Jag skulle aldrig vilja bo i en storstad. Jag har ju provat en period, då jag jobbpendlade i två år till hufvudstaden. Visst, där finns möjligheter i kubik, men jag tycker det är trevligare att, dels ha närhet till service (En flygbolagsrepresentant för det tyska flygbolaget Lufthansa besökte oss på resebyrån två gånger per år. Elisabet hette hon. Hon gillade att komma upp till Luleå då och då - för här kunde hon handla kläder. - Det är så enkelt här, sa hon.) och faktiskt, människor.
Idag, på hemväg från affären, träffade jag inte mindre tre bekanta på en sträcka av max 50 meter.
Först var det en kvinna jag träffade i Rüdesheim, Tyskland hösten 2018, där hon och hennes kompisar bodde på samma hotell som vi. De var cykelturister i Rhen-Moseldalen.
Sedan kom en bekant från fotoklubben, som jag var aktiv i på 60-talet. Glad och trevlig kille, men namnet har jag glömt.
Och nummer tre - min tandsköterska, Gerd. Ja, alltså sköterskan som jobbar med min tandläkare. Jag har inte gått och blivit tandläkare på gamla dar.
Alla hälsade glatt.
Händer sån't i Stockholm? Luleå är ju ändå inte en direkt liten stad med sina cirka 80000 invånare. Så det handlar inte om "byfolk".
Men så till chocken: På väg
till affären kom jag att gå i bredd med två andra personer i tio meter. Mot oss kommer en gamnackad ung grabb med ögonen nere i mobilen och med raska steg. Jag var precis på väg att kliva åt sidan då han plötsligt, ungefär tre meter från oss tre, tittade upp och sa:
- Oj! Ursäkta, sa han och log.
Han gick åt sidan.
Helt förbluffad tänkte jag, att ännu är inte undrens tid förbi.
Och apropå det där ordet i rubriken; lagomhet. Jo - det finns, men har enligt SAOB, svenska akademiens ordbok inte använts sedan 1752.
Men nu!
*****