Tjohoo

Nu har jag fått tillbaka 3G-täckningen i stugan.

Skönt!

Då slipper jag lösa korsord och knyppla mellan sändtryckningarna.
Men hur skall jag nu få lakansspetsarna klara till jul?

*****

Men vad är detta?

Pissregn.
Fem ynka grader mitt på dagen.

Oktober?
Eller är det bara "inför-helgen-vädret" som kommit.
Med osviklig precision.

*****

Och vad är det för fel på...

.. handkräm?














*****

Ljusa skuggor

I förra veckan dök en gammal medarbetare upp i min hjärna. Har ingen aning varför. Han bara fanns där. Och jag funderade en stund över var han kan tänkas bo, och vad han pysslar med nuförtiden. Men tankarna försvann i det allmänna bruset.

Idag fick jag ett mejl, från en annan före detta kollega här i stan.

Hej

Fick ett samtal på min mobil förra veckan.
Det var en viss herr Xxx som var på tråden.

Han kom in på kontoret dagen efter med sin fru och vi satt och pratade ett tag.

De bor nu i XXX och han har sadlat om och jobbar numera i trädgårdsbranschen.
Anlägger och sköter parkanläggningar. De har hand om en tredjedel av XXXs (en nordisk huvudstad) parker berättade han.
Han var sig lik efter alla dessa år, kanske hade han lagt ut en del.
Kul att träffas, det var väl 15 år sen sist.

Med vänlig hälsning,
J.

(Mina kryssningar)

Det handlade om den person, som besökte mig i huvudet.

Det här är definitivt inte första gången, som jag råkar ut för något liknande. Plötsligt kommer jag att tänka på någon, sedan länge saknad, eller åtminstone för tillfället glömd person. Några dagar senare stöter jag på vederbörande på stan.

Det finns någonting...

*****

Brrrrr...

... Det var bara det!

*****

Tuffing V

Här har vi en riktig paradox till de övriga tuffingarna som jag presenterat. Fjälltoltan, eller Tortan, som den också kallas. Den visar minsann att den finns.

Inget krypande intill marken. Nej, upp till två meter hög och oftast i stora mängder. Frodigt bladverk närmast marken. Härlig blå färg. Förnekar sig aldrig.



*****

Enkelspårigt

Jovisst! Det kunde man förstå. Naturvårdsverkets planer på att utvidga befintliga nationalparker i Norrbotten och skapa ett par nya, väcker ont blod hos den motorburna naturförbrukarlobbyn.

Kiruna kommun ställer ultimatum. Om det blir nationalpark i Kebnekaise, så vill man öppna Kungsleden för skotertrafik. Om Tavvavuoma blir avsatt område kräver man att det skall finnas undantag för fiskare som vill ta sig dit med sina skotrar.

Givetvis skall en enskild kommun som får mark undantagen från oinskränkt allemansrätt, kunna ha synpunkter. Men det finns även riksintressen. Jag kan heller aldrig förstå att motortrafik i naturen skulle innefattas i allemansrätten.

Kommunen, ivrigt påhejad av en Företagarna, försvarar sin ståndpunkt med att turistföretagen måste få utvecklas. Min fråga: Är naturförstörelse utveckling? Med tanke på den rådande klimatförsämringen borde väl turistföretagarna istället inse potentialen i att hellre starta ekoturism. Det verkar inte som att företagarna hänger med.

En öppning för motortrafik efter Kungsleden kommer definitivt att skrämma bort ett stort antal turister, som söker sig till området just för lugn och tystnad. Glädjande är, att antalet fjällvandrare ökar starkt. En tydlig trend. Man räknar i år med cirka 20% fler i t.ex. Nikkaluokta. Särskilt har yngre människor börjat inse värdet av att någon gång komma bort från den ständiga pressen att vara tillgänglig. Att känna att man klarar sig ändå.

Satsa på den trenden istället. Att bråka om en utvidgning av naturskyddade områden med 0,5 procent, ter sig enbart löjligt.




Motorturism är otidsenligt.
Spåren förskräcker.
*****


Bildkommentar: Den översta bilden tagen i närheten av Katterjåkk på väg upp mot Gatterjaure.
De två övriga bilderna är tagna inom område förbjudet för terrängfordon(!!!) i Vassivagge. Mig övertygar de inte, skoterfantasterna, som säger sig ta sådan hänsyn.

Andra bloggar om: Turism, Natur, Miljö, Allemansrätt, Motornördar

Nä...,

.. man skulle kanske ta och approachera jobbet.

*****


Andra bloggar om: Språk, Töntar

Du är vad du äter

Det finns en bransch som ökar med tvåsiffriga procentbelopp varje år. 25-35 procent, närmare bestämt. Det handlar om färdiglagad mat. I enmansportioner. Snart sagt varje affär, ja till och med Pressbyrån, erbjuder färdiglagade luncher och middagar till en allt större kundkrets, som "inte har tid" att laga mat.

Jag undrar mycket över vad det är man gör på den där tiden, när man inte har tid att laga mat. Jobbar? Tjänar pengar. Till vad?

Själv är jag rätt noga med vad jag stoppar i mig. Vill veta, bestämma själv. Väljer lunchställe med omsorg och köper och har aldrig köpt en enmansportion i plast att slafsa i mig på jobbet. Än mindre till middag, hemma. Det skulle kännas så outhärdligt torftigt.

Men tillbaka till frågan. Vad är det man gör på den där tiden, som man inte har till matlagning? Tjänar pengar. Till ett nytt skinande 100 000-kronorskök och ett knippe kokböcker.

Välfärd?!!

*****


Andra bloggar om: Mat, Välfärd, Livskvalitet

DN har mer.

Tuffing IV

Som flickrosa kuddar i terrängen. Höjd över marken, bara en centimeter. Det gäller att ta vara på den värme som solen tillför. Växer i både gräsmarker och i fullständigt, till synes, sterilt grus. På Island kallas den lambagras (fårgräs). Här heter den fjällglim och tillhör nejlikornas familj. Doftar svagt, om man orkar lägga sig på knä och sticka näsan i tuvan.

Siléne acaulis på latin. Siléne kan hänföras från grekiskan och syftar på blommans uppblåsta foder, som liknar den stora buken på Silénos. Han var Bacchus följeslagare och uppfostrare. (!!??) Sällan nykter.
*****

Inte

Skönt att det regnar. Då slipper jag ha dåligt samvete för att jag inte kapar ved, plockar bär, eller röjer sly. Att bara hämningslöst kunna ägna sig åt att sjunka ner i en soffa och läsa, fika, titta på friidrotts-VM, äta eller sova en blund, mitt på dagen. Konstatera att Luther är upptagen på annat håll.

Fast då var det ju det där gamla tvättstället som skulle in till återvinningen, eftersom vi lika måste åka in och handla. Och hade jag inte lovat fixa desserten till morgondagens surströmmingsfest? Jo, bestämt hade jag det.

Så det blir färd till Råneå. Lingonkakebakning efter det och sedan kokas sylt på de bär som inte gick åt till kakan. Visst ja! Jag hade ju tänkt "städa" tulikiivin^*). Ta ut plåtarna och dammsuga hela innanmätet innan hösten sätter igång på allvar. Lika bra att sätta igång direkt. Nu har man ju gjort det ett par gånger, så det bör gå galant.

Tänk aldrig så! Jag bedrar mig. Storligen! En och en halv svettig timme senare, då jag brottats med de tunga plåtarna, som ändå vägrade att komma på plats ordentligt, och med värkande knän, ger jag upp. Det fick bli som det blev. Rensat från aska i alla fall. Plåtarna på ungefär de platser där de skall stå. Puh!

Dusch! Skönt. Men varför är det så blött under tvättstället? Va! Läckage. Nej! Inte det också. Jodå. Rörmokartakterna får tas fram. En packning har tydligen kommit lite på sniskan efter tvättställsbytet i förra veckan. Slarvig rörmokare. Tror jag skall dra av en timmes arbetstid innan jag betalar hans faktura. Efter många om och men får jag packningen på plats.

Nu då! Nyduschad. En lugn och stilla CD i spelaren. Pergolesis Stabat Mater. En stund med bloggen. Utsikt över viken. Regnet har upphört och blå fläckar syns på himlen. Vindstilla. En skrakhona med ungar gör små, små fina svallvågor, där de sakta simmar fram. Kanske får man en drink om en stund. Det är inte min dag i köket.

Undrar hur söndagen blir?

*****


^*)Detta är den 1-tonskamin i täljsten, som ger oss så god och fin värme under årets kalla månader.

Och medan skratten...

.. under Amphions tak tonar bort, drar vi iväg mot tystnaden, alltmedan brinnande himlar övergår till blå skymning.





*****

Nej, nu ...

.. stänger vi butiken och drar på AWB.
Hela gänget.
Nästan.

Tur att vi har grundat med tårta till eftermiddagsfikat.

*****

Är leden ur tid?

Det går mot höst. Eller i varje fall "eftersommar" om det nu finns ett sådant uttryck. Igår tog rötmånaden slut, enligt den officiella almanackan. Och till idag blev det ett luftskifte. Lätt regn under natten och bara 11 grader på morgonen.

Så långt är väl allt gott och väl. Det följer ritningen, till punkt och pricka.

I morse vaknade jag av bekanta ljud som slingrade sig genom det nattöppna fönstret och in i mina drömmar. Klockan visade kvart över fem. Först trodde jag att jag inbillade mig, vände på kudden och snusade vidare. Men det funkade inte. Ljudet återkom, med allt större intensitet och regelbundenhet och slutligen var det kontinuerligt. Orrar. Två kärlekskranka tuppar strider om en hona. Intensivt.

Orrspel i augusti! Det hör maj till. Och eftersom rötmånaden är slut, så kan ju inte heller det vara orsaken till regelbrottet.

När jag passerar genom Sundoms by på väg till jobbet en dryg timme senare, ser jag svalor i hundratal på telefontrådarna (Finns telefontrådar, förresten?), samlade för att resa bort.

Och det slår mig att Bartolomeusdagen är den dag, då de skall resa. Så har det alltid varit.

Åter till ordningen.

*****


PS Glöm inte att gratulera Bartolomeus idag!

Tuffing III

Renblomma. Eller isranunkel, som den egentligen heter. Växer ofta i fuktiga grusbäddar på hög höjd. Det är den blommande växt som påträffats på högst höjd över havet här i Norden. Långt upp över 2000-metersnivån. Bildens exemplar nöjde sig dock med 1362 meter.

Den gillas av renarna, och det förstår jag. Bladen är tjocka och saftiga. Ser goda ut. Blomman är vit till en början, men övergår sedan i en rosa och slutligen brunlila kulör.

Den är en av mina favoriter. Mest för att den dyker upp i de mest sterila sammanhang, där man inte förväntar sig någon växtlighet alls.
*****

Luft

Så kan vi då se fram emot hjältedåd i skogarna. Björnjakten har dragit igång. Tidningarna kommer att fyllas av historier, skrönor och en och annan nedlagd björn, beledsagad av någon överlycklig machoman, som längtat sååååå efter att få döda.

Jag förstår att viltstammar av olika slag kanske måste regleras. Vi har ju en gång förstört den naturliga balansen. I eviga tider kommer vi att få leva med att den skall rättas till. Men den regleringen skulle kunna ske med helt andra medel.

I fjol fälldes 25 björnar i Norrbotten. Jägarna hade begärt att få fälla 33. Med det strålande(?) resultatet som grund, klämde man i med att man i år vill ta bort 50 nallar. Vilken logik som låg bakom denna begäran, kan jag med min beskedliga IQ inte förstå. Men tillstånd har getts, så vi får väl se hur det går.

Björnskräcken lever i alla fall i högönsklig välmåga. Rovdjur är ju en styggelse i vissa kretsar.

Glad blev jag däremot av ett inslag i kvällens Rapport. Där rapporterades att man nu börjat DNA-testa prover från slagna tamdjur. Resultat: Hälften av de förment rovdjursdödade djuren hade inte dödats av vilda djur. Det var snarare lille Karo, som låg bakom dåden.

*****


Andra bloggar om: Björnjakt, Rovdjur, Hets, Machomän, Miljö

Stilla, sval...

.. och hög klar augustiluft.
Ett skifte på gång.

Men ännu är det sommar.

*****

Djungel

Fukten var besvärande. De svettiga kläderna ville inte torka. Trots värmen kändes det ibland kallt, när en vindil fick dem att klibba mot huden.



Vi kämpade oss fram bland de höga ormbunkarna. Insektssvärmar gömde sig under bladen och surrade upp och in i ansiktet, när vi strök förbi. Det kunde inte undvikas. Ännu hade dock ingen stuckit oss. Tydligen var de inga blodsugare.

Hungriga var vi. Den lilla ström vi passerade för en stund sedan var alltför liten för att någon fisk skulle finnas. De lackröda bären såg saftiga, men giftiga ut, och fick därför sitta kvar.

Vi var helt enkelt tvungna att nå fram innan kvällen. Att bli kvar här efter mörkrets inbrott kändes absolut inte lockande. Det var inget alternativ. Därför tog vi snabbt de tvåhundra- sjuttionio trappstegen upp till marknivån ovanför Masugnsbyns kanjon. Bilen startade lätt och vi begav oss hemåt. I Pajala käkade vi makaroner och korv på en billig sylta.




*****


Andra bloggar om: Norrbotten, Masugnsbyn

Söndagsreflektioner

Barnpassning lär bli en succé i och med att "hushållsnära tjänster" blir avdragsgilla. Kanske skulle alla barnfamiljer göra avdrag för halva dagisavgiften i nästa deklaration.

Nej, visst ja! Det tillhör ju den skattefinansierade, förhatliga offentliga sektorn. Sån't kan man ju inte göra avdrag för.

---
Å ena sidan:
Orkanen Dean rusar vidare över Karibien. Reportage, intervjuer, direktrapporter, grafiska framställningar. Hur förbereder invånarna sig? Hur mår de? Vad kommer att hända? Kommer den att drabba USA? Spekulationer, spekulationer, spekulationer....

Å andra sidan:
Tyfonen^*) Sepat drabbade på lördagkvällen sydöstra Kina. En miljon kineser evakuerade. Nio dödade.
PUNKT!

*****
^*) Tyfon är den asiatiska benämningen på orkan.

Andra bloggar om: Regeringen, Alliansen, Hushållnära tjänster, Orkanen Dean, Tyfonen Sepan, Media

Augustilördag

Skördetid,...

.. åsktid,...

.. och tid för roman- och nektarinsallad med pinfärsk, lättkokt minipotatis och snabbgrillad gravlax.

*****

En liten seger

Härlig lördagmorgon. Lite sömnig förstås, men ändå. I radions P4 pågår Naturmorgon, med direktsändning bland annat från norra Bottenvikens stränder.

Men det bästa av allt; Naturmorgon flyttas tillbaka till P1 från nästa lördag. Lyssnarreaktionerna blev starka, när programmet i vintras flyttades till P4. Men under förespegling av att programtiden skulle bli längre, så skulle vi blidkas. Visst! En kvart extra blev det. Att den kvarten, och mer därtill, sedan "med tvång" skulle fyllas med musik, var det ingen som talade om.

Nu har radioledningen mjuknat.
Naturmorgon är tillbaka i P1.
Kortat med en halvtimme.
Lite smäll på fingrarna skall vi ha.
För att vi fått som vi ville.

*****


Andra bloggar om: Media, SR, P1, P4, Naturmorgon

Tuffing II

Stjärnbräckan står alltid med fötterna i iskallt vatten. Ibland i stora samlingar med tusentals blommor. Andra gånger i små grupper, som här.

Arten kan fås i två modeller, eller egentligen tre. Utan fläckar vid kronbladens bas, eller med gula och i bland röda. Blomningen sker under hela sommaren.

Höjd över marken cirka 7 cm. Kronans bredd 1 cm.



*****

Jag hade rätt.

Talade just med Island. Det visar sig att det lilla landet mitt i Atlanten har haft, och fortfarande har, en pangsommar. Inte en droppe regn på 9 veckor, hittills.

"Jag ser sprinklers på gräsmattorna, och det har jag aldrig förut upplevt", säger min kontakt. "Toaletterna i servicebyggnaden vid Gullfoss är stängda, för de går inte att spola."
"Led in Gullfoss, så löser det sig", sade jag.

Ja, ja! Det är väl bara att konstatera att min tidigare rapport var riktig.

*****

Naturfärgat

Eftersom Elisabet gärna ställer ut sina tår på bloggen, skall väl inte jag vara sämre.

Bilden visar till vänster en naturlig tå. Söt, och välvårdad. Till höger syns en så kallad fjällvandrartå. På den kan man se att den minsann varit med om ett och annat. Särskilt den senaste veckan.

Fjällvandrartår uppstår ofta, när man efter att ha bestigit berg, skall kliva ner från detsamma. Det är brant. Foten pressas längst fram i skon vid varje steg och långfingertån var den som detta år fick ta emot största smällen.

Så nu har man ett halvår framför sig, med en naturligt färglagd tå.
Det är annat än photoshop det.

*****



PS. Och jag vill inte höra några kommentarer som på något sätt antyder att portvin skulle ha något med detta att göra. Basta!

Rånlandet 15 aug kl. 22.43

Jag går ut på gården och ser säsongens första stjärna.

Hösten närmar sig.

*****

Tuffing I

Fjällens växter fascinerar mig. Under hårda förhållanden, med snö och kyla stor del av året, orkar de leva, blomma, och föröka sig. Specialanpassade, förstås. Det innebär att de oftast är små, låga, ludna och intensivt färgade. Färgen är till för att locka insekter. Doftar gör bara ett fåtal.

Purpurbräckan är en vårväxt. Ändå hittade jag blommande exemplar även nu i augusti. Det säger en del om vilka olika årstider som pågår parallellt i fjälltrakterna. Purpurbräckan blommar så fort snön försvunnit. Knopparna ligger klara redan under snön. På höjd ligger snön länge. Detta exemplar hade alltså nyligen avtäckts, och upplevde nu att det var vår. Till glädje för augustivandrare. Bilden tagen på 1100-metersnivån.

Växten är tuvbildande. Höjd cirka två centimeter. Blommans diameter 9-12 mm. Latinskt namn: Saxifraga oppositifolia. Logiskt med tanke på hur bladen är fördelade.


*****

Hm!?

Varför har religiösa så svårt att skilja tro och vetande.

Jag har själv många muslimska vänner, så jag är inte rasist!

(Inringande dam till Ring P1 idag, angående intolerans.)

*****


Andra bloggar om: Religion, Tolerans

Mera skräp

Skall man anmäla sådant här?

Gränstrakter, världskrig. Jo, man hittar en del lämningar.

*****


Andra bloggar om: Bomber, Granater

Baksidan

Tidens tand påverkar förstås vår fjällvärld. Sakta, oändligt sakta, bryts den ner genom erosion. Vatten, is och vindar samverkar och slipar bergen, eller spränger klippor.

Tidens anda, är en annan faktor som påverkar. Tyvärr.

Snabba och häftiga aktiviteter drar mer och mer besökare. Prestation blir huvudsyftet med vistelsen. Snabbast upp på värsta toppen är det som räknas. Häromdagen berättas i lokalpressen om två ”vandrare” som på 13 timmar ”gjorde sträckan” Nikkaloukta – Abisko. Det är ungefär 10 mil. Jag frågar mig; vad upplevde de, mer än en rekordnotering?

Extrem”sportare” samlas i Riksgränsen varje vår, för att göra upp om vem som våghalsigast kan ta sig ner för en beryktad sluttning på Norddalsfjellet. På skidor över snöfält och klippor. Evenemanget samlar också publik, ofta en samling likasinnade entusiaster. De använder naturen som redskap. Inget annat. Rent egoistiskt, dessutom. Utan tanke på att andra intresserade vistas på samma plats under andra tider på året.

Nedanför den aktuella branten ligger nu ett mindre berg av aluminiumburkar. Red Bull. Energidryck för superidrottare.

Vi såg ett femtiotal burkar utströdda på åskådarplats. Observera att detta är på allmän, statlig mark.

Jag uppmanar inte Hotell Riksgränsen att skicka ut städpatruller. Jag kräver det! Och jag förväntar mig också en rapport om när det är fixat. Det är rätt troligt där, som burkarna är köpta.

Samtidigt vädjar jag till de så kallade extremåkarna:
Träna hjärnan till nästa år.
Det kan behövas.



*****


Andra bloggar om: Miljö, Nedskräpning, Håll Sverige rent

Världsklass

En ny rapport har kommit från Skolverket. Den visar att kunskapsnivåerna i kärnämnena sjunker. Cirka 11% av alla elever går ut högstadiet utan att vara godkända i svenska, engelska och matematik. Det är en klar försämring som skett under de senaste tio åren. Dessa elever är alltså inte berättigade till gymnasiestudier!

Tyvärr kommer nu en del bortförklaringar. Det har aldrig funnits så många sextonåringar. Alltså har grupperna eller klasserna blivit för stora. Kraven är för höga. Med mera, med mera.

På ett annat område, som denna undersökning inte redovisar, är vi däremot i världstopp.

Svenska högstadieelever skolkar mest i världen.

Finns det ett samband?

*****


Andra bloggar om: Skola, Skolk, Underkänt

Det rapporteras om...

.. rden pågåenrde mordeveckan i Stockholm i rardions P1.

Mordet verkar leva men d:et håller på att rdö.

*****


Andra bloggar om: Språk

Vågor

Uppbrott

Barndom, ungdom, vuxenliv. Att ha vistats en vecka i Katterjåkk, som jag besökt mer eller mindre regelbundet i mer än femtio år, ger perspektiv. Och varje gång jag åker ifrån mina älskade fjäll, känns vemodet tungt.

Jag går ner till jokken, som hållit oss sällskap, nätterna igenom. Med sitt brus utanför vårt öppna fönster mot nattluften.

Här på bron, har jag stått många gånger och sett exakt samma vy. Vattenståndsmätaren vid den stora stenen, där pappa ofta brukade stå och fiska. Klipporna nedanför fallet, som jag ofta lekt på. Allt är sig likt. Här skulle jag kunna bosätta mig. Det skulle bara vara som att koppla in sig i ett färdigt nätverk. Avsaknaden av ett föräldrahem, en gård, gör att jag känner att rätt många av mina rottrådar finns just här.

Och de drar mig hit.
Gång på gång, på gång...




*****

Slut

Dags att städa ut sitt rum och återvända till vardagen. Inte kul!

Men städningen gick förstås lite enklare, när nedan avbildade facilitet fanns tillgänglig.




*****


Andra bloggar om: Skyltar, Språk

I love Amorgos

Återigen en solig och fin dag. Vår sista hela fjälldag, för denna gång. Ägnade den åt en höghöjdsvandring över Nuolja och passet mellan Sloahtta och Cahccenjaskacohkka, ner i Gorsavaggi och åter till Abeskovvu, dvs Abisko.

Såg den vita renen. Det lär väl betyda tur. Vi får se hur det yttrar sig.



Vi sitter en lång stund och äter lunch i den soliga södersluttningen mot Gorsavaggi. Jag råkar få syn på tändaren, som vi använder till gasköket. Undrar vad den tänker om att ha hamnat här. Det hade den troligen aldrig kunnat föreställa sig, en gång i tiden.


*****


Andra bloggar om: Amorgos, Vita renar

Om ni nu undrar...

.. varför jag inte berättat att Luleå vann solligan i år igen, så vill jag bara säga: Tja! Jag brukar inte kommentera det uppenbara och förväntade.

*****


Andra bloggar om: Solligan 2007, Sommar

Fjällfrukost

Planering pågår.

Stör ej!


*****

Jag hänger med

Tro inte att jag är helt avskuren från omvärlden, bara för att jag befinner mig i ett avlägset hörn av Sverige, för närvarande.

Men ibland önskar jag mig ännu längre bort.

Socialstyrelsen föreslår att omskärelse av pojkar skall utföras av den offentligt finansierade vården, "om föräldrarna så önskar."

Jaha! Vilka andra helt onödiga önskningar kan man få utförda på skattebetalarnas bekostnad?

Jag har mycket svårt att acceptera att religiösa vanföreställningar skall få belasta vår offentliga budget. Manlig omskärelse är en gammal rutten tradition, grundad på... ja, jag vet inte vad. Men förmodligen något bibliskt.

Det finns föräldrar i Sverige som också vill omskära sina flickor. Skall de också få sin önskan uppfylld?

Till försvar säger socialstyrelsen att omskärelse nu sker olagligt och oprofessionellt, vilket orsakar kostnader, när offret så småningom kommer in för vård efter misshandeln. För att något gått snett.

Misshandel är vad det är. Förövarna skall sättas dit.
Kanske skulle man ta till en annan bibliskt fundamental instruktion i sammanhanget. Öga för öga, tand för tand...

Det är ju också gammal "tradition".


*****


Andra bloggar om: Omskärelse, Fundamentalism, Dumheter

Bortskämd

Regnet piskar mot rutorna i stora sällskapsrummet. Det är kyligt. Bra sju ynka plusgrader och frisk vind från havet. Hade vi legat i tält, som brukligt, så hade vi antagligen accepterat och vandrat vidare. Nu väljer vi stugvärmen. En dag med Annika Bryn, är heller inte dum.

I Riksgränsen finns ett nytt, mysigt hotell. Litet och intimt. Kallas Ski Lodge på nysvenska. En gammal meteorologisk station, som byggts om från tå till topp. Hotellet och restaurangen är följaktligen döpt till Meteorologen. Helhäftigt! Men med gemyt. Denna fredagkväll får stället vår odelade uppmärksamhet. Vi käkar middag.

Högklassigt i alla delar. Personalen är trevlig, personlig, och så kunnig, att man bara häpnar. Det man inte får veta om vinerna och maten, är inte värt att veta.


Varje kväll serveras en fast meny. À la carte-gäster göre sig icke besvär. Vi får en skogssvampsoppa med lättrökt reninnanlår och pepparrotscreme. "Nyyyyydelig", hör jag en av de norska bordsgrannarna säga. Till det ett madeiravin. Special må jag säga.

Bara 320 liter produceras varje år. Ett litet antal buteljer har hittat hit.

Huvudrätten är grillad lax på lättkokta puylinser, palsternackspuré och rostad mandelpotatis. Till det väljer vi ur den digra vinlistan. Det blir Tahbilk Viognier 2004. Själv har jag bara provat Tahbilk Marsanne tidigare, så det blir en ny bekantskap. Godkänt med råge.

Tiramisu, med hjortron och blåbärssås. Ett bra dessertvin också, förstås.

Stället har atmosfär. Några stammisar släntrar in i baren, där vi tar vår espresso med mörk choklad. Stämningen är intim. Alltså hälsas vi med ett "godafton" även av dem. Levnadskonstnärer, som förmodligen är här just nu, men drar till andra breddgrader under årets övriga delar. En legendar bland dem, Pancho Snöfall (Jo, han heter faktiskt så.) bor dock i närheten året om.

Nöjda vandrar vi de två kilometerna hemåt i ljusa sommarkvällen. Det är sex grader, klar himmel, vindstilla.

Det är nästan svårt att hålla tårarna tillbaka.




*****


Andra bloggar om: Norrbotten, Mat

Någon sa...

.. "Jag tycker inte om rallarros. Den färgen passar inte in i Norrbotten."

Jaså? Nähä!
*****

Den norska hämnden

Inte trodde jag att de skulle vara så snarstuckna. Det där att knipsa av Norge var ju bara ett skämt.

Sol och fint på morgonen fick oss att besluta en klassikerrunda idag. 23 kilometer härlig vandring i allt från lummig björkskog till arktiska hedar och sjöar. En rundtur jag gjort många gånger förr. Den gamla rallarvägen från järnvägsbygget är början på vår tur. Vi passerar Riksgränsen och kort därefter riksgränsen. Hängde du med?

Det där klivet är förstås inte märkbart. Det är bara att knalla över och är man inte uppmärksam uppfattar man inte att man byter land. Om det inte vore för det där med snögallerierna för järnvägen. Precis på gränsen förändras standarden märkbart. Den svenska i stram betong och den norska i dåligt underhållet spinkverk. Så har det alltid sett ut här. Inga oljemiljarder har hittat till underhåll av statlig egendom här inte.

Men visst märker man efter ett tag, att man kommit över i det smala Norge. Här är hyttetraditionen djupt rotad och överallt på klipporna finns välsnickrade stugor. Något som aldrig fått förekomma i fjälltrakter i Sverige. Folk vinkar och hälsar när vi travar förbi stugknutarna. Trädgårdarna bjuder inget vidare insynsskydd på dessa breddgrader.

Efter närmare tre timmar på fötterna börjar vi tyst nämna att det skulle vara gott med lunch. Det skulle vi inte ha gjort. Omedelbart sänkte sig molnbasen. Dimman rullade in. En kvart senare störtregnade det. Och nu upptäcker vi vår blunder. Vi har glömt regnbyxorna hemma. Nåväl, vi traskar vidare. Väderrapporten har ju lovat skurar. De brukar snabbt gå över och så kommer solen och torkar upp allt emellan varven. Men då räknade varken SMHI eller vi själva med "det avknipsade landet", min skymf.

Den här skuren var lång. Mycket lång. I allt blötare brallor plaskar vi vidare i dimman. Vi följer en stig, men den försvinner så småningom, eftersom leden går över kala, vackra stenhällar. Rösen finns. Men i tät dimma är de inte så lätta att upptäcka. Och så går vi vilse. Plötsligt vet vi inte var vi är, hur långt vi kommit, eller ens om vi är på rätt väg. Lunchen har vi insett är bortregnad. Nu gäller det att hitta hem.

Den mest bekanta omgivning blir helt förvanskad av dimma. Ingen idé att anlita kompass heller. Här finns järnmalm lite överallt och nålen snurrar åt alla håll. Vilse! Herregud, det har jag inte råkat ut för sedan jag tillsammans med syrrorna vimsade bort oss på Blidö i Stockholms skärgård 1953. Jag var fyra år och var den som hittade hem. Lokalsinne är något som jag besitter. Av god kvalitet också.

Men här var det kört. Försöker tänka logiskt. En höjdmätare i min klocka på armen visar 658 meter över havet. Den sjö vi skall passera ligger på knappt 700 meters höjd och är stor. Vi kan inte missa den. Sagt och gjort. Vi går vidare med plaskvåta byxor och väta som börjat leta sig upp i kortkalsingarna och defintivt ner i kängorna. Har du provat kajakskor någon gång? Du vet, sådana där i neopren, som man kan gå i vatten med och som blir våta, men där vattnet så småningom värms av fötterna till en behaglig temperatur. Våtdräkt, typ. Så kändes det i skorna. Tjipp, tjopp. Och vilse.

Plötsligt stod ett berg framför oss. Helt oväntat. Ivägen! "Bort", tänker jag tyst. "Du skall inte finnas."

"Åh. Det här är nog bara den lilla åsen före sjön", säger jag med en röst full av förtröstan. Spelad. Börjar gå över den. Den är hög. Alldeles för hög. Och plötsligt slår det mig: Gáttercohkka. Det måste vara Gáttercohkka! Det fjäll, som vi skall passera längs dess södra sluttning. Den som slutar i sjön. Vi vänder neråt och framåt med ny optimism. Detta var inte vår hädangång.



Vi närmar oss ett tomt, spöklikt intet. En linje i ingenstans, med bara dimma därbortom. En strand, ett vatten. Sjön! Vi är räddade. Bara åtta kilometer kvar till målet, vårt tillfälliga hem. Tjipp, tjopp. Snart passerar vi också en gul skylt. "Riksgrense Sverige" står det på den, även om texten är i samma dåliga skick som spinkveden i snögalleriet. Inga oljemiljarder här heller. Behöver jag säga hur texten såg ut på baksidan, det vill säga framsidan. "Riksgräns Norge" i klara svarta bokstäver synliga från långt håll. Äntligen hemma!

Och är det inte så att sikten bättras. Blir inte regndropparna något färre. Ljusnar inte himlen lite, lite?

Efter sex och en halv timme oavbrutet vandrande (Ja, förutom snurrandet och letandet efter vägen, förstås.) sätter vi våra vattenfyllda kängor på brons trappsteg. Och ta mig rackarn, tittar inte solen fram.

Vad hade vi i Norge att göra?!!

*****

Lättja

Den goda värmen från igår skruvades upp ett par grader till idag. Med 27 plusgrader i skuggan, blir man lat. Att springa omkring i obanad terräng med ryggsäck blir inte lockande, eftersom man vet att även en måttlig promenad får svettfloderna att rinna ner under ryggsäcken och ner i byxorna.

Det blev kort. Ja, avståndet, längden, distansen som avverkades. Tre kilometer upp i närmaste dalgång och sedan parkerar vi på jokkstranden. Hela dagen! Tack och lov, säger jag, så kom en svalkande bris över Vuoiddasreaiddas heliga hjässa och svalkade våra. Hjässor, alltså, om än icke så heliga.

Lunch, fika, slummer. På gränsen mellan vakenhet och sömn hann jag till och med en sväng till Härnösand. Inte dåligt. Särskilt med tanke på att jag egentligen aldrig satt ner någon av mina fötter där, vad jag vet. Men så blir det, när hjärnvindlingarna får bestämma.

På hemvägen slurpade vi i oss varma hjortron.

*****

Världens smalaste land

Norge skulle man enkelt kunna knipsa av. En nordlig och en sydlig del skulle bli resultatet. Om man tar ett måttband och mäter från svenska gränsen till närmaste atlantiska vatten blir avståndet blygsamma åtta(!!!) kilometer.

På bilden syns utsikten från den topp vi besegrade igår. Den visar Ahkacohkas silhuett. Toppen kallas också Rombakstötta, och nordväggen störtar rakt ner i Atlantens vågor. Längre bort i diset syns Vesteraalens och Lofotens toppar.



*****

Finns ...

.. något gulare än en fjällfibbla,

.. något blåare än en fjällgentiana?




*****