Mot Antarktis

 - Vad gör du, när du nu är ledig.
Den vanliga frågan fick jag av den före detta kollegan. (Se föregående inlägg!)
 - Ja, ikväll ska jag gå på en föreläsning på Vetenskapens hus. Om Antarktis.

Så blev det. Tomas Öberg, känd radioröst, fotograf, journalist, författare härifrån skulle tala om sin resa till Antarktis. Det var Norrbottens ornitologiska förening som stod som arrangör, så det blev förstås lite fågelinriktat.

Mycket folk. Fina bilder. Bra berättat om en resa jag själv skulle kunna tänka mig, om jag hade pengarna som krävs. Eller så tar jag mig råd. Men då har vi ju det där med flera dygn ute på hav, som mestadels gästas av storm. Nja - Det där får man nog tänka över en gång till.

Från Argentina gick turen via Falklandsöarna, till Sydgeorgien innan landstigning på Antarktiska halvön. En månad var han borta. Med kända forskare som guider. Vilken resa!

*****

Minnesrikt

Är det åldern? Det slog mig vid två olika tillfällen idag. Du vet, det där med att man alltid avhandlar sina hälsoproblem, när man träffar en gammal bekant. Det är ett exempel.

På förmiddagen fick jag ett samtal från en gammal kollega. Ja, gammal och gammal ... Hon är fem år yngre än jag. Vi hade väl inte pratats vid på 10-15 år, eftersom vi inte bor i samma stad och eftersom våra arbetsgivare gick och blev konkurrenter med varandra.

Icke desto mindre väldigt kul. Vi hade mycket att göra med varandra, som chefer för olika enheter i organisationen (Den stora Amerikanska.). Jag jobbade till och med på hennes kontor med en specialuppgift en kort tid.

Men nu blev det, som vanligt. Det första var sjukdomarna, eller hälsotillståndet. Men det klarades snabbt av. (Döden nämnde vi inte.) Sedan blev det minnen, rekapitulationer, prat om kolleger; lever hon, blev han sparkad, jaså lastbilschaufför, resebyråägare .....

Vi pratade förstås också om pensionärslivet. Vad vi hittar på. Vad vi planerar att hitta på.
Hon blev lite avundsjuk på mina olika grupper (Nymansgruppen och Jobbarkompisargruppen), som jag träffar med oregelbundenhet.
 - Facebook är bra i de sammanhangen. Där kan man snabbt sammankalla folk för en lunch till exempel.
Hon hade själv inga sådana, men några kontakter fanns kvar. 
Jag berättade också att jag har funderingar på att bli med i ett språkkafé för ensamkommande invandrarungdomar, som träffas varje onsdag. Vi får se hur det blir med det.
 - Men vad intressant. Det tycker jag du ska göra, sa hon.

Trevligt med återknuten kontakt.
 - Ring gärna nå'n fler gång, sa hon. Nu ska jag gå ut med vovven.
 - Och jag ska ut och äta lunch.

-----
Så blev det. Och där blev det fler minnen. En flyktig bekant hamnade vid bordet intill mitt. Vi brukar ses på mitt stamställe då och då. Vi upptäckte att vi bodde i kvarteren intill varandra och att hon kände ett par tidigare grannar till mig.

Men så gled samtalet in på just våra kvarter. Det visade sig att hon alltid, sedan barndomen vistats här mitt i stan en del, eftersom hennes mormor bodde i det hus hon själv nu var invånare i. Vi började försöka rekapitulera hur det hade sett ut förr. Här fanns små och större trähus, med gårdar och trädgårdar. Hon berättade om stadsvandring med historia som tema. Där hennes hus stod fanns en havsvik förr. Jag berättade om skolutflykten till Mjölkudden och frökens stuga där. Och hur det fanns gårdar och kor, där nu ett av stans närmaste och ett av de största bostadsområdena breder ut sig. 

 - Jösses! Min lunch är slut, säger hon plötsligt.
Vi har glömt tid och rum under vår upptäcktsfärd, och skiljs åt när vi går åt varsitt håll. Hon till banken där hon jobbar, jag på ärenden och hemåt.

Dagen går vidare.

*****

Vi har ett resultat

Sista helgen i januari ägde årets vinterfågelräkning rum. Där gäller det att räkna fåglar, som besöker hemma vid knuten. Jag har deltagit nästan varje år, sedan 2008 åtminstone. Resultaten som redovisas blir pusselbitar, som blir en helhet, när man ser det över tid. Hur förändras arterna. Klimatorsaker? Sjukdomar?

Årets lista  kom häromdagen. Den visar en överraskande avvikelse. Sidensvansen. I övrigt är det väl ungefär som vanligt.

Detta gäller för Sverige:

Årets lista från mig hittar du här.

En del av mina resultat från Rånlandet tidigare år..

(Usch, vilket oinspirerat inlägg det här blev. Torrfakta bara.)

*****

Luleå, Stationsgatan 27 feb. Kl14.06

Ja, lite snö har vi ju.

*****

Tycker ...

.. att bankerna ska skämmas. Verkligen. De gör då inget för att öka sin popularitet hos allmänheten.

Nu förselår regeringen att bankväsendet ska betala in 3 miljarder kronor till en reservfond, för att möta eventuella svårigheter i framtiden. Visa av erfarenheterna under finanskrisen på 90-talet, då vi skattebetalare minsann dög att ta till, för att rädda deras verksamhet.

Bankernas representanter ser ut som bittra citroner, när de beklagar sig.

Jösses - De hade ju bara 80 miljarder i vinst till aktieägarna 2016. Så tre miljarder är ju rena rånet.

Eller hur?

Stackars, stackars fattigkrakar!
Hur ska de nu klara sig?

*****

Jaha

- Hur ska vi nu komma hem?
Mellan frukost och skidåkningen på TV tar vi långa rundan i vackervädret. Underbar vinter!
Att grannen Håkan varit ute med traktorn hade vi sett. Men vi anade inte riktigt vad han hade gjort. Nu upptäckte vi det. En hård vall, som vi inte kommer att kunna forcera upp till "huvudleden" genom Rånlandet.

Jaha. Det blir till att ge sig ut med ett par spadar efter promenaden. Det är klart. Grannarna Bert-Ove och Hillevi är på väg hem i bil och stannar precis i den där korsningen för att växla några ord.
 - Ser ni vad Håkan har gjort, säger jag.
 - Jo, jag har fått skotta mig ut två gånger idag redan. Men han har gjort fint. Breddat ordentligt.

De kör vidare och vi fortsätter vår fotvandring längs skogsvägarna. Lite längre bort möter vi Håkan, den skyldige, tillsammans med frun Lena. Nu kan vi "skälla" lite. Men han höjer sina händer och avvärjer.
 - Men jag är ju ute och besiktar nu, för att se vad som är kvar att justera, skrattar han.
 - Nämen, nog kan vi skotta, säger jag.
 -Nej, nej. Jag ska ut en sväng till.
Han gillar sin nya traktor och använder den gärna.

Där vi står och språkar kommer Bengt från grannområdet susande på skidor i bästa Hellnerstil. Nu förstår jag vem det var som hade skejtat längs vägarna igår. Spåren syns tydligt i nysnölagret på vägen.

Vi fortsätter vår runda genom den fina och tysta skogen och kommer så småningom hemåt vårt område, där vi passerar nya grannarna Maria och Mattias, som sitter på sin altan och solar. De vinkar.

Hemma igen blir det kaffe. Och TV. Jag kan inte låta bli att tänka på att de två som går i täten på damstafetten är nationer som nyligen misstänkts för dopning. Jojo, tänker jag elakt.

Och herrstafetten slutar med "skandal". Skidsporten ligger inte på plussidan hos mig för närvarande.

Från oss ser jag ner på Håkans gård. Han är på gång med traktorn.
Jaha. Det löser sig alltså. Vi kan köra hem.

Hur ska det här gå?

Nu är han på gång, Håkan.

*****

Ljust och fräscht

*****

Go-sen-förmiddag ...

.. från Rånlandet.

*****

Dagens mops

Den 29 december mopsade jag mig. Det var tidningen Vi, den vanligtvis så utmärkta, ja Sveriges bästa tidskrift, som blev adressat för min lovvärda insats denna gång.

Det var ett bildreportage av Christer Hägglund, fotograf på Skellefteå museum, som väckte en fråga. Jag gick in på Vi:s facebooksida och skickade ett meddelande.



















Idag, nästan två månader senare kom alltså ett svar.
Eftersom jag satt vid datorn  när svaret blippade upp på skärmen skrev jag snabbt och tackade: 

Hej. Tack för svar. Det lugnar. Trevlig helg. 
Mvh Bert.

Jodå. Undan ska de inte få komma.

*****

Vinter?

Alltså - Normalt har vi en vinter per år. Den brukar sträcka sig från mitten av november till någon gång i april.

Men normalt är inte normalt längre.

Tack och lov har vi fått ännu en vinter i dagarna. Minusgrader och snö. Det är väl den fjärde, eller kanske femte vintern, ty de är vanligtvis väldigt korta nuförtiden. Det har blivit det nya normala. Mellan dessa vintrar har det rått något slags höst. Höst av värsta slag; en som ingen vill ha.

Idag tog vi "blodomloppet", eller "Hälsans stig" som den också kallas. Den långa rundan kring Skurholmsfjärden. Vackert vitt. Ljust och fräscht, som Henrik Schyffert skulle kalla det. Lite kallt, det medges. Men ack så skönt. Rödblommigt.

Och tänk, vad man var förtjänt av en lunch efteråt.

Lulsundskanalen går öppen i vinter. Det beror på alla "höstar" vi haft.

*****

Idag hörde jag ...

.. det igen: "Jag är verkligen i stormens öga."

Va'ä're'me de'rå, undrar du.

Jo. I likhet med de flesta som använder uttrycket gjorde även denna person ett kardinalfel.

Vilket?

Välkommen med ditt förslag.

*****

Morgon

- Det är klart att du får se ut sådär. Du är ju hemma.
Grannen några dörrar bort skrattar åt mig där jag går och skottar loftgången i morgonrock, mjukisbrallor, tofflor och dunjacka i den elvagradiga kylan. Jag ursäktar mig, när vi möts i hörnet.

Drivsnö har lagt sig ända in kring vår ytterdörr och längs hela gången och jag vill ha bort det innan det blir fasttrampat. Vi måste vara rädda om grannarna, som är lite äldre med krämpor. R har lite svårt att gå och S har ryggskott.

När jag kommer in igen och börjar duka frukost, ser jag att T, hon med samma efternamn som jag, är ute och finputsar.

Snösvängen funkar fint.

*****

En ...

.. bouillabaisse (som inte ens all restaurangpersonal klarar att uttala) passar bra till det mysiga snövädret utanför fönstren.

Mums!

*****

Litet möte

 - Ska jag hjälpa dig att läsa, frågade jag.
En äldre dam stod böjd över förpackningarna med körsbärstomater och kisade noggrant på den finstilta texten på locket.
 - Jag står och kollar varifrån tomaterna kommer. Jag vill inte ha spanska.
 - Men de här är ju ekologiska.
 - Ja, just det, sa hon. Men det hjälps inte. Jag vill inte ha spanska. Du förstår jag har jobbat i fruktbranschen och varit på studiebesök på spanska odlingar. Och de som stod och packade såg ut som rymdmänniskor i sina dräkter. Varför det, tror du?
Hon skrattade gott.
 - Ja, det verkar ju lite misstänkt, sa jag.
 - Och ändå sa de att de var ekologiska. Så - nej. Jag avstår spanska. Men tack för hjälpen.
 - Ingen orsak. Nu går jag iväg med mina kravodlade bananer, sa jag.
 - Det är bra. Fortsätt med det och lycka till i fortsättningen, skrattade hon.

*****

Hur har du det

 - Det är för mycket dunkadunka i radion nuförtiden.
Hur många gånger har jag inte hört detta betyg sägas i olika sammanhang. Just i radion. Nu senast i förra veckan, där en inringare ondgjorde sig i Ring P1.

Nordegren & Epstein tog upp frågan om musiksmak i sitt program idag.
 - Måste man gilla samma musik i hela livet, frågades det.
Det var i ett sammanhang då de intervjuade Nicholas Ringskog Ferrada-Noli om den bok han nyligen kommit ut med. En bok som handlar om att introducera sig själv till klassisk musik.


Precis samma fråga har jag ställt mig varje gång jag hört det där om dunkadunka. Måste man gilla samma musik hela livet?

När jag var barn gillade jag väl såväl Tory Bernards, som Ann-Louise Hansson, Owe Thörnkvist och förstås mina äldre syrrors Elvis-, Emile Ford- eller Bill Haleyskivor. Inte heller tackade jag nej till pappas jazzsmak. Django. Glenn Miller. Dave Brubeck. Duke Ellington. Men Ravels Bolero fascinerade också.

Sedan kom ju förstås ungdomsåren med Beatles, Cilla Black (Anyone who have a heart. Eller Downtown.), en massa andra och så småningom Pink Floyd, Deep Purple och otaliga experimentella grupper. Sting, Genesis, Phil Collins, Adele, Hozier ......

Men oj, som jag också tyckte om Smetanas uvertyr till operan Brudköpet. Jag vann tre LP-skivor med hela operan i en tävling i Tjeckiska radion. Jag DX-ade på den tiden och skickade hörbarhetsrapporter till radiostationer ute i världen. Svar fick man alltid, på ett eller annat sätt.

Sådär har det fortsatt. Och jag lyssnar än idag på modern, och "omodern" musik. Klassiska konserter på Kulturens Hus, varvas med Boban Markovits häftiga rytmer och utbudet på Mix Megapol.

Det är dunkadunka och stråkar i en enda röra. En del är inte bra. Annat är fantastiskt kul, vackert, medryckande, eller bara njutbart i allmänhet.

Hur har du det med musiken?
Är Snoddas fortfarande the one and only?

*****

Nog hade jag unnat ...

.. de nederländska tävlingarna på våra isar ett bättre väder. Idag på förmiddagen gick vi ner till Södra hamn för att titta, och kanske heja. Men vi vände. Starten hade förstås redan gått. Det gällde ju för åkarna att sätta igång. De skulle ju skrinna 100 km (!). Tio mil alltså. Och nu i kraftig vind och regnsnö, som lade sig som isbark på våra kläder.

Så vi vände om, som sagt.

Synd att det blev så dåligt väder, nu när förberedelserna varit många och omfattande. Direktsändning från holländska TV-bolag och uppbyggnad av sekretariat för tävlingsledning, fika-kåta och en hel del annat ute på isen.

Vi observerade lite på avstånd och såg att en del publik samlats. Men inte var det särskilt många åskådare.

Väl påpälsade gick några ut på isen. Och några kom iland.

Där borta i regnsnödiset och kulingvindar kämpar de

En pimpelfiskare höll ut ett tag. Men tillslut gav han också upp.

Här finns Luleå Kommuns video från idag.


*****

Och bara ...

.. det ser tjusigt ut spelar stavningen ingen roll.

*****

Vissa dagar ...

.. ter sig totalt händelselösa tills man börjar tänka igenom dem. Min började med frukost, förstås vid 7-tiden. Sedan lite pyssel. Sådant som behövs i ett vanligt hushåll. Går ut på balkongen och kollar om tulpanerna börjat sticka upp. Det har dom gjort. Några i alla fall.

Gymmet blir nästa anhalt. Det är så skönt att få anstränga sig. Det gäller bara att komma iväg. Lugnt och fridfullt är det (Se förra inlägget!) sådär vid halv nio, när jag kommer dit. Alla före-jobbet-tränare har gett upp och sitter nu och skrapar ihop pengar.

Hemma igen vid tiotiden. Eftersom gymmet ligger 3 minuter (max) gångväg från hemmet tar jag duschen i vårt eget badrum, följd av dagens första kopp kaffe.

Då kommer jag på att jag ska ta kontakt med en före detta kollega, som jag inte pratat med på minst 15 år. Jag ringer upp henne och blir sittande en bra stund. Egentligen var meningen att jag skulle ha tag i en annan kollega, som jag inte hittar igen varken hos Hitta.se eller Eniro. Men det här samtalet blev ju lika kul. De båda bor i Skellefteå, så vi har inte haft särskilt mycket koll på varandra genom åren. Många gemensamma minnen dök upp.

Så kommer jag på att jag skulle kunna smita iväg till mitt före detta jobb och prata med chefen, som vill ha goda råd i en speciell angelägenhet. Hon var inte på plats, så jag inspirerar två kolleger att gå med på lunch. Det är Daniel och Rigmor. Daniel är min efterträdare på informationsfronten, med hemsida, sociala medier osv. Rigmor är kundansvarig.

Fisk blir dagens val. (Jisses vad vitsigt det där blev.) Och en massa prat. Om jobb. Om skidåkning. Om framgångsrik reklambyrå, med mera, med mera, då plötsligt gode vännen Anders dyker upp och gör oss sällskap, varefter den ovan nämnde chefen också dyker upp och får bordet intill, tillsammans med dotter och annan bekant. Men vi kunde inte avhandla mitt ärende här, utan vi kom överens om att ha kontakt imorgon. Det handlar en del om det telefonsamtal jag hade tidigare på förmiddagen. Spännande, va!?

En sväng till apoteket blev billigare än någonsin. 12,50 kostade kalaset som bestod av några tandkrämstuber och en ask paracetamol. En bonuscheck låg och väntade i kassasystemet.

Men sedan var det lugnt. Inget hände. Det blev korsord. Dagens Trump. Nordegren & Epstein avlöstes sedan av teven. Jag har nyligen upptäckt att måndagar och tisdagar går det urtrevliga och intressanta program från NRK. Måndagar ägnas åt att berätta om livet som naturbevakare av olika slag i Norge. Vad de får vara med om i stort och smått. Tisdagar följer vi snöröjare i besvärliga trakter i framförallt nordnorge. Finnmarksvidda i snöstorm. Kolonnkörning. Låter inte så upphetsande, men jag lovar ... 16.20 respektive dag.

Lättjan tar över efter middagen. Teve för hela slanten fram till nu, då sängen ska intas inom kort.

Gonatt!

*****

En stor fördel ...

.. med att rå sin egen tid, är att man äger hela gymmet, när man går dit.

Inga köer. Ingen som kollar att man gör det man ska.

Hm!

*****

Går ner med en bok ...

.. till husets "bibliotek".  I korridoren där vi har vårt förråd och där frisören och restaurangen har sina personalingångar, har bokhyllor ställts upp. Här kan man donera lästa böcker. Eller hämta någon som ser intressant ut.

Vårt bibliotek är kvarterets andra. Det finns ett minst lika stort i den andra huskroppen i bostadsrättsföreningen. Bra och kul idé. Jag har svårt att slänga böcker. Men bokhyllorna hemma och i stugan börjar snart bågna, så en viss utrensning börjar bli nödvändig.

Då är det bra om någon annan kan ta över.

*****

Nya vägar

Idag tog vi långa rundan igen. Men en annan än den vi brukar ta. Vi gick norrut. Mot Boden, som vi skämtade om, när vi träffade Hotel Clarion Senses, försäljningschef på väg hem.
 - Vad ni ser sportiga ut, sa han. Riktiga frisksportare.
 - Ja, vi har varit ute och gått. Till Boden. Och sen hem på älvens is, sa jag.
Han trodde mig inte.
 - Jodå, sa jag. Du borde prova själv nå'n gång.

Vi gick ut mot Mjölkudden och hamnade i den högväxta skog som finns där inte långt från villorna längs stranden. Det kändes som att vandra i en katedral. Jag förundrades lite över att jag aldrig satt min fot just där, trots att Mjölkudden är ett av de närmaste bostadsområdena utanför absoluta stadskärnan. Här var det lantlig idyll och sommarstugeområde, när jag var barn. Nu sedan länge en stadsdel med tusentals innevånare. Och en del skog, som sagt.

Ut på isen kommer vi förstås. Som vanligt. Det är kallt och vackert. Grådisigt, men skönt.

Lunchen sitter bra, när vi kommer hem igen.

Gültzauudden från norr. Innerstans nordvästligaste hörn.

*****

Siffror

Jag betraktar mig som ickesiffermänniska. Dålig i huvudräkning, så jag skäms ibland, och tal större än sex siffror har jag mycket svårt för att rekapitulera, om det skulle vara nödvändigt.

Konstigt nog sitter däremot en del telefonnummer inristade någonstans. Kanske i ryggmärgen, för jag har då inte ansträngt mig det minsta för att de ska sitta någonstans alls. Det är klart att nummer som man ringt mycket kanske förstärks genom att man fysiskt var tvungen att slå dem med fingerskiva, eller med knappar (Gu' så modernt det var!). Men egna telefoners nummer slog man väl sällan, och speciellt inte som 5-åring.

Foto: Mats Larsson, f.d. strömsundsbo

Jag föddes i Boden och bodde där till jag var nio månader. Vi hade telefon och jag har fått mig berättat att vi hade nummer 147. Jo, bara tre siffror.

Sedan flyttade vi till Kiruna och där bodde jag till jag var fem år gammal. Men telefonnumret sitter som en smäck. 12451. Det var Bodins nummer. Telefonen stod på det stora skrivbordet i vårt kombinerade sov och arbetsrum. På den tiden svarade man ju med nummer, och det ringde en hel del hemma hos redaktör Bodin, så jag hörde säkert numret ofta.

1954 på hösten drog flyttlasset till Luleå. Nytt nummer blev 18535. Det sitter i. Ny flytt till Kiruna innebar förstås nytt nummer, 23525.

Däremot har jag inget minne vilket nummer som blev vårt när vi sex år senare flyttade tillbaka till Luleå för andra gången. Men mitt eget, när jag så småningom flyttade till eget boende: 17883. Det numret finns kvar som en del i ett mobilnummer. Det var på den tiden då man fick välja mobilnummer inom vissa gränser. Det får man nog inte nuförtiden. Allt har ju blivit så mycket bättre. Eller?

Jobbet innebar ju en del ringande. SAS Agentservice 10800. Finnairs dito 08-24 43 30. De finns kvar i mitt huvud, men inte i verkligheten.

Men andra nummer som sitter är stationsnumren i vårt järnvägsnät. De kommer nog alltid att sitta där. Inte alla, men många många. 001, 002, 003 gäller förstås våra tre största städer. Halmstad hade 080, Avesta 004, Gävle 210, Hallsberg 099, Bastuträsk 294, Abisko turiststation 114, Hamburg 750.

Ja, fråga mig, jag kanske vet var du bor. Så jag kanske har bra sifferminne, trots allt.

*****

Hemma

Ja, vi kom alltså hem utan några somhelst problem. Inte hade jag behövt flytta bilen heller, som jag gjorde igår, för att undvika att bli fast på isbanan i vår backe. Den där snön, som vädertjänsterna utlovade under natten blev några fjun.

Men gråvädret fick oss att dra till stan rätt tidigt på dagen, eftersom mer snö utlovades. Det är märkligt hur helgerna drar till sig moln. Och att sitta i stugan bara för att titta ut, känns föga inspirerande. Det går väl an någon gång då och då. Men nu har de flesta helgerna det här året varit gråblaskiga så det räcker. Hoppas på bättring.
---

DDT fortsätter med sina dumheter och vårt UD har begärt förklaring till hans uttalande om "händelserna i Sverige" i fredags. Svar har vi också fått. Och förstås lika förvirrande som vanligt. Han hade heller ingen klar bild av vad det kunde ha varit, men snodde ihop något om "de stora problem som flyktingarna skapar". Jag förstår inte hur republikanerna accepterar att han sitter där han sitter. Deras rykte kan inte må bra av att förknippas med en tokstolle.

Han är inte klok. Punkt!

*****

Nu fick jag ...

.. den lilla nykomlingen på bild. För första gången siktad hos oss på Rånlandet. En liten tuffing, som gillar vildfågelfrö och talg.

Nu har vi sett två stycken här på tomten hela helgen. Min förhoppning är att de finner sig väl tillrätta och stannar.

*****

Hur ska vi våga ...

.. oss bortom förstutrappen idag. Nysnö till ett djup av 3 mm! Och DDT varnar världen för det som skett i Sverige "igår kväll".
- Sweden. Sweden! Who would have thought that?

Carl Bildt undrar befogat på Twitter:
- Vad har han rökt?

Gomorron.

*****

Upphör aldrig ...

.. att förvånas över alliansen iver att avreglera och privatisera allt i vår omvärld.

Nu gäller det Arbetsförmedlingen. Jo, jag medger att den verkar ha tappat sans och vett och överhuvudtaget inte alls fungerar som en förmedlare av arbete.

Men vad skulle bli bättre av att dela upp AF:s uppgifter på att antal privata aktörer? Är alliansens ideal exempelvis apoteken, som nu orsakat att medicin blivit oherrans mycket dyrare sedan avregleringen. Fungerar friskolorna bättre än kommunala. Järnvägsunderhållet?

Samhällsfunktioner mår nog bäst av gemensamt ägande. och blir det vinster så går de tillbaka i verksamheten.

Vad är väl naturligare än så?

*****

De här moderna ...

.. vintrarna är ingenting för mig. De ställer till så mycket problem av praktisk natur.

Vår infart är rena skridskobanan och för att redan nu planera för återresan till stan imorgon, söndag, garderar jag med att parkera om bilen. Den ställer jag uppe på "byvägen", ungefär 250 meter från huset, på en mötesplats. Litar inte på att vi tar oss uppför backen dit imorgon, eftersom det hotas med snö i natt. Vis av erfarenhet vädrar jag inslag av regn.

Så funkar nämligen moderna "snöfall".

Usch!

*****

Solskensfrukost

*****

Tjohooo

Premiär för Rånlandet, men också för mig personligen.

Två tofsmesar lät sig väl smaka av både talg och vildfågelfröblandning, trots att fågelboken säger " Besöker ej fågelbord ".

Pyttsan!

Tofsmesen är mer vanlig i den södra halvan av landet.

*****

Såhär på kvällskvisten ...

.. läser jag dagens DN. Ofta blir det "kvällstidning" för mig. Det känns som det är då jag har tid.

Tydligen har vår inrikesminister Ygeman hamnat i ett litet blåsväder ("Röster från vänster till höger upprördes över ministerns budskap och menade att det var ett sätt att skylla ifrån sig.") bland övriga politiker från olika läger. Orsaken är att han vid ett besök i Malmö lägger en del av ansvaret för våldet på folket. Folket i allmänhet.

Jag kan köpa hans resonemang.  Åtminstone delvis.

Vanligtvis brukar "folket" anklaga politikerna för sakernas tillstånd. I de flesta lägen, som kan betecknas som negativa, alltså. Mer sällan är det politikers förtjänst, när något går bra.

Amanda Sokolnicki skriver bra i dagens tidning. Hon sammanfattar det hela, och menar i likhet med Ygeman att vi alla kan vara delaktiga i problemet. Var och en på något litet sätt.

Jag kan erkänna lite egen skuld efter en händelse på ett fik där jag satt och tog en kopp kaffe idag. Några bord från mig satt en ung tjej i 17-18-årsåldern. Han var hela tiden strängt upptagen med att sminka sig. Runt henne dök flera lite lufsiga killar upp. En av dem verkade vara en närmare bekant. Men kompisar var de inte. De grälade. Rätt högljudda blev de ibland. Men så lugnade det ner sig, bara för att blossa upp igen några minuter senare. Jag fick mer och mer intrycket att de var påtända av någon drog. Ibland försvann hela killgänget och bara den närmaste och grälande "kompisen" blev kvar. Men även han försvann ibland ut, bara för att återkomma tio minuter senare. Och så var grälet igång igen. Tjejen sminkade sig hela tiden.

Det blev lite obehaglig stämning ibland. Det var många omkring som tystnade och sneglade mot paret. Men borde vi ha gjort mera? Borde jag ha lagt mig i? Vad skulle det ha lett till. Kanske hade de insett att vi lagt märke till dem. Kanske skulle de skämmas. Eller också hade jag åkt på en smäll. Jag vet inte.

De två drog iväg efter någon halvtimme. Det blev lugnt.

*****

Amaryllisen blommar ...

.. ännu, snart två månader på raken.

*****

Dagens ...

.. runda blir inte så njutbar. Det är trist underlag. Grått, isigt och grusigt. Knöggligt och knaggligt på sina håll. Förb ... fjesvinter! Jag försöker, men börjar vända hemåt tidigare än beräknat.

Genom stan, där gångbanorna är uppvärmda och snöfria. På håll ser jag T som vinkar där hon kommer emot mig. Vi pratar en stund innan hon föreslår att vi ska gå och ta en fika.

Så blir det. Vi slår oss ner vid fönstret. T var kursansvarig på den mediakurs jag läste på universitetet under min arbetslöshetsperiod 2006. Vi kom att bli goda vänner. Vi pratar ditt och datt halva eftermiddagen. Bland annat om den helgkurs som vår gemensamma vän, skådespelerskan m.m. C vill få med mig på.
- Jo du måste komma med. Du skulle passa så bra där, försökte C.
Det är en kurs i Spoken word (Det som i tävlingssammanhang kallas Poetry slam.) som hon rekommenderar. T tycker också att jag ska gå. Jag är tveksam. Har inte anmält mig. Men jag vet att det finns platser kvar.

Tillslut blir klockan fyra och T blir tvungen att bryta upp. Det känns dags för mig också. Jag hade ju en del eftermiddagsärenden att göra.

Går till gymet för att förnya mitt "kontrakt" nu när jag fått fritt fram av läkaren att träna utan restriktioner. Dyrt men nödvändigt. Det finns billigare alternativ, men det här ligger i kvarteret intill det där vi bor. Det är värt en del.

Här ska bli andra bullar.

*****

Tillökning - och avsked.

 - Aha! Det var en så'n.
Den ene av grabbarna Elon häpnade inför den spis han och kollegan mötte i vårt kök. En trettio år gammal pjäs.
 - Ja, ni kan ju ta den till Antikrundan, föreslog jag.

Egentligen var det ju inte fel på spisen. Den fungerade, även om plattorna var lite slitna, och ett och annat reglage hade börjat rackla. Men vi hade nu bestämt så, att den skulle få gå hädan.

En ny stålblank matlagningsrollsroyce (åtminstone med våra mått mätt), hade de med sig, och snart började de installera den. Det var inte så simpelt som jag hade föreställt mig. Det är väl bara att plugga in kontakten och ställa spisen på plats, tänkte jag.

Men här vidtog ett precisionsarbete för att få den perfekt. Rätt höjd. Kanske golvet är ojämnt. Står den rakt? Vattenpass användes.

Nu står den där och glänser. Visserligen ser den lite högre ut i framkant, men den står rakt, fullständigt rakt. Det visade sig att bänkskivorna på båda sidor lutade lite.

 - Kom ihåg nu att du måste bränna ur ugnen en gång innan du använder den. Det kommer att lukta lite, men det är bara första gången. Torka ur den med våt trasa, när den svalnat.
Farbror Elon förmanar snällt.
 - Okej, sa jag. Jag ska göra mitt bästa.

Sedan presenterade de en formlig familjebibel, eller tre, med bruksanvisning.
 - Jösses, tänkte jag. Det blir nog ingen middag förrän nästa vecka nån gång.


Grabbarna tackade för sig. Jag tackade också och såg den gamla trotjänaren glida iväg till de sälla jaktmarkerna.

Men nog var det tur att instruktionen gjorde mycket klart att man inte fick sitta på den utfällda ugnsluckan. Jag hade ju tänkt använda den som reservstol.

Det blev inget med det.

Vågar man använda den?

*****

Referensramar

Jag hörde en intervju. Det handlade om unga människor. Den så kallade 90-talsgenerationen.

 - Jo, lite curlad är jag kanske.
 - Jobbar du?
 - Jo, jag jobbar. Men jag bor hemma, så jag betalar ingen hyra. Lagad mat får jag.
 - Blir du skjutsad mycket?
 - Nej. Jag har körkort, så jag kör själv med mammas och pappas bil.

*****

Ett inlägg ...

.. som min kompis Håkan lagt ut på Facebook förtjänar att läggas ut även här.

Det handlar om Trump.

Jag vill varna för ruskigt innehåll.

*****

Så enkelt ...

.. skapar du en exklusiv köksö. Inga speciella verktyg behövs.

Ge din matlagningskonst en större publik, när vännerna kan samlas runt härden för att följa ditt skapande.

*****

Haveri

Inte är det kul när man vaknar upp och ser att termometern kliver mot 7 plusgrader, ja för närvarande 7,4. I februari! Den vackra vinter vi normalt (när nu det är) ska ha har åter kapsejsat; gett vika för klimatförändringarna.

Men tro mig - Det finns folk, även här i norr, som välkomnar slabbet och slasket och börjar yra om vår. Stackars satar! Men det är klart. Har man bara tygskor och jackor som inte går att stänga, så lider de ju av kylan. Men tjusiga är de. Då kan jag avslöja en sak: Tygskor passar dåligt i snöslask också. Där fick ni!

Synd om alla turistentreprenörer, som drar hit folk för att uppleva vinter. Med kyla, norrsken, hundspann och annat. Iskonserter till exempel. Som härom kvällen. Där var många turister i publiken. Så många att den 500-hövdade skaran på förfrågan sanktionerade att konfrencieren fick tala engelska genomgående.

Nu har vi det läge vi har. Mycket är förstört. Vi tror att den populära isbanan ska klara sig. Förhoppningsvis gäller det även den av barnen älskade isborgen.

*****

Alltid lär man sig nå't

Dagens middag bjöd på oväntad kunskap. Det var när Benke drog korken ur flaskan, som jag fick ögonen på den. Korken, alltså.

Vinet var ekologiskt. Det var en större slatt kvar sedan fredagens goda renrostbiffsmåltid (Den timjanstekta.)  Bjuder man sig på ett bra vin, så räcker en flaska här hos oss minst till två middagar.

Jag fick alltså syn på korken och min vana trogen (varifrån jag nu fått den vanan), så började jag detaljstudera den.

Den hade en intressant text. "From sugar-cane biopolymers. 100% recyclable."

Vi är framgångsrika och noggranna sopsorterare, så min hjärna började genast fundera över hur den där korken skulle finna sitt framtida liv.

Jag glömde nästan äta.

Men hungern tog över och jag beslöt vänta till den var stillad.

I Dagens Nyheter har under veckan skrivits massor om hur det fuskats och fuskas med återvinningen av plast. (Se utdrag nedan!) Den har inte återvunnits, utan stora berg av plast har istället bränts. Uselt, tycker jag. Så uselt att jag blev rejält arg. Banditer finns i alla branscher. Från bankvärlden till småföretagarditon. De ska förstås sättas åt. Ordentligt.

Korkens kretslopp.

Vi vet också att det finns många "banditer" hos allmänheten också. De som fullkomligt struntar i att sopsortera. De som inte iiiiids bryyy  sig. De som skiter i naturen, bildligt talat.

Idag hörde jag att mikroplaster finns i fisken som fångas i Vättern! Den plasten får du i dig, om du äter av fisk som är fångad där. Naturligtvis finns mycket mikroplast även i världshaven, tillika i den fisk som hivas upp därifrån. Men att insjöar drabbas ... Då har det väl ändå börjat gå för långt.

Men vi måste förstås kunna lita på att den plast vi använder tas omhand på rätt sätt. Allt annat är kriminellt.

Hur var det nu med min kork. Forskning inleddes. Jag hade nog slängt den i plaståtervinningen. Men se, det var fel. Det där materialet är biologiskt nedbrytbart och ska slängas i komposten! För du har väl kompostering i din kommun, hoppas jag. Där tror jag de flesta mindre platser sköter sig.

Värre är det med t.ex. Stockholm. Där slänger man det mesta, utan tanke på framtiden.

Från Dagens Nyheter v6 2017

 *****

Vad har dom för sig

Det glittrar och lyser från Norra Stadsfjärden. Folk strömmar ut på isen i lördagskvällen. Minus 15 grader hindrar inte.

Det ska bli konsert. Musik av Max Martin. Idel välkända låtar, även om jag inte visste att det var just han som producerat eller skrivit dem. Allt framfört med instrument gjorda av ... Just det: is.

Massor av folk hade vågat sig ut. Trots kyla, trots Mello, trots lördagkväll.

Och det är bra. Riktigt bra. Det låter ju lite annorlunda förstås. Klangen av is är inte riktigt som från vanliga instrument i rumstemperatur. Men spännande. Applåderna till artisterna på scen, med en för mig okänd sångerska och presentatör, låter också eljest med tanke på att det klappas med tjocka vantar och handskar.

Det blir extranummer också. Justin Timberlakes populära dänga Can't stop the feeling. (Du har hört den, jag lovar.)

Hemåt till urusel Mello, men med efterföljande QX-gala som räddade kvällen. Tack för den!

Vad är det som glimmar därute på isen?

Det är konsert

*****

Wilhelm von Kröckert

Det fullkomligt stillastående vädret, med tretton (minst) nyanser av grått gjorde att vi bestämde att denna helg bli kvar i stan. Som omväxling. Alltid kan man hitta på något trevligt, tänkte vi.

Lite planlöst vandrade vi omkring bland stressiga shoppare, trängdes i gallerior, knuffades i entréer, innan vi gick till Kulturens Hus. Vi hade hört att lokalradion firade 40-årsjubileum där och tänkte att det kunde vara intressant att kolla in lite närmre.

Men det var tji. Tydligen var dagens evenemang bara att Melodikrysset sändes härifrån idag, och det hade för länge sedan avslutats. Och det hade jag heller inte varit särskilt intresserad av. Tycker det är ett trist program.

Men vi hittade en konstutställning, som var sevärd. Wilhelm von Kröckert, som är Ernst Billgrens alias, ställde ut i konsthallen. Jisses vilka tavlor. Inget som skulle passa hos oss, men intressanta ändå. Vilken detaljrikedom. Undrar hur länge man måste jobba på att få en sådan färdig. Månadsvis, föreställer jag mig. Synd nog var han inte här denna helg, så vi kunde inte fråga.

Sevärt, utan tvekan.

En fika på stan är nästan hopplöst på lördagar. Trots att det finns gott om ställen. Men, som sagt, folkmängden är ansenlig. Lulebor, bodensare, pitebor, kalixbor och vinterturister i skön blandning.
Men vi kommer på att det var länge sedan vi var på Savoy, som har servering i hotellobbyn. Lugnt och stillsamt (Här kan man dricka afternoon tea vissa dagar.), även om det var rätt mycket folk här också. Veckoslutsgäster kommer och checkar in, och andra sittter i lobbyn. Gott fika finns.

Våra kompisar A. och M. hör av sig på telefon och dyker snart upp och gör oss sällskap. M. har aldrig upptäckt Savoys möjligheter (han jobbar inte i stan) och blir glatt överraskad.
 - Hit kan man gå fler gånger.

Vi blir sittande i ett par timmar. De berättar om sin senaste resa. Vi pratar sjukdomar och film och en hel del annat, innan vi promenerar till våra respektive hem.

Lördagen fortsätter.

Wilhelm von Kröckert ställer ut i konsthallen

 
*****

Restaurang Mörten ...

.. serverade ikväll en fantastisk rostbiff på ren, med svampsås, haricots verts, och hasselbackspotatis.

En god italienare i glasen.

Jo - det var hemma i vardagsrummet.

Snart väntar en dessert. Hallonbavaroise.

Bara så du vet.

*****

Huvudet på spiken

DN:s Kristofer Ahlström har dragit samma slutsats som jag ofta gör. Det gäller TV-serier. Du vet, sådana, som efter tio avsnitt slutar med ett stort "jaha", med massor av frågetecken efter. Då vet man. Det kommer en säsong till, nästa höst. Det är då jag tappar intresset.

Praktexemplet (skräckexemplet) är väl den där serien som handlar om en flygplanskrasch, där passagerarna hamnar på en ö och framlever sina liv med stora mysterier runtomkring sig. Den fortsatte och fortsatte och fortsatte, och skulle då finna en av tittarna totalt Lost. Nämligen mig.

Artikeln har ett annat exempel. Fargo, var en film av bröderna Coen, på 98 minuter. När den blev TV-serie var premiäravsnittet 97 minuter, och serien fortsatte då i mängder av avsnitt, som inte berättade mer än originalfilmen.

Homeland fick en säsong av mig. Sen var det finito med den. Och nu går den för sjuttitrettonde säsongen. I filmvärlden finns också exempel. Hajen 7 var inte bättre än sexan, femman, fyran, trean, eller ens tvåan. Precis som Ingemar Nordströms Saxparty 17 ..... om vi nu ska tala musik.

Det finns undantag. Men jag hävdar envist att en historia som inte klarar att berättas på tio timslånga avsnitt, har förmodligen inget att berätta. Egentligen.

Lägg av!
 
I tid.

Här är en länk till artikeln. (Kanske bara funkar för prenumeranter.)

*****

Tips

Ett inslag i Rapport ikväll visade hur familjen Trump, ja hela släkten, lägger ut videoklipp och bilder på sociala medier, som handlar om vad de har för sig på fritiden.
 - Det har börjat likna en såpa, enligt seriösa medier i USA. Som Kardashians.

Jag har ett litet tips. Lägg in ett tävlingsmoment också och låt dem rösta ut varandra. En efter en.

Och till slut så ...

*****

Vem

Förmiddag utan andra fasta punkter innebär i alla fall en. Radion står på. Ring P1 har denna vecka rappe Sverker Olofsson som mottagare av alla samtal utifrån landet. Samtal om högt och om lågt. Om storpolitik och dragspelsmusik.

Idag slutade programmet med just det. Politiken ringde en Kurt in om. Han ställde frågan om hur saker och ting ska betalas.
 - Folk vill ha fler sjuksköterskor. De vill ha fler batonger (Han menar alltså poliser. Min anm.) och de vill ha fler lärare i skolorna.

Sedan redogjorde han för hur vi fått det de senaste decenniet när det gäller plånboken. Det gäller inte riktigt alla, men de flesta har fått rejält påökt. Dels jobbskatteavdrag, som enligt honom kan ha gett minst 3000:- mer i månaden i snitt efter skatt, plus det som de årliga löneökningarna ger.

Före 2007 rullade mer än 100 miljarder kronor in till statskassan varje år. 100 000 000 000 kronor mer än vad det gör nu. Det är pengar som istället gått till ökad konsumtion av mestadels skräp, förmodligen. Jag var också inblandad i den förskingringen, men tyckte att det gick för långt. Skattepengar behövs. Nu har jag inget jobbskatteavdrag. Det känns hederligare.

Så de som kräver allt det där av den offentliga sektorn bör svara på frågan: Vem ska betala?
Jo, det måste du och du och du och du och du därborta göra. Plus alla skattesmitare.

Sedan tycker jag att Sveriges banker, som gjorde en vinst på 100 miljarder sammanlagt under 2016, ska börja amortera på det lån, som vi alla ställde upp med under finanskrisen i början av 90-talet. De  slantarna har vi inte sett röken av ännu. Vi kan vara lite generösa. 50 miljarder i år, så tar vi ny ställning när vi ser läget i början av 2018. 

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Skatt, Finanser, Bank, Vinst, Kostnader, Sjukvård, Polis, Skola, Nordea, Swedbank, Handelsbanken, SEB

PS. Han som ringde in om dragspelsmusiken hade bara en önskan: Mer Jularbo i radion.

Lion

Eftermiddagsfilm på Royal. Den här gången filmen Lion, som bygger på en sann historia om en indiskt pojke, Saroo, som av misstag hamnar på ett tomt tåg, där han somnar. Han vaknar upp, när tåget varit på väg ett bra tag. Tåget gör inga stopp under den långa färden tvärs över Indien, eftersom det inte ska ta upp passagerare, men anländer slutligen Kolkata (Calcutta). Där talas ett annat språk som femårige Saroo inte förstår. Han är vilse. Väldigt vilse.

Vi får följa hans öden, där ha försöker komma hem, men inte lyckas, eftersom han inte kan säga varifrån han kommer. Hans uppfattning om vad stan han bor i heter, stämmer inte med verkligheten.

Livet snirklar vidare och han växer upp i Australien.

Historien slutar 20-25 år senare. Jag säger inte hur.

Gripande film, om än lite "smörig". Men det är alltid välgörande att se filmer som kommer från en annan kultur än den amerikanska. Skådespeleriet är bra. Saroo som barn är fantastisk. Regissören Garth Davis har tidigare bland annat regisserat TV-serien Top of the Lake, som jag tyckte mycket om.

Så mycket kan jag väl avslöja att pojkens namn är hans egen missuppfattning. Han heter egentligen Sheru, som betyder lejon (Lion).

*****

Solig och ...

.. kall morgon. Eller rättare sagt, normal vintermorgon.

*****

I radion ...

.. hör jag att Volvo går bra. Ja, ekonomiskt alltså. Nu planerar man att nyanställa bortåt 800 personer.

Och stolt VD berättar också att företaget befinner sig i ett skede av tränsfårmäjschönn.

Oj! Han kan engelska också.

Imponerande.
Eller hur?

*****

Efter en god ...

.. Pot au feu på stan, klär jag om. Tar på mig täckbyxorna (Det är bortåt 10 minusgrader.), och mina dubbade skor, och ger mig ut på isen, förbi den populära isborgen och bort mot Gråsjälören, den närmaste ön.

Solen skiner från molnfri himmel och det är svag vind från väst. Snabbt blir jag rödblommig känner jag, där jag går i rask takt för att få upp pulsen. Ska're va' motion, så ska're. Det tar en stund att komma fram. Där sitter folk vid alla eldstäder och grillplatser. En del verkar äta lunch. Det luktar grillat över hela ön.

Själv tar jag sikte på ett läskydd och sitter där och njuter d-vitaminer en stund, innan jag vänder åter in mot stan.

*****

Tänk att jag var först

Ibland är jag lite duktigare än jag själv anar. Heja, heja!

Idag hörde jag Vetenskapsradion i P1. Där ställde reportern en fråga, som jag förgäves sökt svar på ett par gånger; varifrån kommer vinterkräksjukan.
 - Jag menar, för 15-20 år sedan hörde man aldrig talas om någon sådan, sa reportern.
 - Nej - Det stämmer. Den är nyare än så. Men egentligen vet vi inte vad den beror på, sa statsepidemiologen.

Resonemanget fortsatte, och teorin var att det kunde vara ett magsjukevirus som funnits tidigare, men som nu förändrats och blivit mera aggressivt.
 - Men som nu, då vi får stänga hela avdelningar på sjukhuset, eller i skolor och förskolor. Det förekom aldrig förr. Dessutom är det här en mer eller mindre svensk företeelse. I t.ex. Norge finns inga "vågor" av vinterkräksjuka, trots att de har ungefär samma klimat som vi.

Jag kan bara konstatera att gåtan kvarstår, men att jag åtminstone har varit vaken och reagerat, varit nyfiken, och undrat, men aldrig fått något bra svar.

Förrän nu. Och jag har haft delvis rätt.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Vinterkräksjuka, Virus, Sverige

Varje steg du tar

Det var någon gång i början på 80-talet; 83-84 kanske. Jag var i New York och promenerade omkring med en kollega på södra Manhattan. Där ser stan ut som en vanlig europeisk medelstor like. Fina stenhus. Lite som Amsterdam om man tar bort kanalerna. Stan hette ju en gång New Amsterdam. Fina trappor upp till bostadsentréerna. Järnsmidesräcken. Lugnt och fridfullt för det mesta. Det är kvarteren kring Washington square. Någon liten park här och där.

Som sagt, vi strosar lite planlöst omkring. Utan mål. Det är vinter och rätt kallt. Men solen skiner starkt. Breddgraden är ju att jämföra med Rom.

Vi hör musik där vi går på en bakgata. En låt vi känner igen. En bra låt. Och vi undrar varifrån ljudet kommer. Vi behöver dock inte fundera särskilt länge. Runt hörnet kommer en ung kille. På axeln bär han en "bergsprängare"; volymen på hög nivå där han går fram. Vi stannar upp, lite överraskade.  Killen stannar utanför en affär, får syn på oss, ler och anser oss förmodligen ofarliga. För han ställer sin tjusiga kasettspelare på trottoaren, fortfarande med samma låt ekande mellan fasaderna, och går in i den lilla brödbutiken.
- Ja, säger min kollega. Det här är också New York.

Låten som spelades var Every step you take med gruppen Police. En av mina favoriter.

Grattis till Polarpriset, Gordon Sumner. Mer känd som Sting, och sångare i gruppen. Sympatisk, empatisk, stor filantrop och duktig musiker.

Det är du verkligen värd.

*****

Schjooo

Klicka på bilden, så kan du säkert läsa lite av texten.

Råkade läsa en krönika i lokaltidningen igår. Stor igenkänningsfaktor. Vårt så kallade "norrländska sätt" att säga "jo" på inandning fascinerar många.

Det har jag själv varit med om, även om jag själv inte alltid använder uttryckssättet.

Men hur sant är det egentligen? Det här inlägget mognade redan dagen innan jag läste krönikan. Det berodde på att jag i två inringningsprogram i radion reagerade över att de som ringde in gjorde precis samma sak, trots att den ena var skånska och den andra från Göteborg. Skillnaden var bara att de båda damerna, för det var damer, sa "shjaa" (hur det nu stavas) istället för "schjoo". I det ena fallet var det också i stort sett var femte sekund i hela samtalet, eftersom det aldrig fanns anledning att säga "nej". Det var alltså precis samma inandningsövning, dock med något mer astmatisk touch, om man så säger. Ett flämtande efter luft.

Så vad är exotiskt?

*****

För snart sex år sedan ...

.. kom en undersökning som visade att många unga kan tänka sig att leva i en diktatur, och att andelen då ökat betänkligt på fem år. Inte för att jag vet hur vederhäftig den undersökningen var.

Men jag skulle gärna vilja veta hur läget är i dag.

Här är mitt gamla inlägg i frågan.

*****

Besök

Denna fågel ska egentligen inte finnas hos oss. Jo, den har börjat sprida sig norrut. Men i litteraturen håller den bara till i sydligare lägen. Vi har dock haft besök några gånger under de snart 15 år som vi haft huset på Rånlandet.

Gråspett var namnet. På latin Picus canus, vilket får mig att dels associera till skata (pica pica) och hund (canus). En skathund, alltså.

Den gillar att vi satt ut fläsksvål eller talg. Sedan dess har den blivit rätt frekvent hos oss. Det var den första fågel jag noterade när vi återvände till stugan efter nyårsfirandet.

Bilden, som är av smårisig kvalitet är tagen genom ett oputsat köksfönster, visar en hona. Förhoppningsvis raggar hon upp en hane också. Vi vill gärna ha fler gråspettar. De gillar myror.

*****

Prästens lilla kråka ...

.. skulle ut och åka ... Men i detta fall fanns det en som körde. Nämligen jag.

På väg hem möter jag en bil på vägen, som håller av lite för dåligt. Men jag tycker att jag har gott om plats och håller av desto mer. Plogkarmen är ju långt därute till höger.

Än slank jag hit, och än slank jag dit. Och sen slank jag ner i diket. Ordentligt. Djup lös snö. Det fanns inte en chans att ta sig loss. Det var bara att börja ringa efter assistans. Rätt uppretad blev jag, när jag började titta på hur det såg ut. Vägen var plogad för långt ut i kanten. Plogaren hade till och med brutit av markeringskäppen.

En kvinna promenerar förbi.
 - Det där har jag bara väntat på. Jag såg att den där käppen var kapad redan igår. Hoppas ni får hjälp.

Att få tag i assistans var inte helt lätt. Vår försäkring täcker tydligen inte dikeskörning, när inga skador uppstått.

Mitt under samtalet med assistansfirman, kommer en man från gården tvärsöver vägen och frågar om vi behöver hjälp.
 - Jo, men jag tror inte vi klarar det med en annan bil, sa jag.
 - Men jag har traktor.
Han går för att hämta den ur sitt garage, den snälla människan, och vi tackar nej till assistansfirman.

Under tiden stannar en ung kille och frågar om han kan hjälpa till. Vi berättar att vi får hjälp, men tackar för omtanken. Han kör vidare.

Snart står en stor traktor där. Vi kopplar ihop oss och börjar dras upp ur diket samma väg som vi körde ner i det. Det var inte helt lätt. Snön var "bottenlös" därute i kanten. Men till slut gick det bra.
 - Tusen tack, säger vi. Vad ska du ha för detta, då.
 - Ingenting, säger mannen. Man måste ju hjälpa till.
 - Men vi kan swisha.
 - Det behövs inte. Se nu till att det går att köra vidare.

Det är inga problem. Inga skador på bilen. Vi tar oss hem utan problem.
Vad traktorräddaren inte vet, är att jag snappade upp traktorns registreringsnummer och lagrade det i en hjärnvindling, och nu är ägaren identifierad. Vi kommer att skicka ett tack för hjälpen på något sätt.

Ett stort tack för hjälpen är han värd. Och det ska han få veta.

Missvisande plogning

*****

Jakt

Från frukostbordet ser vi oro. Oro bland fåglarna. Nötskrikor, som i och för sig alltid är extremt skygga, flyger omkring lite mer än vanligt.

Plötsligt ser jag en minimal rörelse över snön. Bara i ögonvrån, sådär att jag nästan tror att jag inbillar mig.

- Där, säger Benke. Där ... där!
Och nu får också jag syn på den lilla fina kritvita hermelinen. Så kvick på snön. Den svarta svanstippen gör att man kan lokalisera den, där den pilar omkring. Ner under snön, upp och förbi fågelmatningen och ner under ladan. Kvickt, kvickt, kvickt.

Där ....

.. nej där, eller ......

.. därborta.. nej .....
..

.. dääääär! Äsch.

 

Här är en länk till en kamerajakt som lyckades. Lite.
*****