika kinkigt.
Nästa kund är en man som ringer från Linköping och ska ordna resa för sig själv och en kollega till Luleå. Det är bara det att han samtidigt är ute i mellandagsrean och alltså ägnar endast halva sin uppmärksamhet åt mig och mina frågor. Frun står och pratar med honom bredvid. Jag säger bara grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.
Sådär går det på. Men det är väldigt lugnt. Snudd på tråkigt. Jag jobbar med lite annat. Uppdatering av hemsidan, lite uppföljning på personalfrågor ... Lite längre fikarast än vanligt kan jag också kosta på mig.
Monet undrade för ett tag sedan vad jag gör på dagarna.
- Varför finns det resebyråer nu, när "alla" kan boka själva.
Förklaringen är ganska enkel. "Alla" kan inte, eller vill inte sköta sina reseangelägenheter på egen hand. I mitt fall, som bara handlar om tjänsteresor av en eller annan anledning, betyder det att vi endast jobbar med fasta kunder, som har avtal med oss. Det innebär att vi i så långt möjligt ska erbjuda det lägsta priset (Säg vilken annan kommersiell verksamhet som har den ledstjärnan!) för en resa från A till B, eller från A via B, C, D, till X med allt som hör till. Flyg, tåg, hotell, hyrbilar, visumfrågor, visumhantering (och ofta för icke svenska medborgare), i sällsynta fall båt eller färjetransporter. Detta ska vi göra med kundens bästa för ögonen. Vi ska också se till att storkunders resenärer håller sig till kundföretagets eller myndighetens eget resereglemente och förse företagsledningen med statistik för hur resandet går.
Naturligtvis är det också så att små företagskunder har nytta av oss genom att de får nyttja de storkundsavtal som vi som resebyrå har avtalat med diverse leverantörer.
Vi bevakar förstås också att våra resenärer kommer hem, när det trasslar på grund av oväder, strömlösa flygplatser med mera. Tänk bara på askmolnsproblematiken, som vi kämpade med några veckor våren 2010.
Så nog finns det att göra alltid.
Men idag var det alltså fridfullt. Inte samma tempo som vi är vana vid.
Det finns andra dagar.
*****
På det kontor jag sitter är vi bara sju personer idag. De ska ta hand om de arbetsuppgifter som måste tas hand om. Det går, eftersom våra kunder (mest "yrkesresenärer") normalt också tar det rätt lugnt sådana här perioder. Normalt är vi 21 personer på det här kontoret.
Jag får börja med ensamkommande flyktingbarn, som ska föras från Stockholm till en av våra Norrbottenskommuner. Två unga grabbar möter en ny framtid. Förhoppningsvis blir den bra.
Glad göteborgare (De är oftast glada.) är nästa kund, som saknar bekräftelse för sin och sina kollegers resande. Det visar sig vara en felstavning i en mejladress som ställt till det. Fel och fel, förresten. Tänk om folk kunde stava sina namn som folk. Blir inte vi informerade om ohörbara krusiduller, så blir det som det blir och det kan i vissa fall ställa till det rejält. Det händer att resenärer blivit nekade ombordstigning på ett inbokat flygplan på grund av tjafs med namn. Man får inte åka internationellt med namn som misstämmer med det som står i passet. Den här gången var det en inrikesresa och då är det inte riktigt lika kinkigt.
Nästa kund är en man som ringer från Linköping och ska ordna resa för sig själv och en kollega till Luleå. Det är bara det att han samtidigt är ute i mellandagsrean och alltså ägnar endast halva sin uppmärksamhet åt mig och mina frågor. Frun står och pratar med honom bredvid. Jag säger bara grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.
Sådär går det på. Men det är väldigt lugnt. Snudd på tråkigt. Jag jobbar med lite annat. Uppdatering av hemsidan, lite uppföljning på personalfrågor ... Lite längre fikarast än vanligt kan jag också kosta på mig.
Monet undrade för ett tag sedan vad jag gör på dagarna.
- Varför finns det resebyråer nu, när "alla" kan boka själva.
Förklaringen är ganska enkel. "Alla" kan inte, eller vill inte sköta sina reseangelägenheter på egen hand. I mitt fall, som bara handlar om tjänsteresor av en eller annan anledning, betyder det att vi endast jobbar med fasta kunder, som har avtal med oss. Det innebär att vi i så långt möjligt ska erbjuda det lägsta priset (Säg vilken annan kommersiell verksamhet som har den ledstjärnan!) för en resa från A till B, eller från A via B, C, D, till X med allt som hör till. Flyg, tåg, hotell, hyrbilar, visumfrågor, visumhantering (och ofta för icke svenska medborgare), i sällsynta fall båt eller färjetransporter. Detta ska vi göra med kundens bästa för ögonen. Vi ska också se till att storkunders resenärer håller sig till kundföretagets eller myndighetens eget resereglemente och förse företagsledningen med statistik för hur resandet går.
Naturligtvis är det också så att små företagskunder har nytta av oss genom att de får nyttja de storkundsavtal som vi som resebyrå har avtalat med diverse leverantörer.
Vi bevakar förstås också att våra resenärer kommer hem, när det trasslar på grund av oväder, strömlösa flygplatser med mera. Tänk bara på askmolnsproblematiken, som vi kämpade med några veckor våren 2010.
Så nog finns det att göra alltid.
Men idag var det alltså fridfullt. Inte samma tempo som vi är vana vid.
Det finns andra dagar.
*****
Nog blir det . . .
. . lite mer avslappnat på jobbet när man har en avslappnad kompis i närheten.
*****
Skickat från min Samsung Mobil
Skickat från min Samsung Mobil
måndag, december 26, 2011
Läxa
Så har delar av Sverige upplevt ännu en storm. De kommer ofta nuförtiden. Förmodligen är det ett tecken på klimatförändringar att vi nu upplever "konstigheter" i vädret.
Norrbotten är än en gång skonat. Som alltid, skulle jag nästan säga. Jag vet inte om jag egentligen har upplevt en riktig storm, per definition. Blåsväder - Jovisst! Men jag undrar om jag ruskats om i mer än 25 m/s någon gång i livet.
Men jag tror faktiskt att det här är bra för landets invånare. Att inse att vi inte alltid bestämmer över sakernas tillstånd kan nog ge många en något mer ödmjuk hållning till natur och miljö. Att någon gång känna sig maktlös är nog inte bara av ondo. Särskilt en gång som denna, när skador på hus och människor verkar ha varit minimala.
Kanske gör detta att vi står ännu bättre rustade nästa gång.
För det kommer fler.
*****
Andra bloggar om: Dagmar, Storm, Miljö, Natur, Beredskap, Kris
Norrbotten är än en gång skonat. Som alltid, skulle jag nästan säga. Jag vet inte om jag egentligen har upplevt en riktig storm, per definition. Blåsväder - Jovisst! Men jag undrar om jag ruskats om i mer än 25 m/s någon gång i livet.
Men jag tror faktiskt att det här är bra för landets invånare. Att inse att vi inte alltid bestämmer över sakernas tillstånd kan nog ge många en något mer ödmjuk hållning till natur och miljö. Att någon gång känna sig maktlös är nog inte bara av ondo. Särskilt en gång som denna, när skador på hus och människor verkar ha varit minimala.
Kanske gör detta att vi står ännu bättre rustade nästa gång.
För det kommer fler.
*****
Andra bloggar om: Dagmar, Storm, Miljö, Natur, Beredskap, Kris
Lögner
"Inga tåg går norr om södra Sverige". Inte exakt så, men ungefär så har vi fått veta att läget är i gamla Sverige.
Nähä!
Undrar då vart det där tåget från Narvik, som ankom Gällivare 13 minuter försenat, men sedan fortsatte mot Luleå, ska ta vägen.
För enligt "Sverige" så går det ju inte.
Överhuvudtaget.
*****
Nähä!
Undrar då vart det där tåget från Narvik, som ankom Gällivare 13 minuter försenat, men sedan fortsatte mot Luleå, ska ta vägen.
För enligt "Sverige" så går det ju inte.
Överhuvudtaget.
*****
Hur står det till ...
.. med det svenska folket? Har du nu tvingats sitta still i 1½ dag i ditt unkna tjäll och bara fånstirrat på tevens 48 meningslösa kanaler istället för de fyra meningsfulla. Eller bara tittat in i väggen och tyckt att livet är fullständigt meningslöst?
Vi gick ut för att få lite luft på annandagen. Men det fanns nästan ingen kvar, ty den hade alla andra redan gjort slut på.
Urless på den trista tillvaro du haft det senaste dygnet har du redan i morse stått och stampat som en löddrig häst för att få komma ut - och in - på närmsta galleria.
För livets mening är att shoppa.
Vi flydde.
Hemåt.
Raskt.
Och gjorde oss ett gott fika.
Kopplade av.
En dag till.
Hur står det till, svenska folk?
*****
Vi gick ut för att få lite luft på annandagen. Men det fanns nästan ingen kvar, ty den hade alla andra redan gjort slut på.
Urless på den trista tillvaro du haft det senaste dygnet har du redan i morse stått och stampat som en löddrig häst för att få komma ut - och in - på närmsta galleria.
För livets mening är att shoppa.
Vi flydde.
Hemåt.
Raskt.
Och gjorde oss ett gott fika.
Kopplade av.
En dag till.
Hur står det till, svenska folk?
*****
söndag, december 25, 2011
Luleå 25 december 12.23
Undrar vad de tycker. Kanske har de förväntat julkortsvyer istället för ispansar.
*****
När julklapparna ...
.. var öppnade och beundrade (väldigt fina) igår kväll, dristade jag mig till att börja se en film i en reklamkanal fullt medveten om de infantila reklamavbrotten, som jag valde att överse med.
En rätt omtalad film. Jag kände igen titeln. Sömnlös i Seattle. Rätt aktuell också, tyckte jag. Den har man ju hört en del om. Men vilket blaha det blev! Sötsliskig och fullständigt förutsägbar. Slutet kunde jag i detalj redogöra för ungefär tio minuter innan. Att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren skulle hitta den där ryggsäcken uppe på obeservationsdäcket; att mannen och pojken skulle komma tillbaka och leta efter den. Jodå - Det var precis vad som hände.
Det enda jag hade fel om var filmens aktualitet. Den var gjord för 18 år sedan! Hoppsan.
Och mina redan tidigare starka fördomar om amerikansk (och därmed i Sverige hyllad) skräpkultur förstärktes.
*****
En rätt omtalad film. Jag kände igen titeln. Sömnlös i Seattle. Rätt aktuell också, tyckte jag. Den har man ju hört en del om. Men vilket blaha det blev! Sötsliskig och fullständigt förutsägbar. Slutet kunde jag i detalj redogöra för ungefär tio minuter innan. Att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren skulle hitta den där ryggsäcken uppe på obeservationsdäcket; att mannen och pojken skulle komma tillbaka och leta efter den. Jodå - Det var precis vad som hände.
Det enda jag hade fel om var filmens aktualitet. Den var gjord för 18 år sedan! Hoppsan.
Och mina redan tidigare starka fördomar om amerikansk (och därmed i Sverige hyllad) skräpkultur förstärktes.
*****
lördag, december 24, 2011
Julaftonsmorgon
Efter en god natts sömn ligger jag kvar och väntar på att frukosten ska bli klar. Det pysslas med det ute i köket.
Mitt privilegium idag.
Imorgon är det en annan som pysslar.
*****
Skickat från min Samsung Mobil
Skickat från min Samsung Mobil
fredag, december 23, 2011
I juletid
Det blir en annorlunda jul i år.
Igår, den 22 december, tog min mamma sina sista andetag, efter ett nästan hundraårigt liv. Hon blev 97.
Det skedde kl 20.34 lugnt och stilla, efter en kort och snabb försämring av hennes hälsa.
Texten nedan har tidigare publicerats i september 2006
Ibland har jag varit lite avundsjuk på de där hemvändarna. Ni vet de där som kommer hem till jul, eller till sommaren. Kommer hem till sina föräldrahem, där de vuxit upp. Någon sådan fast punkt har jag aldrig haft. Dels har vår familj flyttat mellan Boden, Luleå, Kiruna och Luleå igen. Men vi har alltid bott i lägenhet.
Det närmaste jag kan komma till en hemgård är banvaktsstuga nummer 514 i Kaisepakte. Det ligger ungefär 2 mil öster om Abisko. I den stugan är min mamma född.
Dotter till Augusta Petronella och Johan-Anton, och när mamma kom till världen hade hon även en ett och ett halvt år äldre syster, Ida Frideborg.
I detta hus, som inte är speciellt stort, bodde ytterligare tre personer. Det var en järnvägsarbetare, som bodde på övervåningen tillsammans med en kvinna. Samboförhållanden var väl inget som existerade då. Hon var förstås hans hushållerska. Denna hushållerska hade också en dotter. Vem som var far till henne, förtäljer inte historien.
Min mamma föddes alltså här, långt ifrån BB, som väl möjligen kunde återfinnas i Kiruna åtta mil bort. Året var 1914. Det här var då väglöst land. Däremot dundrade tågen förbi knuten. Morfar var banvakt och hade ansvaret för en kilometer järnväg. För varje kilometer fanns en ny banvaktsstuga. Grannar närmare än så, var det inte tal om.
Här växte hon upp tills hon blev 10 år. Sommar som vinter levde familjen här. Inget rinnande vatten. Uppvärmning med vedspis. Ingen affär. Järnvägen var den enda förbindelselänken med yttervärlden. Kanske lika bra det. Första världskriget rasade ju därute.
Med tåg fick man sina beställda varor. När den beställda lådan kom, var det förstås lilla julafton. Ofta hade handlaren lagt med några karameller till barnen, i en liten strut. På köpet.
Tåget var också det enda sätt som mamma och hennes syster kunde resa till skolan i Abisko med. Sju år gammal var det bara till att börja pendla. Var det kallt ombord, fick man elda i kaminen. De två milen tog en stund. Skoltåget skulle ju stanna vid många banvaktsstugor längs vägen.
Vilken barndom. Mamma kan än idag berätta hur det var att växa upp där. Hur hon och systern en midvinterkväll låg i snön, och tittade på norrskenet som sprakade över himlen. "Det inte bara syntes, det hördes också", berättar hon.
Ned till sjön var det brant. Men längst nere finns en vacker sandstrand. Sjön är Torneträsk, en av Sveriges djupaste sjöar. Sju mil lång, en mil bred på bredaste stället, som var precis där mamma bodde. En gång försökte de åka skidor över till andra sidan, men vände. Det blev för långt för en liten flicka.
I mitten av tjugotalet flyttade familjen. Det gjorde man inte så där av egen fri vilja när man var anställd av SJ. Man blev förflyttad. Nu bar det iväg till Glommersträsk, en liten by i södra Norrbottens inland, på sträckan Jörn - Arvidsjaur. Där blev mamma och moster snart kända som "stationsflickorna". Buslivet bestod bland annat i att spela hartsfiol hos pianolärarinnan i närheten. Speciellt kul var det när hon hade lektion.
Familjen hamnade så småningom i Boden, där mamma också träffade min pappa så småningom. Pappa, som också var född, samma år, men en månad tidigare i ett järnvägshus i Krokvik, mellan Kaisepakte och Kiruna. Ibland har jag undrat om föräldrarna kände till varandra efter banan. Om min mormor och morfar hade hört, att nu hade "Bodins i Krokvik fått en liten son, minsann".
I början av september besökte jag mammas stuga. Nästan inget är förändrat, förutom modernisering. Rinnande vatten och värme, förstås. Och sedan slutet av sjuttiotalet finns landsvägen, femtio meter ner mot sjön.
"Oj vad många träd som har växt upp", säger mamma, när jag visar henne bilderna. "Och staketet är borta."
- - - - - - - - - -
*****
Igår, den 22 december, tog min mamma sina sista andetag, efter ett nästan hundraårigt liv. Hon blev 97.
Det skedde kl 20.34 lugnt och stilla, efter en kort och snabb försämring av hennes hälsa.
 | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Mamma och bloggaren som ung på besök i Tuolpukka. |
 |
| Har man inget annat för sig en påskafton, så ... |
Texten nedan har tidigare publicerats i september 2006
Ibland har jag varit lite avundsjuk på de där hemvändarna. Ni vet de där som kommer hem till jul, eller till sommaren. Kommer hem till sina föräldrahem, där de vuxit upp. Någon sådan fast punkt har jag aldrig haft. Dels har vår familj flyttat mellan Boden, Luleå, Kiruna och Luleå igen. Men vi har alltid bott i lägenhet.
Det närmaste jag kan komma till en hemgård är banvaktsstuga nummer 514 i Kaisepakte. Det ligger ungefär 2 mil öster om Abisko. I den stugan är min mamma född. Dotter till Augusta Petronella och Johan-Anton, och när mamma kom till världen hade hon även en ett och ett halvt år äldre syster, Ida Frideborg.
I detta hus, som inte är speciellt stort, bodde ytterligare tre personer. Det var en järnvägsarbetare, som bodde på övervåningen tillsammans med en kvinna. Samboförhållanden var väl inget som existerade då. Hon var förstås hans hushållerska. Denna hushållerska hade också en dotter. Vem som var far till henne, förtäljer inte historien.
Min mamma föddes alltså här, långt ifrån BB, som väl möjligen kunde återfinnas i Kiruna åtta mil bort. Året var 1914. Det här var då väglöst land. Däremot dundrade tågen förbi knuten. Morfar var banvakt och hade ansvaret för en kilometer järnväg. För varje kilometer fanns en ny banvaktsstuga. Grannar närmare än så, var det inte tal om.
Här växte hon upp tills hon blev 10 år. Sommar som vinter levde familjen här. Inget rinnande vatten. Uppvärmning med vedspis. Ingen affär. Järnvägen var den enda förbindelselänken med yttervärlden. Kanske lika bra det. Första världskriget rasade ju därute.
 | |
| Kanske föddes mamma där innanför. |
Tåget var också det enda sätt som mamma och hennes syster kunde resa till skolan i Abisko med. Sju år gammal var det bara till att börja pendla. Var det kallt ombord, fick man elda i kaminen. De två milen tog en stund. Skoltåget skulle ju stanna vid många banvaktsstugor längs vägen.
Vilken barndom. Mamma kan än idag berätta hur det var att växa upp där. Hur hon och systern en midvinterkväll låg i snön, och tittade på norrskenet som sprakade över himlen. "Det inte bara syntes, det hördes också", berättar hon.
Ned till sjön var det brant. Men längst nere finns en vacker sandstrand. Sjön är Torneträsk, en av Sveriges djupaste sjöar. Sju mil lång, en mil bred på bredaste stället, som var precis där mamma bodde. En gång försökte de åka skidor över till andra sidan, men vände. Det blev för långt för en liten flicka.
I mitten av tjugotalet flyttade familjen. Det gjorde man inte så där av egen fri vilja när man var anställd av SJ. Man blev förflyttad. Nu bar det iväg till Glommersträsk, en liten by i södra Norrbottens inland, på sträckan Jörn - Arvidsjaur. Där blev mamma och moster snart kända som "stationsflickorna". Buslivet bestod bland annat i att spela hartsfiol hos pianolärarinnan i närheten. Speciellt kul var det när hon hade lektion.
Familjen hamnade så småningom i Boden, där mamma också träffade min pappa så småningom. Pappa, som också var född, samma år, men en månad tidigare i ett järnvägshus i Krokvik, mellan Kaisepakte och Kiruna. Ibland har jag undrat om föräldrarna kände till varandra efter banan. Om min mormor och morfar hade hört, att nu hade "Bodins i Krokvik fått en liten son, minsann".
I början av september besökte jag mammas stuga. Nästan inget är förändrat, förutom modernisering. Rinnande vatten och värme, förstås. Och sedan slutet av sjuttiotalet finns landsvägen, femtio meter ner mot sjön.
"Oj vad många träd som har växt upp", säger mamma, när jag visar henne bilderna. "Och staketet är borta."
- - - - - - - - - -*****
onsdag, december 21, 2011
Multikulti-jul
- Duvet, där firar'om trettonhelgen mer än själva julen. De va' nå' me' Jesus å'rom sju dvärgarna...
(Hört från en telefonpratare i närheten.)
*****
(Hört från en telefonpratare i närheten.)
*****
tisdag, december 20, 2011
I pepparkaksfabriken där de godaste pepparkakorna ser dagens ljus.
*****
Recept hittar du i högerkolumnen.
Ränt/derna går aldrig ur
Och bankerna skor sig.
Sänker Riksbanken reporäntan (som idag), så bryr sig banken inte ett dugg.
Pratas det däremot om höjd reporänta, så höjer banken för säkerhets skull sina låneräntor.
Redan någon månad i förväg.
Men det får man väl förstå. Det behövs ju pengar till chefsbonusar.
*****
Andra bloggar om: Riksbanken, Nordea, Swedbank, SEB, Handelsbanken, Räntor, Bonus
Sänker Riksbanken reporäntan (som idag), så bryr sig banken inte ett dugg.
Pratas det däremot om höjd reporänta, så höjer banken för säkerhets skull sina låneräntor.
Redan någon månad i förväg.
Men det får man väl förstå. Det behövs ju pengar till chefsbonusar.
*****
Andra bloggar om: Riksbanken, Nordea, Swedbank, SEB, Handelsbanken, Räntor, Bonus
måndag, december 19, 2011
Luleå - Nollornas hemvist på jorden
Jag förstod väl att du skulle rusa hit, när du såg den där rubriken.
- Va!?? Har Bert blivit spritt språngande....?
Det är något med nollor, som jag inte riktigt förstår, men de är alldeles för vanliga och har alltför stort inflytande i den här landsänden. Man ser dem ofta nuförtiden.
Redan i morse när jag steg upp träffade jag på den allra mest irriterande. Eller de allra mest irriterande. Jag talar om nollorna på termometern. 00000000000000000000000000000000000000000,00. Konstaterade att temperaturen det senaste dygnet legat fullständigt stilla - Ja i alla fall så stilla en temperatur kan stå. Den hade på 24 timmar rört sig mellan +0,00 och +0,9. Alltså nio tiondelar av en grad. Sådant händer bara vid noll. Aldrig att det står +27 grader på termometern under ett helt dygn i juli! Aldrig heller står den på -13 i 24 timmar i januari!
Men vid nollan kan den stå och stampa om nu grader stampar. Dessutom alltid lite, lite, över. Aldrig, aldrig, aldrig så lite under nollan.
Färden till jobbet är kort. Jag promenerar i ungefär två och en halv minut från dörr till dörr. De senaste dagarna, då vi så att säga begåvats med lite blötsnö och nollan härskar, består den promenaden av ett klafsande i något som närmast liknar övermogna päron upp över anklarna. Jag kan ge mig på att det är likadant imorgon.
Klafs, klafs på er, från nollornas hemvist på jorden.
(Hörde förresten att det snöade i Luxemburg igår.
I LUXEMBURG!!???)
*****
- Va!?? Har Bert blivit spritt språngande....?
Det är något med nollor, som jag inte riktigt förstår, men de är alldeles för vanliga och har alltför stort inflytande i den här landsänden. Man ser dem ofta nuförtiden.
Redan i morse när jag steg upp träffade jag på den allra mest irriterande. Eller de allra mest irriterande. Jag talar om nollorna på termometern. 00000000000000000000000000000000000000000,00. Konstaterade att temperaturen det senaste dygnet legat fullständigt stilla - Ja i alla fall så stilla en temperatur kan stå. Den hade på 24 timmar rört sig mellan +0,00 och +0,9. Alltså nio tiondelar av en grad. Sådant händer bara vid noll. Aldrig att det står +27 grader på termometern under ett helt dygn i juli! Aldrig heller står den på -13 i 24 timmar i januari!
Men vid nollan kan den stå och stampa om nu grader stampar. Dessutom alltid lite, lite, över. Aldrig, aldrig, aldrig så lite under nollan.
Färden till jobbet är kort. Jag promenerar i ungefär två och en halv minut från dörr till dörr. De senaste dagarna, då vi så att säga begåvats med lite blötsnö och nollan härskar, består den promenaden av ett klafsande i något som närmast liknar övermogna päron upp över anklarna. Jag kan ge mig på att det är likadant imorgon.
Klafs, klafs på er, från nollornas hemvist på jorden.
(Hörde förresten att det snöade i Luxemburg igår.
I LUXEMBURG!!???)
*****
söndag, december 18, 2011
Vilken skillnad
För tretti - fyrti år sedan kunde jag utan vidare gå ut en måndagkväll och svinga en bägare med kollegerna. Bara för att göra detsamma på onsdagen och avsluta veckan med en fest på fredag och en annan fest på lördag. Inte varje vecka, förstås, men det hände då och då.
Det hände också att vi avtackade någon högre chef på SAS genom att efter jobbet en vanlig vardag, dra till Finlande för att fira, äta, dansa och ha kul och åka hem på natten de femton milen, komma hem vid fem-sextiden på morgonen, duscha äta frukost och gå till jobbet och fungera en hel dag.
Igår var jag på julfest. Kvällen började med samling på jobbet sisådär vid halvfemtiden på eftermiddagen. Vi tog ett glas vin (och då menar jag ett) och satt och surrade och inväntade övriga trevliga kolleger, som skulle samlas från Kiruna i norr till Piteå i söder. Festen skulle sedan fortsätta på okänd ort. Våra julfester är alltid hemliga utom för två personer, nämligen VD och ekonomichef. Det gemensamma startskottet är oftast en buss, som ska avgå vid ett visst klockslag.
En halvtimma senare står vi i en lavvu framför en sprakande brasa, där tomtemor och tomtefar (Gissa vilka det är!) bjuder på varm glögg och hälsar välkommen. En mugg glögg, alltså, innan vi marscherar mot julbordet. Dignande av norrbottniska specialiteter, fjorton sorters sill, limegravad röding, kallrökt såväl som varmrökt lax, älgbresaola, patéer, skinka, ..... Det tycktes aldrig ta slut. Till det en halv öl (delade med kollega), och en snaps.
Till varmrätten ett glas vin. Men sedan tog jag det rätt lugnt. Jo - Det blev ju en cognac till kaffet förstås, och en drink, eller var det två. Och var det inte så att vi skulle provsmaka en whisky också, jag och ekonomichefen...? Visserligen bara en tvåa, men ändå. Så det var ganska lugnt. För det skedde ju under en tidsperiod av nära åtta timmar. Inte värre än en arbetsdag.
Då hade vi också hunnit med att få julklappar omsorgsfullt utdelade med rim till var och en av oss. (Vi var bortåt 40 personer.) Dessutom hyllades jag alldeles oerhört för mitt jobb, med specialskriven sång och presenter, och de två tomtarna fick tävla och fick också specialskriven text till O helga natt. (O helga NEX). Dansade gjorde vi också. Ja - det var en helkväll.
Som sagt en enda festkväll. Jo - nu när jag summerar så inser jag att det var rätt mycket innanför västen ändå. Men ingen föll ur. Alla var glada. Det skrattades så tårarna rann. Det hölls tal och uppvaktades. Och grabbarna som spelade och sjöng var suveräna.
Hemma var jag vid tvåtiden.
Idag ligger jag mest på soffan ser på skidåkning i TV, och duger.*)
Det gjorde jag aldrig på sjuttitalet.
*****
*)Fritt efter poeten Bob Hansson.
Det hände också att vi avtackade någon högre chef på SAS genom att efter jobbet en vanlig vardag, dra till Finlande för att fira, äta, dansa och ha kul och åka hem på natten de femton milen, komma hem vid fem-sextiden på morgonen, duscha äta frukost och gå till jobbet och fungera en hel dag.
Igår var jag på julfest. Kvällen började med samling på jobbet sisådär vid halvfemtiden på eftermiddagen. Vi tog ett glas vin (och då menar jag ett) och satt och surrade och inväntade övriga trevliga kolleger, som skulle samlas från Kiruna i norr till Piteå i söder. Festen skulle sedan fortsätta på okänd ort. Våra julfester är alltid hemliga utom för två personer, nämligen VD och ekonomichef. Det gemensamma startskottet är oftast en buss, som ska avgå vid ett visst klockslag.
 | |
| Observera att både tomtemor och tomtefar har helskägg. |
Till varmrätten ett glas vin. Men sedan tog jag det rätt lugnt. Jo - Det blev ju en cognac till kaffet förstås, och en drink, eller var det två. Och var det inte så att vi skulle provsmaka en whisky också, jag och ekonomichefen...? Visserligen bara en tvåa, men ändå. Så det var ganska lugnt. För det skedde ju under en tidsperiod av nära åtta timmar. Inte värre än en arbetsdag.
Då hade vi också hunnit med att få julklappar omsorgsfullt utdelade med rim till var och en av oss. (Vi var bortåt 40 personer.) Dessutom hyllades jag alldeles oerhört för mitt jobb, med specialskriven sång och presenter, och de två tomtarna fick tävla och fick också specialskriven text till O helga natt. (O helga NEX). Dansade gjorde vi också. Ja - det var en helkväll.
Som sagt en enda festkväll. Jo - nu när jag summerar så inser jag att det var rätt mycket innanför västen ändå. Men ingen föll ur. Alla var glada. Det skrattades så tårarna rann. Det hölls tal och uppvaktades. Och grabbarna som spelade och sjöng var suveräna.
Hemma var jag vid tvåtiden.
Idag ligger jag mest på soffan ser på skidåkning i TV, och duger.*)
Det gjorde jag aldrig på sjuttitalet.
*****
*)Fritt efter poeten Bob Hansson.
Undrar just ...
.. om vintern bestämt sig för att stanna den här gången.
*****
Julen har i alla fall gjort det.
*****
lördag, december 17, 2011
Skitviktigt
Kulturdepartementet förbereder tydligen för att det ska få förekomma reklaminslag i direktsändningar i TV. Bara de är kortare än 1 minut.
Det är viktiga saker man håller på med hos Adelsohn-Liljeroth.
Kulturgärningar i den högre skolan.
Verkligen.
Byt regering!
*****
Det är viktiga saker man håller på med hos Adelsohn-Liljeroth.
Kulturgärningar i den högre skolan.
Verkligen.
Byt regering!
*****
Åker ut till Rånlandet över dagen för att titta till stugan
En svartmes vågar äta ur handen.
Vi tar en fjärdeadventsfika i förskott, innan vi vänder tillbaka mot stan.
För mig väntar jobbets julfest ikväll. Alltid emotsedd med spänning, eftersom allt kring denna tradition är så hemligt.
*****
Skickat från min Samsung Mobil
Skickat från min Samsung Mobil
fredag, december 16, 2011
Klassisk fredag
På en affärsresebyrå börjar det normalt att lugna ner sig under decembers andra halva. Det sker inte så många tjänsteresor, eller affärsresor. Det har gällt i år också, vilket har gjort att vi har klarat oss på minibemanning.
Men så kom denna fredag, då kunderna plötsligt upptäckte att "Näe - jag måste nog iväg en gång till, till Shanghai", typ. Lägg därtill att Arlanda, vår största knutpunkt, plötsligt blev strömlöst under rusningstrafiken på fredagseftermiddagen, och att Luleå Airport (Den heter så töntigt nuförtiden) bombhotades.
Panik utbröt förstås. Inte i Luleå. Men alla stackare som plötsligt såg sig firandes fredagkväll ohemma, så att säga. Inga chips, ingen mysdress. Och paniken drabbar också oss, vi som plötsligt befinner oss i eldlinjen, i fronten, med halvgråtande resenärer i telefonen och tidspress värdig den som en släppt handgranat kan orsaka om du inte kastat den långt nog.
Så där sitter man och kämpar med alternativ, och försöker i bästa stil vänligt säga till nästa kund, som ringer in medan man håller på med en annan, och som propsar på att komma först eftersom det är panik, att h*n måste vänta på sin tur. Jag tycker de ska vara glada att de inte möts av en automatröst.
Hem kom jag så småningom, trots allt. Med bultande hjärta, sedan jag klarat en annan panikresa till Moskva på tisdag.
Nu sitter jag i soffan och väntar på fredagsunderhållningen.
Och då blir det resa av igen.
*****
Men så kom denna fredag, då kunderna plötsligt upptäckte att "Näe - jag måste nog iväg en gång till, till Shanghai", typ. Lägg därtill att Arlanda, vår största knutpunkt, plötsligt blev strömlöst under rusningstrafiken på fredagseftermiddagen, och att Luleå Airport (Den heter så töntigt nuförtiden) bombhotades.
Panik utbröt förstås. Inte i Luleå. Men alla stackare som plötsligt såg sig firandes fredagkväll ohemma, så att säga. Inga chips, ingen mysdress. Och paniken drabbar också oss, vi som plötsligt befinner oss i eldlinjen, i fronten, med halvgråtande resenärer i telefonen och tidspress värdig den som en släppt handgranat kan orsaka om du inte kastat den långt nog.
Så där sitter man och kämpar med alternativ, och försöker i bästa stil vänligt säga till nästa kund, som ringer in medan man håller på med en annan, och som propsar på att komma först eftersom det är panik, att h*n måste vänta på sin tur. Jag tycker de ska vara glada att de inte möts av en automatröst.
Hem kom jag så småningom, trots allt. Med bultande hjärta, sedan jag klarat en annan panikresa till Moskva på tisdag.
Nu sitter jag i soffan och väntar på fredagsunderhållningen.
Och då blir det resa av igen.
*****
Bara så du vet
- Å du Bert blir bara läckrare, sa kunden som vi besökte på förmiddagen.
Är det noterat?
*****
Är det noterat?
*****
onsdag, december 14, 2011
Och där åkte ...
.. en champagnekork i luften inne på chefens rum.
Det hörde jag tydligt!
Man kanske skulle dra sig ditåt.
*****
Det hörde jag tydligt!
Man kanske skulle dra sig ditåt.
*****
STORT GRATTIS ...
.. till alla snöhatare.
Ni fick som ni ville.
Jag förutsätter nu att ni tagit ledigt från era jobb och är ute och promenerar, leker i vattenpölar, smetar in varandra i lera och andra rooooooooliga sysselsättningar.
Seså - Inga paraplyer tillåtna.
Ut, ut, UT!!!
*****
Ni fick som ni ville.
Jag förutsätter nu att ni tagit ledigt från era jobb och är ute och promenerar, leker i vattenpölar, smetar in varandra i lera och andra rooooooooliga sysselsättningar.
Seså - Inga paraplyer tillåtna.
Ut, ut, UT!!!
*****
söndag, december 11, 2011
Jag har sällan ...
.. helgat vilodagen såsom idag. Inte ett skapandes grand har gjorts efter att jag steg upp vid niotiden (!!!) och ställde i ordning frukosten. Visserligen åkte radion igång till "Språket" i P1, men när det var slut, somnade jag om ett par omgångar. Kanske behövdes det.
Ett litet ärende på stan, har jag dock hunnit med. I den nya fräscha snötäckta stan. Det är så vackert och så tyst.
Men sedan blev det kaffe med bulle framför teven och "Så mycket bättre", som nog är det enda program jag tål i den kanalen, trots alla enfaldiga och störande reklamavbrott. Jag kommer aldrig någonsin att ens överväga att anlita den där teleoperatören som inte ens kan räkna till fyra. Tänk om alla reklammakare visste hur mycket jag undviker, just på grund av reklamen!
Soffan får tjänstgöra ett tag till. Sprint i Davos. Och där glömmer jag att se vem som kommer först i starten, eftersom jag fascineras av åkarnas skuggor (solen kommer rakt bakifrån), som ser ut som sådana där sprattelgubbar som sitter i gummisnoddar i taket och fjädrar upp och ner och upp och ner.
Vi petar i oss lite mat också. Och drabbas av dåliga samvetet.
Det får bli en promenad.
*****
Ett litet ärende på stan, har jag dock hunnit med. I den nya fräscha snötäckta stan. Det är så vackert och så tyst.
Men sedan blev det kaffe med bulle framför teven och "Så mycket bättre", som nog är det enda program jag tål i den kanalen, trots alla enfaldiga och störande reklamavbrott. Jag kommer aldrig någonsin att ens överväga att anlita den där teleoperatören som inte ens kan räkna till fyra. Tänk om alla reklammakare visste hur mycket jag undviker, just på grund av reklamen!
Soffan får tjänstgöra ett tag till. Sprint i Davos. Och där glömmer jag att se vem som kommer först i starten, eftersom jag fascineras av åkarnas skuggor (solen kommer rakt bakifrån), som ser ut som sådana där sprattelgubbar som sitter i gummisnoddar i taket och fjädrar upp och ner och upp och ner.
Vi petar i oss lite mat också. Och drabbas av dåliga samvetet.
Det får bli en promenad.
*****
lördag, december 10, 2011
Vi avslutar kvällens ...
Vinet genomgående mousserande; en Cremant Alsace Dopf Brut.
Jag känner mig som en vinnare.
*****
Nås under dagen av ...
.. den sorgliga nyheten att Lucky gått ur tiden under natten. Systers hund drabbades av en förmodad hjärnblödning med totalförlamning som följd.
Han fick avsluta sina 93 hundår på djurkliniken.
*****
Han fick avsluta sina 93 hundår på djurkliniken.
 |
| Egensinnige och snälle Lucky i sin favorithörna |
*****
Går hem ...
... efter ett lugnt lördagspass på jobbet. Försökte hjälpa ett bortsprunget bagage att hitta till sin husse, som skulle tillbringa 14 dagar på Gran Canaria.
- Ja, jag måste väl ut och köpa lite kläder. Jag har bara två par kalsingar och man kan inte vända dem hur många gånger som helst.
Vi fick ett besked om att hans väska förmodligen skulle anlända i eftermiddag.
I övrigt hände inte ett smack.
På hemvägen förstår jag varför. Folk har inte tid att tänka på annat än julhandeln. Jag får kryssa mig hem genom folkmassorna där det känns som att de flesta är på väg åt precis motsatt håll. Sänder en tacksamhetens tanke åt mig själv, som bara har en julklapp kvar att fixa.
Jag kan istället njuta av det vita som faller från skyn och det vita som redan ligger på marken. Det är vackert och tyst. Snön dämpar ljud. Hemma på gårdsplanens gräsmatta ser jag att vi har fått sisådär ett skollinjalsdjupt snötäcke de senaste dagarna.
Och totalledig är jag i eftermiddag och ikväll. Inget ansvar alls.
Gillar lördagar.
Helst de då jag inte jobbar alls.
*****
- Ja, jag måste väl ut och köpa lite kläder. Jag har bara två par kalsingar och man kan inte vända dem hur många gånger som helst.
Vi fick ett besked om att hans väska förmodligen skulle anlända i eftermiddag.
I övrigt hände inte ett smack.
På hemvägen förstår jag varför. Folk har inte tid att tänka på annat än julhandeln. Jag får kryssa mig hem genom folkmassorna där det känns som att de flesta är på väg åt precis motsatt håll. Sänder en tacksamhetens tanke åt mig själv, som bara har en julklapp kvar att fixa.
Jag kan istället njuta av det vita som faller från skyn och det vita som redan ligger på marken. Det är vackert och tyst. Snön dämpar ljud. Hemma på gårdsplanens gräsmatta ser jag att vi har fått sisådär ett skollinjalsdjupt snötäcke de senaste dagarna.
Och totalledig är jag i eftermiddag och ikväll. Inget ansvar alls.
Gillar lördagar.
Helst de då jag inte jobbar alls.
*****
fredag, december 09, 2011
Fredagskväll i stan ...
.. med en enkel sotad limelax på gräddkokt vit- och fänkål och rostade minipaprikor.
Inte blev det så tokigt.
*****
*****
torsdag, december 08, 2011
Ja inte vet jag ...
.. vad jag ska berätta, mer än att det händer en massa saker som får mig att betvivla människan, det vill säga alla utom du och jag och några till.
Till exempel den kvinna, som är någon slags ordförande för någon del av den stora miljökonferensen i Durban, och som med stadig röst verkade spänna blicken i USA:s och Kinas representanter och läxa upp dem.
- Om ni vägrar att vara med på en överenskommelse, så ska ni veta att ni bär ett mycket tungt ansvar för mänsklighetens framtid.
Ungefär så sade hon i ett inslag av Rapport igår.
Hon gladde mig, och borde få pris.
Sedan gläder jag mig åt vädret ikväll.
*****
Till exempel den kvinna, som är någon slags ordförande för någon del av den stora miljökonferensen i Durban, och som med stadig röst verkade spänna blicken i USA:s och Kinas representanter och läxa upp dem.
- Om ni vägrar att vara med på en överenskommelse, så ska ni veta att ni bär ett mycket tungt ansvar för mänsklighetens framtid.
Ungefär så sade hon i ett inslag av Rapport igår.
Hon gladde mig, och borde få pris.
Sedan gläder jag mig åt vädret ikväll.
 |
| Fantastisk kväll! |
*****
onsdag, december 07, 2011
Saaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaab
Tar den aldrig slut, Saabsåpan? Jag vet inte om jag ska beundra ledningen för företaget, eller anse den som småpojkar med oskyldiga blå ögon.
Idag kom ett ytterligare ett bakslag. GM säger nej till kinesiskt ägande överhuvudtaget. Man är rädd för teknikförskingring. GM äger inte Saab längre. Det vet vi. Men tydligen har de i något skede lagt in en klausul som bakbinder den svenska biltillverkaren. De vill ha inflytande över vem den nya ägaren ska vara.
Kunde de inte ha kläckt ur sig det tidigare? Här har än den ena, än den andra kinesiske intressenten klivit fram. Sedan har det stupat på än det ena än det andra, jag vet inte vad. Men när det sedan kommit närmare ett avslut - Ja då träder förre ägaren in och pekar förmanande. Aja-baja. "Inte sälja till kineser, för då får vi konkurrens".
Hur ska man tolka det. Och till vem ska man sälja firman för att den inte ska bli en konkurrent till GM?
Det är där jag börjar undra hur professionellt det hela är skött egentligen. Från herr Muller till GM:s ledning. Det känns rent amatörmässigt.
Nä - Den enda beundran jag kan uppamma i det här sammanhanget är den för de Saabanställda.
Vilket tålamod!
*****
Andra bloggar om: SAAB, Såpa, Amatörer, Bilar, Viktor Muller, GM
Idag kom ett ytterligare ett bakslag. GM säger nej till kinesiskt ägande överhuvudtaget. Man är rädd för teknikförskingring. GM äger inte Saab längre. Det vet vi. Men tydligen har de i något skede lagt in en klausul som bakbinder den svenska biltillverkaren. De vill ha inflytande över vem den nya ägaren ska vara.
Kunde de inte ha kläckt ur sig det tidigare? Här har än den ena, än den andra kinesiske intressenten klivit fram. Sedan har det stupat på än det ena än det andra, jag vet inte vad. Men när det sedan kommit närmare ett avslut - Ja då träder förre ägaren in och pekar förmanande. Aja-baja. "Inte sälja till kineser, för då får vi konkurrens".
Hur ska man tolka det. Och till vem ska man sälja firman för att den inte ska bli en konkurrent till GM?
Det är där jag börjar undra hur professionellt det hela är skött egentligen. Från herr Muller till GM:s ledning. Det känns rent amatörmässigt.
Nä - Den enda beundran jag kan uppamma i det här sammanhanget är den för de Saabanställda.
Vilket tålamod!
*****
Andra bloggar om: SAAB, Såpa, Amatörer, Bilar, Viktor Muller, GM
tisdag, december 06, 2011
Så hör vi återigen om ...
.. höga chefer som skurit guld med täljkniv. Det sker dessutom i redan skandalomsusade Carema, som mer och mer börjar se ut som ett blufföretag.
Går det inte under allmänt åtal när man förskingrar? För det är ju i praktiken vad det handlar om; förskingring av allmänna skattemedel. Det är ju därifrån miljonerna kommer.
Undrar hur det känns att tjäna in dem på begagnade blöjor.
*****
Andra bloggar om: Carema, Blöjor, Bonus, Förskingring, Profit, Girighet
Går det inte under allmänt åtal när man förskingrar? För det är ju i praktiken vad det handlar om; förskingring av allmänna skattemedel. Det är ju därifrån miljonerna kommer.
Undrar hur det känns att tjäna in dem på begagnade blöjor.
*****
Andra bloggar om: Carema, Blöjor, Bonus, Förskingring, Profit, Girighet
måndag, december 05, 2011
Utstött
Jag är med i en panel, som SIFO vänder sig till med undersökningar av olika slag. De droppar in med ojämna mellanrum och är ofta rätt omfattande. Det brukar ta bortåt en halvtimme att besvara vissa av dem.
Idag var det dags igen och jag klickade in mig på den mejlade länken.
Idag gick det snabbt.
*****
Idag var det dags igen och jag klickade in mig på den mejlade länken.
Välkommen till denna undersökning. Vi är väldigt tacksamma för din medverkan.
Klicka för att fortsätta.
- klick -
Vilket år är du född?
- 1949 - klick.
Äter du fabrikstillverkad dressing
- Aldrig - klick.
- varje dag
- en gång i veckan
- någon gång i månaden
- ett par gånger per år
- aldrig
Tyvärr passar du inte in i den målgrupp vi söker, tack för visat intresse.
Idag gick det snabbt.
*****
Vinter - Eller ode till en saknad vän.
Mina kolleger är riktiga skalder, har det visat sig. I olika sammanhang dyker det upp rimmade rapporter och annat. För att inte tala om julklappsrimmen som varje medarbetare får av tomten så julfesten.
-------- Original message -------- Subject: Vinter. Eller ode till en saknad vän. From: JanTo: bert.bodin@telia.com CC:
Hej
Detta skrev jag för några år sen, efter en period med upprepade plågsamma töväder, lyckligt ovetande om att det skulle bli ännu värre.
Med undantag av de senaste två vintrarna, som tyvärr var extrema, men välkomna undantag, så är väl det här vad vi har att vänta oss.
// Jan
Nedan en några år gammal betraktelse som kollega Jan är pappa till.
Jag delar hans farhågor.
-----
-------- Original message -------- Subject: Vinter. Eller ode till en saknad vän. From: Jan
Hej
Detta skrev jag för några år sen, efter en period med upprepade plågsamma töväder, lyckligt ovetande om att det skulle bli ännu värre.
Med undantag av de senaste två vintrarna, som tyvärr var extrema, men välkomna undantag, så är väl det här vad vi har att vänta oss.
// Jan
Sälj dina skidor, ställ undan din spark
Det lyser nu grönt i varendaste park
Vi halkar på mörka och isiga stigar
Och upp emot molnen vi hoppfullt bligar
Men inte en endaste flinga vill falla
Jag vet ej om detta man vinter kan kalla
Det är inte ofta det numera snöar
Men om vi nått fått, snabb bort det ju töar
Så ge bort din jacka fylld med dun i
Det är lika varmt som i början av juni
Den årstid vi har liknar nu mest ett skämt
Det regnar och slaskar ju numera jämt
Så ställ undan spade, hacka och slunga
Ty nu i det gröna leker de unga
Och ge dem en fotboll och träna på finter
Ty de får nog aldrig va med om en vinter
Så vacker och stolt och gnistrande vit
Nej det här liknar mest elände och skit.
*****
söndag, december 04, 2011
Högvatten
Denna höst har varit regnig i överkant. Det tjippar och tjoppar under skorna när man går på en stig i skogen. Marken är fullständigt mättad. Jag bävar för att det nu plötsligt slår om och blir smällkallt. Då har vi inte en enda växt kvar nästa vår. Evig tjäle kommer att råda.
Mycket vatten i havet beror bara marginellt på regn. Nu är det istället sydvindarnas fel. Dessutom lågtryck.
Vi har en stor sten nere vid stranden, som vi kallar "kajakstenen". Det är där vi normalt bordar och stiger iland från våra havskajaker. Bra ställe, eftersom man kan vara rätt "torrskodd", när man sätter sig i kajaken och kan sedan staka sig ut över sandbottnen.
Stenen ligger mestadels på land. Ibland kan det skvalpa lite vatten kring stenens fot. Stenen är hög. En dryg meter, kanske 1,20 och rätt knepig att ta sig upp på.
Idag, när jag var ute på min "depressionspromenad" i strilregnet som SMHI envisats med att kalla för snö, såg stenen ut så här:
Jo - Det är den som knappt syns där ute i vågorna.
*****
 |
| Kajakstenen en sommarkväll |
Vi har en stor sten nere vid stranden, som vi kallar "kajakstenen". Det är där vi normalt bordar och stiger iland från våra havskajaker. Bra ställe, eftersom man kan vara rätt "torrskodd", när man sätter sig i kajaken och kan sedan staka sig ut över sandbottnen.
Stenen ligger mestadels på land. Ibland kan det skvalpa lite vatten kring stenens fot. Stenen är hög. En dryg meter, kanske 1,20 och rätt knepig att ta sig upp på.
Idag, när jag var ute på min "depressionspromenad" i strilregnet som SMHI envisats med att kalla för snö, såg stenen ut så här:
*****
"Depressionsadvent"
Att min 250:e adventssöndag skulle bli så här hade jag väl aldrig trott. Inte heller har jag varit med om någon liknande. Och inte heller vill jag uppleva dess like någon fler gång. Det är tur att man inte är lagd åt det depressiva hållet. Mer det resignerade. I alla fall under dessa omständigheter.
Inte blev det riktigt ljust en enda stund under dagen. Allt sögs upp av vätan som nattens regn fyllt jordlagren med. Vi gjorde en tidig reträtt från stugan. Det hade mörknat vid ett-tiden.
*****
Inte blev det riktigt ljust en enda stund under dagen. Allt sögs upp av vätan som nattens regn fyllt jordlagren med. Vi gjorde en tidig reträtt från stugan. Det hade mörknat vid ett-tiden.
 |
| Altanen har sett gladare dagar |
 | |||||||||||||||||
| Här flyter delar av samfällighetens grillplats i de extremhöga vattenståndet |
 |
| Dåligt skridskoföre |
 |
| Den björken har haft trevligare omgivningar |
 |
| Usch, så malplacerat det ser ut utan snö |
*****
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)